Fru talman! Först vill jag tacka Johan Lönnroth för
de vänliga orden. Vi får väl se hur långt
pedagogiken räcker. Det är en svår uppgift som vi
har framför oss. Jag kan på en gång säga: Jag har
inget emot att samarbeta med alla konstruktiva
krafter. Vi skall titta på de förslag som ni lägger
fram och skärskåda dem. Vi skall konstruktivt
bidra till att en rättvis fördelning tillvaratas och
hävda den fulla sysselsättningen. Det är alltså klart
att vi kan samverka.
Men Johan Lönnroth skall komma ihåg att vi har
en erfarenhet, nämligen den att Vänsterpartiet inte
fanns där förra gången då överhettningen i den
svenska ekonomin skulle bekämpas och vi försökte
få till stånd allianser 1989 och 1990 kring en
åtstramningspolitik. Det resulterade i att den
regering som jag då satt med i fick avgå. Den avgick
just därför att vi inte fick stöd från Vänsterpartiet.
Det finns alltså sår, och det finns erfarenheter som
har gjort att många av oss som har ansvaret för den
socialdemokratiska politiken har frågat oss: Kan vi
verkligen lita på Vänsterpartiet? Finns man där när
det bränner till?
Jag tackar också för Johan Lönnroths insats i
skolpolitiken. Jag kände inte till den förut. Annars
var det ju Johan Lönnroths f.d. partikamrat Ylva
Johansson som vid det aktuella tillfället drog ett
väldigt tungt lass. Hon gjorde det dessutom på ett
utomordentligt sätt och har vid flera tillfällen fått
uppskattning för detta.
Så till Johan Lönnroths tre konkreta frågor.
Skattereformen ligger fast. Vi har gjort ett avsteg
från skattereformen. Det gäller värnskatten. Jag
uppfattade att Johan Lönnroth var kritisk på den
punkten. Men jag tycker att det är rimligt att vi som
har jobb och som tjänar bra är med och delar
krisens bördor. Under den här hemska
lågkonjunkturen och under den här hårda
åtstramningen måste vi faktiskt visa att de som har
det bäst ställt får vara med och bidra.
När det gäller att komma åt människor med goda
inkomster och att föra det här resonemanget i ett
fördelningsperspektiv tror jag inte att
skattesatserna i skatteskalorna är ett verkningsfullt
instrument. Jag tycker att det i så fall är
intressantare att titta på förmögenhetsskatten, på
det som nu skall göras beträffande
aktiebeskattningen. Det är en intressantare
fördelningspolitisk diskussion. Där har vi ju en
debatt här i kammaren framför oss. Vi får se hur
det blir med positionerna där. Vi kommer definitivt
att hävda fördelningspolitiken i de sammanhangen.
Vad gäller kommunerna har vi sagt att vi kopplade
den kompensation som kommunerna rimligen fått
för det borttagna grundavdraget, de 4,5
miljarderna, till att kommunerna inte skulle säga
upp människor. Vi har gjort den mycket enkla
analysen att människor i dag går från kommunal
tjänst som lärare eller vårdanställda ut i
arbetslöshet. Efter utstämpling från a-kassan
kommer de så småningom in i den kommunala
ekonomin igen, men då i form av ekonomiskt
bistånd via kommunens socialkontor.
Det är en orimlig politik som vi inte på något sätt
kan stödja, utan den måste motverkas. För 1994 har
vi pekat på vilken lösning vi vill se och vilken
lösning vi har valt.