Herr talman! Jag är helt överens med Per-Ola
Eriksson om att vi behöver ett internationellt
samarbete om den ekonomiska politiken. Just nu är
det oerhört viktigt att inte bara länderna i Europa,
utan även andra länder, samarbetar om ett
expansionsprogram mot arbetslösheten.
Problemet med EG och EU är just precis det som
mycket vältaligt beskrivs i Konjunkturinstitutets
höstrapport om valutasamarbetets konstruktion,
som vilar på nyliberala och s.k. monetaristiska idéer
där inflationsbekämpningen sätts långt före
arbetslöshetsbekämpningen. Rapporten visar att
konstruktionen inneburit svåra problem för den
svenska ekonomin, med alltför hög ränta i
förhållande till mycket låg efterfråga. Så skriver
Konjunkturinstitutet att vi haft det under
perioderna av lågkonjunktur i Sverige.
Man måste alltså befria sig från detta olyckliga
projekt, den europeiska unionen och det svenska
medlemskapet, för att skapa ett vettigt samarbete
och en utveckling mot arbetslösheten.
Jag vill ställa min fråga till Per-Ola Eriksson på ett
annat sätt: Tror Per-Ola Eriksson att det går att
förbättra sjukvårdens kvalitet i Sverige med
ständigt minskade resurser, dvs. ständigt minskad
mängd pengar? Er politik innebär faktiskt det. Tror
Per-Ola Eriksson att det går att rationalisera så
våldsamt att det går att klara av inte bara de stora
ekonomiska smällar som följer av regeringens
politik utan även utbyggnad och förbättring av
sjukvården? Den ekvationen går inte ihop! Hur ser
Per-Ola Eriksson på det?