Herr talman! Det argumentet har man hört förut.
Jag frågade utrikesutskottets ordförande om han
ansåg att just u-krediterna var en form av
utpressning mot regimen, ett sätt att kunna ställa
krav på den. På det svarade utskottets ordförande
platt nej. Nu säger Ylva Annerstedt mer eller
mindre att det just är dessa man skall använda sig
av. Man kan ställa krav på myndigheterna. Jag tror
inte att ens Ylva Annerstedt själv tror på ett sådant
argument. Erkänn, Ylva Annerstedt, att u-
krediterna till Kina ger ni -- Ylva Annerstedt har
medverkat -- av en anledning, nämligen därför att
det handlar om handel och fina affärskontrakt,
ingenting annat. Jag förstår inte varför ni inte kan
erkänna det utan kommer med andra krystade
argument.
Jag har aldrig förnekat utan hela tiden hävdat att vi
kan ge bistånd till mänskliga-rättighets-
organisationer i Kina och andra demokratiska
organisationer i Kina. Det skall vi göra så långt det
är möjligt. Det finns kanaler att komma in med
sådant bistånd. Det är en sak. Men u-krediter till
diktaturregimen i Kina -- det gäller naturligtvis
också Indonesien -- ger denna diktaturregim
ytterligare argument gentemot den demokratiska
oppositionen. Den kinesiska ledningen kan säga,
och gör det, liksom den indonesiska: Titta, här får
vi biståndspengar, vi får krediter på fina villkor från
Sverige. Vad tjafsar ni om att vi förtrycker de
mänskliga rättigheterna?
Någonting annat betyder inte u-krediterna. Ylva
Annerstedt och andra i denna kammare som
försvarar dem mer eller mindre bidrar till att
förlänga en förtryckarregims existens.