Herr talman! Först vill jag säga att jag inte omfattas
av uppfattningen att man skall använda u-krediter
som utpressningsinstrument. Men jag har inte
heller sagt att u-krediter är det enda sättet att
påverka, men det är ett sätt att stödja utvecklingen
i ett land så att många människor kan komma i
åtnjutande av utbildning och kontakter med
människor från västvärlden.
Det är en uppenbar sanning åtminstone i fråga om
Kina att man har lyckats skapa kontakter med
hundratals människor över hela landet som i
utbildningssituationer, i uppbyggnaden av
kommunikationer, i miljöinsatser kommer i
kontakt med svenskar och andra utlänningar som
omfattas av ett demokratiskt styrelsesätt. De ser
hur vi lever. De ser vilka krav utlänningarna kan
ställa på sina myndigheter och överhet.
Det handlar alltså inte blott och bart om att stoppa
pengar i gapet på diktaturen, som Bertil Måbrink
vill göra gällande. Det handlar om att höja
utbildningsnivån så att många människor kan
komma i åtnjutande av bättre utbildning och bättre
kommunikationer. Vi vet att detta leder till ökade
krav på respekt för mänskliga rättigheter och för ett
demokratiskt styrelseskick. Det är ett sätt att
medverka till detta.
Jag vill återigen understryka att de dissidenter som
vi har varit i kontakt med från Kina och Tibet
upprepar sina krav. De vill att vi skall vara
närvarande där. Vårt sätt att arbeta påverkar de
kinesiska herrarna och deras sätt att arbeta. Det här
går säkert inte särskilt snabbt. Situationen för de
mänskliga rättigheterna både i Kina och i Tibet är
under all kritik. Men här, liksom i andra
sammanhang när vi har kontakt med länder som
behöver bistånd och stöd, arbetar vi på lång sikt.
Det är droppen som urholkar stenen.