Fru talman! Vem är det vi jobbar för, vi som jobbar
i riksdagen? Jo, vi jobbar för det svenska folket, får
vi hoppas, eftersom det är svenska folket som
betalar våra löner och därmed också betalar för de
misstag som eventuellt begås -- och det sker dess
värre.
Men inte nog med det! Det är inte bara det svenska
folket som betalar, utan det är det svenska folk som
inte ens finns i dag -- även barn, barnbarn och
barnbarns barn får vara med och betala. Därför är
det så viktigt att vi kan prestera någonting som vi
med stolthet kan lämna över till dem, och det gör
vi inte i dag, fru talman. Den attityd som finns i
Sverige till budgetunderskott, statsskuld och
alltihop är en helt annan. Det visar att vi inte bryr
oss tillräckligt. Après nous le déluge, finns det något
som heter. Det är franska och betyder ''Efter oss
syndafloden''.
Det är de som i dag finns i Sveriges regering och
riksdag -- Socialdemokraterna går givetvis inte
fria -- som en gång kommer att framstå som de stora
banditerna, de som är skyldiga till att vi inte kunde
vidta motåtgärder i den mycket prekära situation
som Sverige i dag befinner sig i efter en lång tids
vanstyre. Jag skall inte ta till överord, men det här
är faktiskt inga överord. Vi kommer att kritiseras
för att vi inte kom loss. Vi kommer att framstå som
de hjärntvättade ledarna som inte kunde tänka om.
När den kritiken en gång framställs kommer alla
givetvis att skylla ifrån sig. I en demokrati är ju
ingen ansvarig -- utom när det går bra; då är det
regeringens förtjänst. Tänk om vi kunde samarbeta
och ta till vara alla utomordentliga förslag och idéer
som finns -- de finns t.o.m. här i riksdagen. De finns
också ute i landet. Problemen vi har är nämligen
gemensamma. De har ingenting med olika partier
att göra. De har med människor att göra.
Lösningen av dessa problem borde därför vara ett
gemensamt intresse. Eller hur, fru talman?
Det budgetår som nu har börjat kommer svenska
staten att gå med en förlust på 217 miljarder kronor.
Här i riksdagen bollar man med miljarder som om
det vore kronor. Man vet knappt hur många nollor
det är i beloppen -- det spelar ju ingen roll.
Hur mycket är 217 miljarder kronor? Om vi antar
att Medelsvensson tjänar 170 000 kr om året är det
den inkomstskatt som fyra och en kvarts miljon
människor i Sverige skulle jobba ihop på ett år.
Med så mycket går Sverige i förlust. De pengarna
kommer alltså aldrig in!
Dessutom finns inte dessa fyra och en kvarts miljon
människor som arbetskraft i dag -- hela
arbetskraften är 3,9 miljoner. Och de människorna
har redan betalat sin skatt. Jag vill på det här viset
bara försöka få folk att begripa vilka enorma
förluster vi gör.
Man tänker kanske att 200 miljarder hit eller dit
inte spelar så stor roll; det kanske innebär att det
skiljer litet grand mellan inkomsternas storlek och
utgifternas. Men det är inte så! Det är därför vi
brukar använda ölbackar för att beskriva det här.
Intäkterna är ganska små -- de är bara 350
miljarder -- och utgifterna är 550 miljarder. Det
innebär skillnaden mellan en liten stapel och en stor
stapel. Det är en jättesmäll det handlar om!
Och statsskulden är på väg upp i rymden: 1 000
miljarder! Det är en miljon miljoner. Den nivån
passerade vi när baren stängdes här i somras. Och
snart är det 1 200 miljarder, och sedan blir det 1 400
miljarder. Statsskulden är den skuld som staten
som institution eller som juridisk person -- kan vi
säga -- har, och då har man ändå inte räknat in den
skuld vi har till alla pensionärer t.ex. Vi har som
stat ett åtagande. Vi har en gång i tiden fått in
pengar från dem som skall pensioneras, och de
pengarna finns inte heller med i den här kalkylen.
I verkligheten är skulden alltså ännu mycket större.
I Sverige finns det två bilder -- Göran Persson var
inne på det. En är att de svenska företagen, framför
allt exportföretagen, går bra. Visst, de går bra. Men
det gör inte AB Sverige självt. AB Sverige har kört
fel och sköts fel, och det är kris. Om jag inte vore i
riksdagen skulle jag använda ett mycket starkare
ord, men det här håller på att gå åt skogen eller åt
pepparn. Och de skyldiga, som vi nu skall tala om,
heter Det politiska etablissemanget.
Vad skall man då göra åt ett företag som är i så
eländigt skick som detta och som gör en sådan
jättelik förlust? Jo, givetvis skall man skära i alla
kostnader som det går att skära i. Man säger inte
meddetsamma: Men det går inte att skära i det här!
Det kan vi inte göra. Vi måste vänta.
De flesta beslut här i kammaren gäller vad man
skall göra 1995, 1998, eller liknande. Men man
måste ju skära direkt! Man måste gå på de onödiga
utgiftsposterna som en slåttermaskin. Finns det
sådana då? Här säger man: Det kan vi inte göra --
då minskar vi efterfrågan. Vad är det för
efterfrågan som minskar om vi hårt går fram över
ett paket bestående av organisationsstödet,
partistödet till oss själva, presstödet,
biståndspolitiken, som är ineffektiv och inte ger
någonting alls för pengarna, och flyktingpolitiken.
Det är områden där man inte gjort ett dugg förut.
Är inte det fantastiskt?
Nu har man kommit fram till en annan lösning, och
det för att Bengt Westerberg inte skall bli sur och
för att Alf Svensson inte skall lämna regeringen.
Här i riksdagen skall alla som företräder
organisationer och fack -- vare sig ni jobbar för dem
eller de för er -- kunna fortsätta att smörja dem på
något sätt. För detta får svenska folket en nota på
100 miljarder kronor -- det är som jag sade i början
folket som betalar allt det här.
Om man undantar flyktingpolitiken -- den får man
ju inte tala om, för då går folk här i spinn -- är det
fråga om ungefär 35 miljarder kronor. Då har jag i
stället lagt till landstingsbyråkratin. Säg att det är
35 miljarder kronor. I ett krisläge skulle man direkt
kunna minska det till hälften. Jag känner inte till
något företag, stort eller litet, som inte skulle göra
det. Men det finns någon sorts
handlingsförlamning, därför gör man inte så. Kom
nu inte dragande med den inhemska efterfrågan!
Det handlar inte om den.
Krismedvetandet är inte tillräckligt. Man seglar
vidare med ett annat sikte framför sig som heter
nästa val eller någonting annat. Det handlar inte
om nästa val. Det handlar faktiskt om Sverige.
Att få ner utgifterna är en sak. En annan är att öka
intäkterna, att få Sverige att fungera. Man måste gå
på vissa fel. Ett fel i Sverige är facket. Jag menar
inte fackföreningarna ute på företagen utan facket
som stor institution. Detta vågar man inte säga här
inne. Det är farliga saker. Man måste ta en match,
därför att facket vill bevisligen inte få i gång
företagen. Det visar de reaktioner som har varit.
Företagen måste komma i gång.
Det har snart gått hundra år sedan Ådalen. Jag
hoppas att Göran Persson är ett exempel på att
Socialdemokraterna har lämnat den gammaldags
attityden och förstår att vi har moderna problem år
1993. Då måste man ändra arbetsrätten och göra
någonting ordentligt. Regeringen kommer litet fegt
med småförslag. Då dyker socialdemokraterna
omedelbart upp och säger: När vi kommer tillbaka
till makten skall vi riva upp dessa beslut.
Fru talman! Detta är ett illavarslande tecken på att
Sverige är ett land som inte låter sig moderniseras
därför att de som styr och ställer biter sig fast i
bordskanten. Det låter som om elefanterna vill
behålla sin makt i det längsta. Jag vill påminna om
att de gjorde det i Östtyskland också.
Måste det gå åt skogen? Nej, det är klart att det inte
måste. Men man måste kvickna till och förstå att
t.ex. företagandet -- det som en gång var det kapital
som var så förfärligt och som alla skulle resa sig
emot -- kanske är en tillgång. Det kanske inte alls är
fult att det finns folk som lyckas i affärer och tjänar
pengar. Dessa människor skapar ju jobb, inte bara
åt sig själva utan åt alla. De bygger ett välstånd.
Sverige består i dag inte av en massa otäcka typer
som är osolidariska, såvida inte stora, feta
organisationer håller reda på dem. Det finns en
solidaritet i Sverige som jag tror är självklar. Jag har
i varje fall inte träffat folk -- trots att jag har
försökt -- som är osolidariska i den bemärkelsen att
de inte bryr sig om hur det går för andra människor.
Det finns en självklar inställning att vi måste hjälpa
dem som inte kan hjälpa sig själva. Så är det. Jag
tror att det överallt i Sverige finns en stolthet inför
de gamla. Man vill inte skämmas för att de gamla
en gång får det dåligt. Man vill tvärtom garantera
att de får det bra. Jag tror att det är en uppfattning
som vi har gemensamt. Problemet är snömoset,
som ligger ovanpå det här.
Vad skall vi satsa på om vi nu inte skall satsa på
företagen? Jag menar riktiga satsningar, inte
halvdana. Skall vi göra en nysatsning på
landstingen, LO, Sveriges Radio eller något annat?
Vi måste ju satsa på något som kan ge någonting.
Det vet alla. På Socialdemokraternas kongress
fastställde man detta. Alla svamlar om detta och
säger att det skall göras. Gör det då! Var inte så
rädda för det! Kom loss! Det behövs något nytt.
När vi nu har de här gemensamma problemen har
det från många håll föreslagits att man skall lösa
dem utan att ta kontakt med Ny demokrati. På det
viset har man visat sitt storslagna politiska och
demokratiska sinnelag, eller hur? Man skall mobba
Ny demokrati. Det skrivs artiklar av
socialdemokrater. Det hoppar upp andra gubbar,
t.ex. Westerberg, som säger: Det är riktigt. Ny
demokrati skall vi inte ha något att göra med.
Låt mig i all ödmjukhet säga att vi faktiskt är de
enda som har haft rätt i de stora viktiga frågorna.
Vi talade om hur det var för ett år sedan. Då satte
ni alla upp seglen och var med på att köra rakt in i
bergväggen. Det gör att halva Sverige sjunker i dag.
Då sade vi ifrån. Det går inte att slå ihjäl
budbäraren, som ni försöker göra. Det är bättre att
lyssna.
Innan det här anförandet är slut vill jag säga att vi
här inne egentligen kan göra ganska litet jämfört
med vad man kan göra genom penningpolitiken.
Penningpolitiken sköts på Riksbanken. Det finns
inget bättre sätt att snabbt förstöra ett lands
finanser än att använda penningpolitiken. Det tar
längre tid att förstöra landet med finanspolitik, som
vi snackar om. Med penningpolitiken går det så att
det visslar.
Den stora tabben som gjordes för ett år sedan var
att ni alla, i stort sett, backade upp den
penningpolitik som var vansinnig. Den gjorde att
det skapades en situation som i pengar räknat
betyder en förlust på kanske 100 miljarder kronor
och en arbetslöshet för 100 000 människor. Den
tokiga penningpolitiken började 1989/90.
Tack!
(Applåder)