Fru talman! Jag tar den sista frågan först. Beskedet
för 1994 var tydligt. Däremot vägrar jag att här i
kammaren binda mig för 1995, 1996 och 1997. Om
vi, Johan Lönnroth, skall få en debatt som är
allvarlig och som utgår från krisens djup skall vi
vara väldigt försiktiga innan vi ställer ut nya
åtaganden för staten.
Någon konsekvens får det så att säga vara också i
fråga om Johan Lönnroths nyvunna insikt om
krisens allvar och djup. Begär inte att vi nu skall
lova guld och gröna skogar. Det har andra gjort
förut, och vi ser resultatet av den politiken just i
Sverige i dag. Johan Lönnroth skall passa sig väldigt
noga.
Jag förstår inte Johan Lönnroths resonemang om
värnskatten. Han lutar sig mot ekonomerna, och
det må han väl göra. Det är många som har gjort
det. Av och till har det dock visat sig vara ett
bräckligt stöd. När det gäller värnskatten får väl
frågan ses också från en politisk dimension. Jag
skall ut, Johan Lönnroth, och möta arbetslösa,
sjuka, pensionärer och alla dem som har fått sin
standard drastiskt sänkt med motivet att staten inte
längre förmår bära de kostnader som du
representerar. Så rått och hårt har det hela gjorts
och beskrivits.
Om man skall hålla ihop en nation och tala om
fördelningspolitik är det anständigt att säga,
oavsett vad Johan Lönnroths ekonomer tycker, att
också vi som har kommit lindrigt undan i krisen,
som har jobb och som tjänar bra skall känna att vi
är med och bidrar. Det får inte finnas en gräddfil för
oss, för då saknar politiken fullständigt
trovärdighet.
Om Vänsterpartiet ansluter sig till kritiken mot
värnskatten på grundval av de bedömningar som
nationalekonomer och andra gör -- det är möjligt
att ni då följer någon gammal lärobok som Adam
Smith ursprungligen skrev -- är ni fjärran från det
fördelningspolitiska ideal som jag faktiskt trodde
åtminstone fortfarande gällde som rättesnöre för
stora delar av vänstern.