Herr talman! Jag är ledsen att behöva säga det, men
Lars Leijonborg går runt den principiellt stora
frågan, den som är avgörande i diskussionen, synen
på kollektivavtalen. Bakgrunden till att jag tycker
att det är allvarligt är ju att det inte har kommit
någon förhandlingsframställan på arbetsrättens
område från arbetsgivarsidan.
Då säger Leijonborg att TCO och LO skall vara de
som begär att få förhandla om att ändra i
arbetsrätten. Var och en som följer den här
debatten begriper naturligtvis att det är det
omvända som skall gälla. Rimligen bör
arbetsgivarsidan ta det här initiativet, och facket
har sträckt ut handen. Detta struntar
uppenbarligen regeringen i och går bara på.
Jag tycker att det är utomordentligt allvarligt, och
det bådar illa för framtiden, för vi kommer inte att
klara en krisbekämpning i Sverige om det skall ske
på kollissionskurs med fackföreningsrörelsen och
om det skall ske på kollissionskurs med
grundläggande principer som har styrt svensk
arbetsmarknad. Den kritiken är principiell och den
är tung, och den har inte Lars Leijonborg svarat på.
Det är det första.
Sedan det andra. Jag vill gärna se ett fortsatt samtal
med Lars Leijonborg om synen på den ekonomiska
politiken. Jag läste häromdagen i DN -- det är inte
alla morgnar man hinner läsa tidningen Folket, som
är ens liv- och husorgan -- en artikel av Nils-Eric
Sandberg, som varit på ett SNS-seminarium. Han
förde ett mycket intellektuellt och öppet samtal
omkring den ekonomiska politikens framtida
inriktning, fyllt av tvekan och vägval.
Då tänkte jag: Tänk, om den sittande regeringen
för två år sedan, när den formulerade sin politik,
hade haft samma intellektuella förhållningssätt,
insett att det inte fanns bara en sanning, en enda
väg, utan en lång rad olika val som man skulle
behöva träffa, och haft denna sökande attityd.
Nu ser vi hur allt fler ekonomer överger Wibble,
som står alltmer ensam och isolerad. De ansluter sig
till vår syn att det fordras en kortsiktig stimulans för
att komma ur depressionen.
Vi skall inte i det läget vara övermodiga. Vi
inbjuder till samverkan omkring hur en sådan
politik skall utformas, självklart, men vi noterar ju
att det är vi som i dag får uppslutning från den
grupp som tidigare stod bakom regeringen.
Detta tycker jag att Lars Leijonborg också borde
fånga i debatten, och jag möter gärna Leijonborg
för fortsatta samtal omkring hur politiken skall
utvecklas i riktning mot att skapa arbete och fördela
bördorna rättvist.
Sedan beklagar jag också, herr talman, att
statsrådet Wibble inte är närvarande. Vi vet att hon
fyller 50 år, och jag har överseende med det
naturligtvis. Då kan jag meddela kammaren att när
debatten är slut tänker jag söka upp Anne Wibble
på Handelshögskolan, gratulera henne på 50-
årsdagen och presentera henne en gåva från den
socialdemokratiska riksdagsgruppen, en bokgåva
om Gunnar Sträng, en finansminister som säkert
både Anne Wibble och jag har väldigt mycket att
lära av.
Vi har saknat Anne Wibble här i debatten i dag,
som sagt, men vi önskar henne en fin 50-årsdag.