Fru talman! För sex år och åtta dagar sedan gjorde
Riksbanken ett formidabelt misslyckande. Detta ledde
till ungefär 50 000 konkurser och till flera hundra
tusen arbetslösa människor. Vi vet inte riktigt varför
det blev så. Det är nämligen inte utrett. Detta borde vi
ha vetat inför det beslut som vi i dag skall fatta. Men
även utan utredning kan vi konstatera att riksbanker
icke är ofelbara. Riksbanker kan ha fel. Riksbanker
kan göra katastrofala missgrepp.
I The Economist konstaterades häromdagen att
riksbankirer inte är några gudar. Det är faktiskt nå-
gonting nytt. Denna insikt sprider sig. Det beror na-
turligtvis på att ekonomismen, som varit så domine-
rande under en lång tid, befinner sig vid vägs ände.
Vi har upplevt att vi flera gånger under senare år
varit väldigt nära finansiella härdsmältor. Vi har
upplevt att massarbetslösheten etablerat sig och att
det är mycket svårt att få ned den igen. Detta leder
naturligtvis också till att centralbankstanken, som är
en av aspekterna i fråga om ekonomismen, är på
retur.
Jag återkommer till The Economist. I samma
nummer konstateras att 1998 är det år som kommer
att bli ihågkommet som det år då centralbanksmakten
stod i zenit. Centralbanksfolket skall passa på och
njuta därför att det är slut med det här nu.
Fru talman! Den som följer den internationella
debatten har inga svårigheter att se att det håller på att
ske en förändring i attityderna till ekonomi och till
centralbankspolitik. Men i det här skedet bygger vi
ekonomismens/centralbankens altare. Det här är ett
historiskt misstag, och jag beklagar djupt att vi håller
på att besluta om det.
I dag är en majoritet i denna kammare beredd att
byta demokrati mot vad man tror är effektivitet. Man
tror att det här kommer att vara ekonomiskt gynnsamt
för oss. Jag är alldeles övertygad om att det är precis
tvärtom. Riksbanken kan nämligen hamna i ett skarpt
läge av två skäl; relaterat till EMU. Det ena är om
EMU misslyckas. Då blir det naturligtvis turbulens i
de europeiska ekonomierna och svårigheter även för
den svenska ekonomin. Men det paradoxala är att
även om EMU lyckas - ambitionerna från EMU-
filosoferna är ju att euron skall bli en världsvaluta -
så är en förutsättning för att euron skall bli en
världsvaluta att den blir reservvaluta. Detta förutsätter
omfattande portföljomplaceringar och omdispone-
ringar i världsekonomin. Det finns beräkningar som
visar att detta vid den ringa summan 700 miljarder
dollar i omdisponeringar från dollarn skulle påverka
dollarkursen med 40 %. De 700 miljarderna är inte
mer än vad som varje dag omsätts på finansmarkna-
den, så det är ingen orealistisk siffra. Då är det ett
skarpt läge för Riksbanken.
Jag håller på och läser Bengt Dennis bok 500 %.
Där skriver han så här:
"I flera intervjuer under dessa dagar utvecklade
jag frågan om samspelet mellan Riksbanken och
regeringen. Mina svar på frågorna var alla på samma
tema: ingen centralbank kan använda penningpoliti-
ken på det sätt som nu sker i Sverige utan en stark
politisk uppbackning. Så länge den finns kan Riks-
banken försvara kronan."
Nu var man ute i fel ärende den gången, men det
beskriver problematiken. Hamnar vi i ett skarpt läge
kommer Riksbanken att stå svag, eftersom den inte
får skaffa sig politisk förankring. Ett antal nobelpris-
tagare, och även vår egen Assar Lindbäck som knap-
past kan beskyllas för att ha något vänsterstuk, ifråga-
sätter nu den penningpolitiska doktrin som rått i det
här landet under en alltför lång tid.
Det var ungefär sakläget. Jag vill alltså betona att
det inte finns någon automatik i att denna försämring
av Riksbanken innebär att vi skyddar oss ekonomiskt
- snarare tvärtom.
Nu övergår jag till demokratifrågan. Det är anslå-
ende att höra hur pass likartad diskussionen här i
kammaren i dag är den som fördes före det första
världskriget. Då misstrodde också eliterna folkligt
inflytande. På den tiden gick det att ifrågasätta den
allmänna rösträtten, eftersom den inte var etablerad.
Och det gjorde man. Men 1917 tvangs man att ge
vika. Vari ligger då likheten? Nu kan man inte ifråga-
sätta den allmänna rösträtten, för det vore ett politiskt
självmord. Däremot kan man förändra demokratibe-
greppet. Däremot kan man föra bort centrala politiska
frågor från den demokratiska sfären. Det är det som
är så oerhört allvarligt med detta.
Helena Bargholtz säger att diktaturer inte har någ-
ra självständiga riksbanker. Nej, det är nog alldeles
rätt, för diktaturer är väldigt noga med att ha all poli-
tisk makt för sig själva. Men demokratier borde fak-
tiskt vara rädda om och se var demokratin befinner
sig någonstans. I demokratier kan man utkräva ett
ansvar, men det kan man inte i en diktatur. Det kan
man inte heller i ett euroland.
Regeringen, och även de flesta partier, har lovat
att EMU-beslutet i någon form skall underställas
folkets prövning, endera genom att frågan tas upp i en
valrörelse eller genom en folkomröstning. Det beslut
som vi fattar i dag bygger på precis samma ideologi
och samma metod som EMU-projektet gör. Jag tyck-
er att det skulle ha varit rimligt att vi inte hade fattat
ett sådant beslut nu. Det vore ju paradoxalt om en
folkomröstning eller ett val ledde till ett nej till EMU
och vi ändå i vårt land genomfört den konstruktion
som EMU bygger på. Det vore snöpligt.
Jag måste fråga Pär Axel Sahlberg om han inte i
den här debatten har litet svårt med de kongressbeslut
som det socialdemokratiska partiet har fattat. 1993
sade man i kongressen i Göteborg att Riksbanken
skall vara riksdagens bank. Möjligen skulle det gå att
hävda att det finns något kvar av detta, men anknyt-
ningen blir så ytterst svag. 1997 beslöt kongressen att
varje centralbank måste vara en del av det demokra-
tiska styrelseskicket och den demokratiska kulturen.
För mig är det alldeles uppenbart att den typ av pen-
ningpolitik som kommer att bedrivas i framtiden i
Sverige med detta beslut kommer att få mycket svårt
att få folklig förankring och legitimitet.
Det är en helt annan sak i Tyskland, där befolk-
ningen har upplevt två superinflationer, där man är
alldeles överens om att låg inflation och stabila priser
är det övergripande målet för politiken. Så är det inte
i Sverige. Här är det rätten till arbete som avgör om
folket godkänner den förda politiken eller inte. Jag
hoppas verkligen att det också så förblir.
Tyvärr har det varit för lite av en allmän och bred
debatt i denna fråga. Men den börjar vakna nu. Det är
synd att behöva konstatera att det var lite grann för
sent. Men vi har i alla fall fått ett antal signaler utifrån
landet, bl.a. från Transports avtalsråd som samman-
trädde i går och antog ett uttalande mot det beslut
som vi skall fatta i dag. Stockholms arbetarkommun
uppmanar sina riksdagsledamöter att rösta mot för-
slaget.
En sista sak till Pär Axel Sahlberg: Jag tycker att
han gör det litet enkelt för sig när han säger att är man
mot förslaget är man för hög inflation. Det är buskar-
gumentering. Jag tycker att man inte skall syssla med
sådant i Sveriges riksdag.
Att jämställa inflationsmålet med andra viktiga
politiska mål kan inte vara fel. Det innebär inte att
man har hög inflation på önskelistan. Jag tror att vi
också skall titta på resultaten i USA, där Federal
Reserves har en helt annan profil på sin målsättning
och där man så här långt varit väldigt framgångsrik.
Fru talman! Jag yrkar avslag på detta förslag till
grundlagsändring om Riksbanken.
Sedan skulle jag vilja tala om och få till protokol-
let att min, Lena Sandlins och Anders Ygemans mo-
tion i det här ämnet, som lades fram i samband med
att propositionen behandlades i våras, av någon an-
ledning inte kommit med i de relevanta delar som den
skulle ha gjort. Av någon anledning blev det ett miss-
förstånd, som innebär att vi inte heller har lagt fram
någon motion nu. Vi fick den bilden att det över hu-
vud taget inte gick att motionera på detta förslag.
I detta anförande instämde Lena Sandlin och An-
ders Ygeman (båda s).