Herr talman! Efter dessa båda replikrundor känner
också jag ett visst tryck att uppvakta finansminister
Wibble med en present, och då tänker jag ge henne
samma bok som jag gav Göran Persson nyss. Där
kan hon finna tröst mot det faktum att ekonomerna
nu överger henne. Den svenska historien visar att
ekonomerna alltid har följt den politiska trenden.
Den politiska trenden håller uppenbarligen på att
vända, och då vänder också ekonomerna.
Jag blev glad över att Lars Leijonborg tog upp
frågan om kommunerna, och jag upplevde en vag
signal om att det är tänkbart att det kan komma
förslag som på något sätt lättar den akuta
situationen för kommunerna.
Jag håller med om att även de långsiktiga signalerna
är viktiga och nödvändiga. Som jag redan tidigare
har sagt har kommunerna i år sammantaget ett
överskott i det finansiella sparandet. Anledningen
till att de drar ned så våldsamt är risken att de
kommande åren innebär en ekonomisk katastrof.
Regeringens planer och prognoser för de närmaste
fyra, fem åren innebär att kommunerna skall
minska sin verksamhet i volym med 1 % om året.
Det kan bli fråga om att man i kommunerna tvingas
dra ned med i storleksordningen 80 000--100 000
jobb.
Lars Leijonborg kan tala med sina borgerliga
kolleger som styr i Göteborg. Jag kan försäkra
honom att nästan alla rationaliseringar har
genomförts. Nu handlar det om att man låter
framförallt kvinnor gå från bra jobb inom vård,
skola, osv. Det är inte fråga om rationaliseringar.
Jag vill också ställa en fråga till Lars Leijonborg.
Era planer och prognoser innebär att den
ekonomiska tillväxten framöver, som ni tror på,
ensidigt skall fördelas till den privata
konsumtionen. Är det en ideologisk uppfattning
inom Folkpartiet att fler bilar och videoapparater
är viktigare och angelägnare framöver än bättre
skola och sjukvård? Folkpartiet har bl.a. velat
framstå som kvinnoparti. Inte minst ur den
aspekten är frågan högst berättigad.