Herr talman! En volymtillväxt på 2 % i
kommunerna är långt utöver vad som är förenligt
med samhällsekonomisk balans. Det var på 70-talet
som man från statsmakternas sida ansåg att en
sådan expansion var möjlig. På 80-talet talade man
ibland om 1 %. Men det visade sig att även detta
var för mycket. Det är realistiskt att tro att
kommunerna under åtskilliga år framöver måste
klara sin verksamhet med oförändrade
resursramar.
Johan Lönnroth sade i sitt tidigare inlägg att det nu
har rationaliserats så mycket att det inte går att
rationalisera mer. Det låter ju bestickande,
eftersom man har hört talas om att det har skett en
hel del nu. Problemet är att Johan Lönnroths
partivänner alltid har sagt detta.
Jag satt i början på 70-talet i kommunfullmäktige i
en kommun i Stockholmsområdet. När vi från
borgerligt håll föreslog blygsamma
effektiviseringar hävdade man redan då från
dåvarande VPK:s sida att allt var oförenligt med en
social välfärdspolitik. Ni är tyvärr inte riktigt
trovärdiga på den här punkten.
Jag menar att det går att upprätthålla en social
välfärdspolitik med de resurser som
kommunsektorn nu har. Men det kräver skickligt
kommunalt ledarskap så att man verkligen
prioriterar de allra viktigaste uppgifterna. Mycket
av förnyelse är på gång i kommunerna, men ännu
mycket mer krävs. Genomförs det kommer vi att
klara både samhällsekonomin och den sociala
välfärden.
När det sedan gäller avvägningen mellan privat
konsumtion och offentlig konsumtion får den
naturligtvis göras från tid till annan. Den avgörs
ytterst av det skattetryck man har. Jag tror att de
flesta anser att det skattetryck vi hamnade i mot
slutet av 80-talet var helt orimligt. Det måste vi
minska, och det innebär givetvis att den privata
konsumtionen kan öka.