Fru talman! Göran Persson talade med rätta om hur
viktigt det är att vi lyfter ner den ekonomiska
debatten i vardagen. Ulla-Karin jobbade deltid
som kanslist på ett kommunalt bibliotek 1989 och
1990 och fick då ut ungefär 6 500 kr i månaden efter
skatt. Hon utbildade sig till bibliotikarie, men när
hon var klar hade den kommunala krisen slagit till.
Hon fick inget jobb och lever nu på a-kassan. Hon
förlorar 600 kr i månaden på de försämringar
riksdagen beslutade om i våras. Nu får hon ut
knappt 4 000 kr efter skatt. Hon har tre barn, och
hennes sambo riskerar också att förlora sitt jobb.
Hon säger att hon aldrig har känt sig så osäker inför
framtiden och sparar in på allt hon kan.
Jag har jämfört Ulla-Karins ekonomi med min
egen. Jag tjänar betydligt mer och har fått skatten
kraftigt sänkt sedan 1989. Jag sparar ganska mycket
dels för att jag inte hinner konsumera, dels för att
jag liksom Ulla-Karin är osäker om framtiden -- och
då tänker jag på pensionssystemet snarare än på
riksdagsplatsen.
Ulla-Karins och mitt beteende förklarar den
svenska krisen i ett nötskal: Hon som behöver
konsumera mer och kommunen som skulle behöva
hennes arbetskraft har inte råd. Vi som har fått
sänkt skatt har råd att konsumera mer men gör det
inte, eftersom de väldiga budgetunderskott som
arbetslöshetsunderstödet för sådana som Ulla-
Karin och skattesänkningarna för sådana som mig
har åstadkommit att vi har blivit osäkra om
framtiden.
Man kan också utgå ifrån Ulla-Karin och mig för att
ta reda på vad som behöver göras. Höj skatten för
mig och andra höginkomsttagare och använd
pengarna till att ge tillbaks pengarna som staten
tagit från kommunerna. Använd de pengar som jag
betalar mer i skatt för att betala mellanskillnaden
mellan Ulla-Karins a-kassa och hennes kommunala
lön. Arbetslösheten skulle då minska utan att
budgetunderskottet skulle öka och fördelningen
skulle bli mer rättvis.
Krisen är akut. Det måste hända något nu. Det tar
litet tid att ändra i skattesystem och statliga
utbetalningar till kommunerna. Men nu handlar
det om psykologi mer än om reda pengar. Det
skulle räcka om mina borgerliga meddebattörer
Lars Tobisson, Per-Ola Eriksson, Lars Leijonborg
och Stefan Attefall -- någon skulle kanske rent av
lyssna på Ian Wachtmeister -- gick upp här och sade
att det faktiskt ligger något i vad alla våra
kommunalpolitiker säger. Det är vetttigt att stärka
kommunernas ekonomi i dag. Då skulle det
omedelbart påverka både personal- och
budgetplaner i kommunerna, vilket det just nu
pågår arbete med. Effekten på arbetslösheten
skulle bli omedelbar.
Men det räcker inte med akuta åtgärder mot dagens
arbetslöshet. Det krävs också ett långsiktigt
hållbart program för att sanera rikets finanser, ett
program som övertygar Ulla-Karin och mig om att
det inte är våra barn och barnbarn som ensamma
skall betala både den stora statsskulden och den
miljöskuld som våra generationer har dragit på oss.
Också det programmet handlar mycket om
psykologi och moral. Människor måste helt enkelt
få en ny tro på framtiden.
Avgörande för att ett sådant långsiktigt program
skall hålla är också att den stora majoriteten av
medel- och arbetarklass som har rimligt stabila jobb
och hyggliga inkomster upplever bördorna som
rättvist fördelade. För detta krävs dels att de stora
skattehöjningarna och besparingarna drabbar
hårdast högst upp i samhällspyramiden, dels att det
kan visas att de pengar man avstår ifrån blir
effektivt använda.
Det finns i dag ett sug efter enkla budskap, att det
bara är att återvända till det gamla, att talet om
underskott bara är bluff, att det räcker med att
avslöja skurkarna som slarvat bort våra pengar och
att det räcker att byta regering. Vänsterpartiet
klämmer mycket gärna åt banksvindlarna, och vi
vill mycket gärna bli av med regeringen Bildt
omedelbart. Vi vet att högern inte klarar att sanera
rikets finanser, eftersom den inte kan ge sig på sina
egna stödtrupper bland höginkomsttagarna.
Men det räcker inte att säga det. Vi måste också
forma ett tydligt alternativ som skall bära upp en ny
majoritet. Det alternativet kommer att betyda
uppoffringar också för den stora majoriteten i
Sverige. Skall vi kunna ha en bra skola och en bra
sjukvård för alla måste en större del av våra pengar
gå till gemensamma ändamål och en mindre del av
dem till privat förbrukning.
Den svenska vänsterns och arbetarrörelsens stora
och svåra uppgift i dag är att förklara varför också
medelklassen måste finna sig i uppoffringar. Vi som
har det materiellt bra i dag och som kanske rent av
tjänar pengar på att låna till staten mot hög ränta,
blir också i längden förlorare om kursen inte
ändras. Vi måste kunna visa att även om det kan
vara behagligt ett tag att sköta sig själv och skita i
andra bakom låsta dörrar, så får man så småningom
sitta rädd bakom tredubbla lås och med glassplitter
på villamuren.
Sista delen av mitt inlägg är riktat till Göran
Persson. Han är välkommen till våra debatter.
Efter att ha hört honom i dag förstår jag alla de
omdömen om honom som jag hört där det sägs att
han är en lysande pedagog. Jag kan instämma i hela
hans analys av den borgerliga politiken och dess
misslyckanden. Däremot tycker jag fortfarande att
hans budskap är ganska otydligt. Vad är det för
förslag som Göran Persson kommer att lägga fram
som eventuell framtida finansminister?
Göran Persson sade att budskapet från
Socialdemokraternas kongress var tydligt.
Kongressen ställde sig bakom en motion från
Kalmar som bl.a. sade att ''Socialdemokratisk
politik har reducerats till att justera en förtorkad
borgerlig åtstramningspolitik.'' Detta måste väl
ändå vara rent sakligt fel. Snarare var det väl
borgarna som fullföljde den åtstramning som
inleddes redan i och med valutakrisen och den
socialdemokratiska regeringens krispaket på
hösten 1990. Rätta mig gärna om jag har fel, Göran
Persson.
Ni socialdemokrater har ju också här i riksdagen
anklagat oss vänsterpartister för att inte stödja
åtstramningar under överhettningen i slutet av 80-
talet, och vi har delvis krupit till korset. Skall man
uppfatta kongressbeslutet om Kalmarmotionen så
att ni tar tillbaka den kritiken nu?
I Kalmarmotionen hette det också att ''Något klart
och tydligt socialdemokratiskt alternativ saknas.''
Detta stämmer bättre med min och Vänsterpartiets
uppfattning. Ni avslog i våras våra förslag att höja
skatten för höginkomsttagare och finansierade bara
en liten del av era egna förslag. Ni skällde på
borgerliga indragningar av kommunala pengar,
men ställde inte upp när vi tog votering på mer
pengar till kommunerna. Ni ville inte heller tala
om -- Göran Persson talar inte heller om det i dag --
var de långsiktiga besparingarna skall göras när
konjunkturen vänder uppåt.
I övrigt är det som Göran Persson säger om behovet
av långsiktiga besparingar och budgetunderskottets
allvar helt i överensstämmelse med vad vi säger i
våra ekonomiska motioner och har sagt under
mycket lång tid. Ändå finns det de som tolkat det
ekonomiska programmet på kongressen så att ni
avvisar ett samarbete med Vänsterpartiet. Claes-
Göran Kjellander skrev i en krönika i Dagens
Nyheter att ett yrkande på kongressen som kunde
tolkas så att LO och Vänsterpartiet skulle ersätta
Folkpartiet som samarbetspartner i det
ekonomiska programmet avslogs med stor
majoritet av kongressen.
Göran Persson efterlyser klara besked om
socialförsäkringarna. Ingvar Carlsson har antytt att
han kan tänka sig generella sänkningar av
ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna för alla.
Vi har sagt att vi föredrar att man i stället sänker
ersättningsnivåerna för höginkomsstagarna. För
detta har vi fått våldsamma angrepp på oss från
ledande socialdemokrater och i A-pressen som
påstår att våra förslag, som är fördelningspolitiskt
mera rättvisa, skulle stå till höger om den
socialdemokratiska politiken -- den
socialdemokratiska politik som jag inte riktigt kan
se vad den innebär.
Jag har också hört referat från möten där ledande
socialdemokrater påstått att man inte kan lita på oss
i Vänsterpartiet därför att vi inte kan klara av att
stå för impopulära beslut. Jag är en av dem som
efter stor tvekan blev en anhängare av att vi skulle
kompromissa med Göran Persson vid beslutet om
kommunaliseringen av lärartjänsterna.
Jag blev utskälld efter noter på en rad möten med
lärare i Göteborg. Jag fick uppleva att gamla
vänner lämnade partiet på grund av att
Vänsterpartiet hade ställt upp för Göran Persson.
Vi fick däremot -- såvitt jag kunde märka -- av
massmedia inte del av äran för reformen. Den äran
tog Göran Persson på sig ensam.
Mot denna bakgrund vill jag ställa tre raka frågor
till Göran Persson.
Ställer socialdemokratin upp på att långsiktigt höja
skatten för höginkomsttagare? Jag talar om
långsiktighet. Jag kan inte ta en tillfällig höjning av
skatten mitt i en lågkonjunktur på allvar. Det är ett
så knäppt förslag att jag inte tror att Göran Persson
själv tar det på allvar.
Ställer socialdemokratin upp på att ge mer pengar
till kommunerna?
Litar socialdemokratin mer på Folkpartiet än på
Vänsterpartiet? Har ni för avsikt att i valrörelsen
satsa på Folkpartiet som samarbetspartner?
Avvisar ni samarbete med oss?