Fru talman! Ian Wachtmeister undrade om inte vi
moderater ville skära rakt över, som han uttryckte
det. Den s.k. osthyvelsmetoden kan man begagna
sig av i början av ett saneringsprogram, innan man
riktigt har tänkt igenom vad som skall ske och
medan det finns litet överflöd här och var. Men när
man har kommit i gång med saneringen går det inte
att arbeta på det viset. Då måste man avväga var
insatserna görs. Det finns onekligen vissa områden
som är lättare att hantera, som är lättare att
överföra till enskild verksamhet. Andra områden
måste det offentliga svara för, det kan vi inte
komma ifrån, och där är det svårare att
åstadkomma besparingar.
Vi håller just nu på att arbeta med utformningen av
besparingarna i den kommande
budgetpropositionen, som naturligtvis skall ligga i
linje med det saneringsprogram som riksdagen
bl.a. med Ian Wachtmeisters hjälp antog i våras.
Vad beträffar tjänstemomsen ingick en sänkning av
den s.k. turistmomsen som en del i uppgörelsen.
Det pågår, som Ian Wachtmeister själv sade, ett
fortsatt utredningsarbete på den här punkten.
Jag skulle vilja återkomma till något som Ian
Wachtmeister sade i sitt anförande och som jag hört
honom tala om då och då, ett allmänt råskäll riktat
mot räntepolitiken och mot att man inte sänker
räntan. Jag kan försäkra att det inte finns någon
som inte vill sänka räntan. Jag skulle kunna säga:
Varför skulle inte jag vilja göra det? Jag är, utöver
företrädare för en regeringspolitik som jag vill skall
lyckas, en av dessa utskällda fastighetsägare som
naturligtvis har ganska höga räntor. Men jag kan
ändå inte hävda att man rakt upp och ner skall
bestämma sig för att kraftigt sänka räntan. Jag har
tidigare sagt till Ian Wachtmeister att det som
Riksbanken förfogar över är den korta räntan.
Sänker man den kraftfullt, får man som ett brev på
posten ökade inflationsförväntningar och en
uppgång i den långa räntan, och det är den långa
räntan som är betydelsefull för vår ekonomi, för
investeringar och för långsiktiga satsningar. Därför
måste vi gå vidare på den väg vi har valt, att ta ned
den korta räntan, när utrymme för detta finns, utan
att den långa räntan stiger.
Jag tror att jag vågar försäkra Ian Wachtmeister om
att den här politiken kan fortsätta. Men det blir då
i takt med att ränteläget ute i Europa sjunker,
framför allt den tyska räntan. Då kan vi också få
utrymme för den här förändringen.
Den stora risken vad gäller den långa räntan är att
marknaden börjar misstänka att vi får ett
politikombyte i landet, där man släpper loss
finanspolitiken, man släpper loss penningpolitiken
och inflationen stiger. Därmed får vi inte den
räntesänkning som vi alla rimligen eftersträvar.