Fru talman! Under de gångna fyra veckorna har jag
fört en rad samtal med olika personer. Somliga av
dem är kvalificerade ekonomer och analytiker,
andra är erfarna företrädare för näringslivet och de
fackliga organisationerna.
De flesta ger följande bild av Sverige i dag: Genom
kronans fall har den svenska industrins
konkurrenskraft förbättrats avsevärt.
Marknadsandelarna för exportindustrin ökar och
bytesbalansen förbättras kraftigt.
Men enbart denna injektion i samhällsekonomin
förmår inte att vända utvecklingen.
Alltjämt arbetar den svenska ekonomin långt
under sin produktionsförmåga.
Kapacitetsutnyttjandet är mycket lågt. Gapet
mellan möjlig och faktisk produktion är närmare
10 %. Så många som 600 000 människor står
utanför arbetsmarknaden.
Förklaringen till detta är att samtliga inhemska
efterfrågekomponenter fortsätter att falla.
Konjunkturinstitutet beräknar i sin höstrapport att
den privata konsumtionen i år faller med 5 %.
Sparkvoten beräknas ligga runt 10 %.
Raset i den inhemska efterfrågan gör att nedgången
i bruttonationalprodukten fortsätter. Följdriktigt
faller sysselsättningen i alla sektorer mellan åren
1992 och 1993. Även nästa år, då produktionen i
den konkurrensutsatta industrin kan väntas ta fart,
fortsätter arbetslösheten att öka. Den höga
arbetslösheten har förödande konsekvenser för de
offentliga finanserna. Med fortsatt hög arbetslöshet
kommer budgetunderskottet att vara fortsatt stort.
Fru talman! Så här skulle jag kunna fortsätta att
tala om den svenska ekonomin. Men det är inte
bara med nyckeltal som det går att beskriva den
verklighet som vi alla möter.
Ett mer vardagligt språk berättar om samma sak,
fast på annat sätt. Vi läser i tidningen och ser på TV
att läget har vänt och att det är strålande tider för
exportföretagen och för börsen, men vi märker inte
detta i vår vardag. Vi är rädda för att ytterligare
någon i familjen skall förlora sitt arbete. Vi vågar
inte ta några risker att byta ut den gamla bilen eller
att köpa en cykel till lillgrabben. Vi vågar inte åka
på semester, därför att vi inte vet hur familjens
ekonomi kommer att utvecklas den närmaste tiden.
Vi undrar hur det blir med pensionerna,
sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och de
andra sociala trygghetssystemen.
Så här låter det i många svenska hem runt
köksborden. Bakom de nakna och abstrakta
nyckeltalen döljer sig en handfast verklighet, en
verklighet där allt fler känner djup oro och
osäkerhet inför framtiden.
Fru talman! Det är just i ett sådant läge som vi
folkvalda politiker har ett alldeles särskilt ansvar.
Insikt och lyhördhet måste prägla både våra ord och
gärningar.
Det vore enkelt för mig att t.ex. här och nu
ironisera över regeringens många misstag och
prognosmissar i den ekonomiska politiken -- för
den listan är mycket lång, alldeles för lång. Det vet
vi alla.
Fru talman! Låt mig i stället bara konstatera att
regeringen har misslyckats på de tre viktigaste
områdena när det gäller människors trygghet och
frihet.
För det första: Av den stolta parollen från
regeringens första finansplan i januari 1992, i vilken
det sades att regeringen skulle ''återupprätta
Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en
stark och växande ekonomi'', blev det i själva
verket intet.
Tillväxten är negativ och ekonomin krymper. För
tredje året i rad sjunker tillväxten i Sverige. Bland
OECD-länderna ligger vi i botten. 30 000 svenska
företag har gått i konkurs.
För det andra: Arbetslösheten är naturligtvis
regeringens ojämförligt största misslyckande.
Närmare 400 000 jobb har försvunnit sedan
regeringen trädde till. Massarbetslösheten är en
realitet. Runt 600 000 människor står utanför den
ordinarie arbetsmarknaden.
För det tredje: Regeringen har förlorat kontrollen
över statsbudgetens utveckling. Man har
fullständigt misslyckats med att uppskatta
budgetsaldots storlek. Avvikelser har uppgått till
över 100 miljarder kronor, från finansplanen ena
året till kompletteringspropositionen andra året.
Så här är det, och så här har det varit allt sedan den
höstdag för två år sedan då retoriken började flöda
om ''den enda vägen'' och den enda vägens politik''.
Felaktiga prognoser och bedömningar har avlöst
varandra.
Ytligt sett är dessa många misslyckanden en tillgång
för oppositionen. Men det är faktiskt inte så jag ser
på saken. För bakom dessa många misstag och
missbedömningar döljer sig ett allvar som kräver
mer än ironi och retorik.
Den ekonomiska situationen är nu så
bekymmersam för så många människor att
uppgiften att ändra inriktningen på den
ekonomiska politiken måste överordnas varje
frestelse att vinna kortsiktiga poäng i den allmänna
debatten. Ju fler som på sakliga grunder övertygas
om det felaktiga i regeringens strategi, desto bättre.
En kursändring för den ekonomiska politiken
handlar först och främst om nödvändigheten av en
ny och annorlunda analys av den ekonomiska
situationen, än den som regeringen bygger sin
politik på.
Huvuddragen i en sådan analys är följande:
Den låga inhemska efterfrågan måste ställas i fokus
för den ekonomiska politiken.
Den låga efterfrågan tar sig bl.a. uttryck i ett
extremt högt hushållssparande. Hade hushållens
vilja att spendera sina inkomster varit oförändrad
sedan 1991 hade efterfrågan i dag varit 75 miljarder
kronor högre.
Sparkvoten är nu högre än på årtionden. Det
sammanhänger inte minst med den osäkerhet som
många hushåll känner inför framtiden. Man oroas
av arbetslöshetens utveckling och av hur det blir
med förändringarna i trygghetssystemen. Kort sagt,
man oroas över hur det blir med den lilla världens
ekonomi.
Så länge hushållen och företagen inte konsumerar
och investerar kommer efterfrågan att fortsätta att
falla. Detta skärper kraven på att penningpolitiken
läggs om. Den enskilt viktigaste ekonomisk-
politiska åtgärden är sänkt ränta. Samtidigt måste
finanspolitiken avpassas efter efterfrågeläget och
bidra till att stimulera ekonomin.
Genom den rekordhöga arbetslösheten har de
offentliga finanserna urholkats, och gigantiska
underskott uppstått. Detta sammanhänger dels
med vikande inkomster, dels med ökade utgifter för
arbetslösheten. Bara kontantstödet kommer
troligen att nästa år närma sig 45 miljarder kronor.
45 miljarder kronor i a-kasseersättningar och
kontantstöd!
Det gigantiska budgetunderskottet kan direkt
avläsas i växande statsskuld och ökande
ränteutgifter, utgifter som tränger ut andra och
betydligt mer angelägna utgifter ur statsbudgeten.
I grund och botten är detta en moralisk fråga. För
lång tid framöver kommer generationer efter oss att
tvingas betala för 90-talets massarbetslöshet.
Äreminnet över vår generation riskerar att bli
synonymt med statsskuldsräntor.
Det är den här analysen av vårt lands ekonomiska
problem som måste genomsyra en omläggning av
den ekonomiska politiken. Insikten om behovet av
denna omläggning finns också bland allt fler
kvalificerade bedömare. Då tänker jag även på
många borgerliga ekonomer och analytiker.
Regeringen blir mer och mer isolerad i den seriösa
ekonomisk-politiska debatten.
Nu skall politiken läggas om. Det är vår bestämda
uppfattning och mening. Direktavskrivningar för
investeringar, rekryteringsstöd,
utbildningssatsningar och byggsatsningar är några
av våra förslag. Skicka inte ut vårdens och skolans
anställda i arbetslöshet i denna dystra konjunktur!
Utöver det måste den ekonomiska politiken bygga
på en analys där de relevanta sambanden görs
tydliga, så att människor förstår innebörden och
innehållet. Utan efterfrågan, ingen produktion.
Utan produktion, ingen sysselsättning. Utan högre
sysselsättning, ingen långsiktig sanering av statens
finanser.
Fru talman! Låt mig för ett ögonblick rikta
strålkastarljuset mot den sista länken i kedjan; de
offentliga finanserna.
Statsfinanserna är urholkade, budgetunderskottet
rekordstort och statsskulden växande. Inget annat
land har på så kort tid försämrat sina statsfinanser
så kraftigt som Sverige under regeringen Bildts
regim. Sverige har det största lånebehovet inom
OECD-området och den snabbast växande
statsskulden.
Den grundläggande förklaringen till detta är
givetvis den låga aktiviteten i ekonomin och den
höga arbetslösheten. Men till detta måste adderas
det höga pris som svenska folket nu får betala för
att regeringskoalitionen över huvud taget skall
hålla ihop. Konkret tar sig detta uttryck i
ofinansierade skattesänkningar och ekonomiskt
oförsvarbara nya reformer av typen
vårdnadsbidrag.
Det är i ljuset av detta budgetpolitiska moras som
man skall granska regeringens verbala ambition att
häva de växande underskotten. För när man synar
regeringens så omhuldade saneringsplan för
statsfinanserna, visar det sig att det i själva verket
inte finns särskilt mycket mer än luft i den.
Dagens Nyheters ledarsida, som ju inte direkt kan
beskyllas för att vara en av regeringens värsta
kritiker, skrev så här om regeringens plan den 27
augusti i år:
''Vårbudgetens upphaussade extra sparplan på 81
miljarder kronor för de närmaste fem åren bestod
till 35 miljarder av begränsningar i offentlig
konsumtion som tre av regeringspartierna använt
sommaren för att ta avstånd från.''
Tidningen fortsatte: ''Besparingsposterna i övrigt
utgjordes av kommande pensionsreformer som
regeringen ännu inte skaffat sig riksdagsmajoritet
för, en ny arbetslöshetsförsäkring som inte är
utarbetad, sänkt ersättningsnivå i
föräldraförsäkringen som socialministern sedan
stoppat, höjda patientavgifter efter en utredning
som inte blir färdig för beslut förrän efter nästa val
samt minskade bostadssubventioner om fyra, fem
år.''
Så långt Dagens Nyheters ledarsida. För min egen
del drar jag följande slutsats: Den här regeringen,
liksom tidigare borgerliga koalitionsregeringar,
innehåller så starka centrifugala krafter att det i
praktiken är omöjligt att föra en konsekvent och
fast finanspolitik. Kittet som håller ihop borgerliga
koalitionsregeringar är att varje partis väljargrupp
förr eller senare måste få just sin hjärtefråga
expedierad -- alldeles oavsett om
budgetunderskottet skenar.
Mot den här bakgrunden är det inte konstigt att
många -- på samma sätt som inför valet 1982 --
riktar blickarna mot socialdemokratin och hur vi
ser på budgetunderskottet, statsskulden och
räntebördan.
Låt mig därför vara mycket tydlig. Vi har gjort det
förr. Det är inte första gången vi socialdemokrater
får ärva ett gigantiskt budgetunderskott, som vi
steg för steg, krona för krona, tvingas ta ned. En
slapp finanspolitik är för oss främmande. Vi vet
vilka förödande ekonomiska och
fördelningspolitiska konsekvenser ett stort
budgetunderskott och en växande statsskuld har.
Följdriktigt är det mandat som jag och andra
socialdemokratiska ledamöter av denna kammare
fått av vår partikongress tydligt och entydigt:
Underskotten skall ned; genom ökad tillväxt och
sysselsättning, skatter och avgifter, men också
genom utgiftsnedskärningar som fördelas rättvist
mellan medborgarna.
På den här punkten viker jag mig inte en tum. Att
få inkomster och utgifter att balansera är en
gammal god socialdemokratisk tradition, och den
tänker jag fullfölja.
Fru talman! Om knappt ett år går svenska folket till
val. En lång valrörelse ligger framför oss. De frågor
som var och en måste ställa sig inför vägvalet den
18 september är följande:
--Blev Sverige bättre med regeringen Bildt?
--Fick du som är pensionär bättre levnadsvillkor
och större trygghet med en borgerlig regering?
--Fick du som är hyresgäst lägre boendekostnader
och större svängrum med en borgerlig
bostadspolitik?
--Fick du som är anställd i den offentliga sektorn en
bättre vardag och större arbetslust med en borgerlig
regering?
--Har rättvisan, jämställdheten och friheten ökat
med en borgerlig politik?
För mig och tusentals andra svenskar är svaren på
de här frågorna givna.
Vi socialdemokrater kommer att göra allt för att
övertyga väljarna om att vårt land behöver en ny
regering som får mandat att föra Sverige ur den
ekonomiska krisen.
Säkert kommer debattens vågor att gå höga mellan
oss. Det är lätt att hårda ord växlas i stridens hetta.
Men låt oss inte under valåret glömma att det som
gjort det här landet starkt och rikt och till ett bra
land att leva i är att människor kunnat mötas i
samverkan och samförstånd och därmed kunnat
öka allas vår frihet.
Vi socialdemokrater inbjuder alla goda krafter att
samverka om att föra Sverige ur den ekonomiska
krisen. Enskilda medborgare, de politiska
partierna, löntagare och företagare -- alla måste vi
samlas kring den uppgiften.
Bara genom att öka tillväxten och sysselsättningen
kan vi utveckla välfärden och säkerställa
människors trygghet och frihet.
Bara i samverkan kan vi skapa klara spelregler för
arbete och företagande och ge långsiktiga besked
om socialförsäkringar och pensioner.
Fru talman! Så ser den dagordning ut som jag anser
ligger framför mig och denna riksdag. Det är
omkring den dagordningen vi socialdemokrater
bjuder in till samverkan -- för att rädda välfärden,
för att slå vakt om jobben och för att fördela
bördorna rättvist. (Applåder)