Fru talman! De senaste veckorna har varit en dålig
period för dem som önskar att den borgerliga
politiken skall misslyckas. Det har varit tätt med
rapporter om allt fler ljusglimtar i ekonomin.
Orderingången ökar, inte bara till exportindustrin
utan också från hemmamarknaden.
Industriproduktionen stiger. De lediga platserna
blir fler och konkurserna färre.
Utan tvivel ökar aktiviteten i näringslivet. Och
kanske viktigast av allt: Hushållens optimism stiger.
För första gången sedan 1986 är det nu fler som tror
att vi går mot bättre tider än motsatsen.
Men självfallet kvarstår betydande problem. Vi
moderater sade redan före valet att saneringen av
Sveriges ekonomi blir både mödosam och
tidskrävande. Trots mer omfattande
arbetsmarknadspolitiska åtgärder än någonsin
tidigare ligger den öppna arbetslösheten på en
mycket hög nivå. Det stora underskottet i
statsbudgeten och det ännu större
upplåningsbehovet utesluter de traditionella
motmedlen att inrätta fler jobb i den offentliga
sektorn och att med subventioner påskynda
bostadsbyggandet. Dessutom är det angeläget att
nu låta den konkurrensutsatta delen av ekonomin
expandera.
En viktig skillnad mot den förra nedgångsperioden
runt 1980 är att underskottet i bytesbalansen då
växte parallellt med budgetunderskottet, vilket
framtvingade upplåning utomlands. Nu visar våra
affärer med utlandet överskott, vilket betyder att
det offentliga upplåningsbehovet kan tillgodoses
med inhemskt sparande.
I längden är det naturligtvis inte tillfredsställande
att det privata sparandet placeras i statsskulden --
det bör kanaliseras till nya satsningar i näringslivet.
Men jag kan inte förstå dem som ser det som ett
problem att det privata sparandet i Sverige, från att
länge ha varit negativt, nu når upp till nivåer som
är jämförbara med andra länders.
Förbättringen av sparandet betyder mycket för att
hålla nere prisstegringen. Det är i dag populärt att
dödförklara inflationen som politiskt problem.
Inget kan vara mera förhastat. Inflationen måste
ständigt bekämpas. Det duger inte att lägga ned
vapnen tills den åter hunnit växa sig stark. Den
försvagade kronkursen ger upphov till utifrån
kommande prisimpulser, som kommer att göra sig
påminda när den inhemska efterfrågan ökar. Att i
dagens läge stimulera den privata konsumtionen
med t.ex. en momssänkning framstår därför som
ytterst lättsinnigt. Det är ett säkert sätt att beställa
en räntehöjning, som skulle bryta den begynnande
investeringsuppgången.
Skattepolitiken är förvisso strategisk i detta
sammanhang. Men lättnaderna bör sättas in på
utbudssidan. Regeringens kommande förslag om
slopad flyttskatt underlättar för människor att
bosätta sig där jobben finns. När nu beskattningen
av småföretagen justeras ned till de nivåer som
gäller för de stora aktiebolagen, betyder det en
stimulans för den del av företagsamheten som skall
ge framtidens nya jobb. Och syftet med att slopa
dubbelbeskattningen av aktier är naturligtvis inte
att göda kapitalägarna. Det är att förbättra den
försörjning med riskkapital som den nödvändiga
utbyggnaden av näringslivet kräver.
Sänkta skatter betyder mycket för möjligheterna
till nya, flera och riktiga jobb. Därtill är det viktigt
att öka flexibiliteten i arbetslivet. Det skall ske på
huvudsakligen två vägar. Först och främst är det
angeläget att få till stånd en decentralisering av
lönebildningen, vilket medger en bättre avkänning
mot marknadens krav. Detta är i allt väsentligt en
uppgift för arbetsmarknadens parter. På det
politiska systemet vilar den andra huvuduppgiften,
nämligen att i grunden reformera arbetsrätten. De
förändringar för framför allt småföretagsamhetens
del som regeringen aviserat är ett första steg för att
förbättra möjligheterna för friställda och
nytillträdande på arbetsmarknaden att få
meningsfull sysselsättning.
På samma sätt verkar det kommande förslaget om
en allmän arbetslöshetsförsäkring, där den hårda
kopplingen till facket och därmed till en viss
bransch upphävs. Även i övrigt är det angeläget att
införa mera av försäkringsmässigt tänkande i
socialförsäkringssystemet, t.ex. på
pensionsområdet. Strävan skall vara att låta
individen bygga upp egna tillgångar till skydd mot
inkomstbortfall, som kan medföras vid skiften i
yrkeskarriären. Inte minst en ökande frekvens av
arbetsbyten över gränserna gör nationella
enhetslösningar otillräckliga.
Detta för över till den största utmaningen i svensk
politik under 1990-talet: att lotsa vårt land in i det
europeiska integrationsarbetet. Den kvardröjande
ovissheten beträffande svenskt medlemskap i EG
verkar starkt avhållande på tillkomsten av nya
jobb. Det är en viktig uppgift för oss riksdagsmän,
som ju ändå till nästan hundra procent är positiva
till ett svenskt medlemskap i EG, att klart och
tydligt också säga detta och att arbeta för att
skingra de tvivel som ännu råder bland
medborgarna. Mindre möjlighet har vi kanske att
påverka tillkomsten av ett nytt GATT-avtal, men
ett sådant skulle få stor betydelse för jobben och
välfärden i vårt land.
Fru talman! Jag vill också hälsa Göran Persson
välkommen i gänget. Själv har jag varit mitt partis
försteman i finansutskottet sedan 1979 och
ekonomisk talesman åtminstone sedan 1981. Jag
har sett mina motsvarigheter på den andra sidan
komma och gå. Först var det Kjell-Olof Feldt,
sedan Mats Hellström och Arne Gadd, som ofta tog
hjälp av Bo Södersten. Därpå följde Anna-Greta
Leijon och nu senast Hans Gustafsson och Allan
Larsson. Nu undrar jag hur länge Göran Persson
blir kvar.
Jag är ledsen att behöva säga det, men egentligen
är uppgiften hopplös. Den som kan något om
ekonomi inser att med socialdemokratisk politik
går det inte att sanera Sveriges finanser. Det
började med att Kjell-Olof Feldt gav upp. För att
avlösa honom som finansminister fick man ordna
till en hel regeringskris. Förre vice statsministern
Odd Engström har sedan lämnat politiken, liksom
Erik Åsbrink, Klas Eklund och många andra med
erfarenhet från finansdepartementet. Motivet för
Allan Larssons avgång bekräftar att rollen är
omöjlig. Hans nuvarande uppgift sägs ju vara att
uppfinna den nya teori som skall göra det möjligt
att i dagens läge motivera fortsatt offentlig
utgiftsexpansion och högskattepolitik.
Socialdemokraterna tycktes sedan inse dessa
svårigheter. Man inledde mot slutet av sin
regeringsperiod en frigörelse från gamla dogmer
genom bl.a. valutaregleringens avskaffande,
skatteomläggningen och ansökan om medlemskap i
EG. Förra årets krisuppgörelser innebar att de gick
med på vissa utgiftsneddragningar, även om de
samtidigt försökte bromsa fondavvecklingen och
privatiseringsarbetet. Men under våren skedde en
klar omsvängning tillbaka till traditionell
socialdemokratisk ekonomisk politik. Trots
utfästelserna att liksom regeringen redovisa
besparingar på 12 miljarder kronor orkade man
aldrig ta fram ett färdigt förslag. När Ingvar
Carlsson avvisade Internationella valutafondens
förord för fortsatta utgiftsnedskärningar i augusti,
försvagades kronan och räntan steg. Samma sak
inträffade när partikongressen krävde återgång till
keynesianism av gammalt märke. Ovissheten om
den framtida kursen får arbetsgivarna att möta
efterfrågeökningen med maximalt uttag av övertid
i stället för att inrätta nya jobb.
Nyfikenheten på Göran Persson är nu stor. Vilken
väg skall han välja? Eller rättare sagt: Skall han
färdas framåt eller bakåt på den enda vägen? Om
Socialdemokraterna återkommer till
regeringsmakten, skall han då återinföra
flyttskatten? Skall han skärpa skatten för
småföretagen? Skall han återställa
dubbelbeskattningen? Tänker han återgå till
dagens arbetsrättsliga regelverk? Vill han upphäva
den allmänna arbetslöshetsförsäkringen? Avser
Göran Persson att engagera sig i opinionsarbetet
för svenskt medlemskap i EG? Jag fäste mig vid att
det inte fanns ett ord om detta i det anförande han
debuterade med här i rollen som ekonomisk
talesman. Det är många som väntar på svar på
dessa frågor, inte minst de som skulle gå miste om
de riktiga jobb som den borgerliga ekonomiska
politiken hjälper dem till.
(Applåder)