Fru talman! Det beslut vi skall fatta i dag om en
mer självständig riksbank är ett logiskt, bra och klokt
beslut. Nu handlar det om att Sverige skall få bättre
möjligheter än hittills till en positiv och stabil väl-
färdsutveckling i en föränderlig värld. Jag tror att det
hade varit väldigt bra om Sverige de senaste 30 åren
hade haft en bättre ansvarsfördelning mellan finans-
politiken och penningpolitiken än den som nu har
bidragit till den tragiska inflations- och devalverings-
historia som har urholkat välfärden i vårt land.
Den bärande tesen i Kenneth Kvists något popu-
listiska inlägg här är att ett instabilt, oförutsägbart
penningvärde och inflation skulle vara lösningen på
Sveriges ekonomiska problem och bana väg för en
mer rättvis fördelning mellan fattiga och rika i det här
landet. Fru talman! Är det något som har omfördelat
resurser från fattiga till besuttna ägare av stora fasta
tillgångar i vårt land så är det just inflationen.
Man måste också fråga sig: Om nu inflation är det
nya fördelningspolitiska instrumentet, är det då, Ken-
neth Kvist, detta som Sveriges änkor har att förvänta
sig från Vänsterpartiet i stället för de mera handfasta
fördelningspolitiska åtgärder som ni utlovade i valrö-
relsen? Nej, ett sämre och mer kontraproduktivt för-
delningspolitiskt instrument än inflation är svårt att
över huvud taget tänka sig.
Om nu Kenneth Kvist lägger örat till när det mull-
rar ute i rättens krater och lyssnar vad som krävs där,
så inte är det ökad inflation som krävs utan helt andra
saker. Kenneth Kvists spekulation i att hans väljare
inte inser dessa ganska komplicerade samband tror
jag faktiskt är väl grov för att gå hem hos de männi-
skor som har lånat, som har att se till vad det innebär
med inflation och som inser vad en ökad ränta orsa-
kar i deras hushållsekonomi.
Ett av huvudproblemen i svensk ekonomi har i
själva verket under de senaste 30 åren varit en allde-
les för hög kostnadsinflation som har åtgärdats med
ständiga devalveringar. Det är detta som ytterst har
bidragit till dagens massarbetslöshet och till de re-
sursproblem vi ser i dag i form av utbrända läkare och
brist på sjukhussängar. Massarbetslösheten kostar i år
ungefär 150 miljarder. Bakgrunden är bl.a. den infla-
tions-, devalverings- och spekulationspolitik som vi
hade under 70- och 80-talen. Detta vill nu Kenneth
Kvist och andra uppenbarligen hålla dörren öppen för
i framtiden.
Detta har också varit en viktig beståndsdel i de
bromsmekanismer som har fört Sverige från en tätpo-
sition bland industriländerna i början av 1970-talet till
den 15:e platsen i dag i OECD:s välfärdsliga. Trots
att vi leder skatteligan - det finns inget annat OECD-
land som tar ut så mycket av sina skattebetalare som
Sverige - ligger vi nu nere på 15:e plats i välståndsli-
gan. Här har inflations- och devalveringspolitiken
spelat en mycket viktig och destruktiv roll.
Visst finns det fler djupgående strukturproblem
som också måste rättas till om utvecklingskraften och
sysselsättningen skall kunna ta fart rejält. En mer
självständig riksbank är alltså bara en av flera nöd-
vändiga strukturreformer om vi skall kunna bryta
massarbetslösheten och få upp sysselsättning och
tillväxt.
Riksdagen skall i dag med bred majoritet ta itu
med ett viktigt strukturfel bakom våra ekonomiska
problem för individerna, familjerna, kommunerna,
landstingen och staten. Problemet är egentligen rege-
ringens handlingsförlamning när det gäller att åstad-
komma de övriga nödvändiga tillväxtfrämjande
strukturförändringarna i svensk ekonomi. Den makt-
delning som vi diskuterar i dag mellan å ena sidan
regering och riksdag som sköter finanspolitiken och å
andra sidan riksbanken som nu skall få ansvaret för
penningpolitiken är en angelägen strukturreform för
att svensk ekonomi skall fungera bättre i framtiden.
Som flera talare har påpekat är tanken på en mer
självständig riksbank inte ny. Detta har varit en
blockskiljande fråga i det förflutna. Bakgrunden till
att det nu finns ett fempartiförslag om Riksbankens
ställning som har lagts fram av en socialdemokratisk
regering är att regeringen har fått hjälp på traven av
Sveriges medlemskap i EU. Detta är tragiskt nog, fru
talman, det enda argument som t.ex. finansutskottets
ordförande anför när han i olika sammanhang motive-
rar och förklarar dagens beslut för medborgarna.
Är det verkligen så illa, Per-Axel Sahlberg? Ser
inte socialdemokraterna några fördelar med det för-
slag man lägger fram, eller är finansutskottets ordfö-
rande, socialdemokraternas främste talesman i finans-
frågor i denna kammare, ensam och isolerad? Ser
man inte några fördelar med dessa förslag?
Om det bara är sådant som EU tvingar oss till när
det handlar om att genomföra nödvändiga struktur-
förändringar, vilken dådkraft kan vi då förvänta oss
från regeringen på de andra områdena där EU inte
fördragsvis förpliktigar oss att genomföra förändring-
ar?
Självständiga myndigheter är annars inget nytt,
som flera har påpekat här. Principen introducerades
egentligen redan i början av 1600-talet av Axel Oxen-
stierna med bl.a. förbudet mot ministerstyre.
Jag tycker att erfarenheterna visar att det är en
lyckosam svensk förvaltningstradition att politikerna
styr genom lagstiftning och inte genom att detaljstyra
myndigheter och domstolar. Riksdagen bör slå vakt
om självständiga myndigheter och självständiga dom-
stolar.
Det är helt i enlighet med svensk tradition och det
är fullt logiskt att nu också Riksbanken liksom övriga
myndigheter får en mer självständig ställning. Ken-
neth Kvist kommer att se fler självständiga tjänste-
män än Riksbankens om han lyfter blicken lite grand
från Platons, Marx och Lenins skrifter och ser sig om
i det svenska rättssamhället.
Det är enligt förslaget riksdagen som skall sätta
upp de penningpolitiska målen, och därför stärks
demokratin, liksom när regeringen övertar ansvaret
för de övergripande penningpolitiska frågorna från
Riksbanken. Däremot får Riksbanken nu ansvaret för
den dagliga penningpolitiken så att riksdagens mål
skall kunna uppnås.
Maktdelning är en naturlig princip i en rättsstat.
Det är helt naturligt att riksdagen stiftar lagar och att
domstolarna dömer. Om riksdagen är missnöjd med
ett domslut avsätter man inte domarna, utan då får vi
ändra lagen. Visst kan man avsätta domare som up-
penbart missköter sitt ämbete. Men det demokratiska
sättet att arbeta är att riksdagen styr genom att stifta
och ändra lagar.
Det är dessbättre inte heller möjligt att politikerna
vid sidan av lagen instruerar domarna hur du skall
döma. Är man missnöjd får man faktiskt ändra lagen.
Den här principen är självklar för rättsstaten. Den
skall riksdagen i dag också introducera när det gäller
penningpolitiken. Riksdagen skall i riksbankslagen
fastställa målet som Riksbanken skall nå med sin
verksamhet.
Målet som vi skall godkänna i riksbankslagen,
som inte är en grundlag, är att Riksbanken skall upp-
rätthålla ett fast penningvärde. Som en myndighet
under riksdagen skall Riksbanken därutöver, som det
heter i lagförslaget, utan att åsidosätta prisstabilitets-
målet stödja målen för den allmänna ekonomiska
politiken i syfte att uppnå en hållbar och hög syssel-
sättning.
Öppenhet och demokratisk insyn är naturligtvis
viktiga. Därför är det viktigt att Riksbanken inte blir
ett slutet fort. Den nya direktionen bör ta ett stort
ansvar för att i det offentliga samtalet föra ut vad
Riksbanken sysslar med och motivera, informera och
delta i det offentliga samtalet. Det tycker jag att Riks-
banken redan i dag gör på ett utmärkt sätt på skolor
och högskolor och på olika sätt ute i samhället.
En förmåga att kunna kommunicera penningpoli-
tiken och dess koppling till sysselsättning och välfärd
bör vara ett viktigt kriterium när de övriga direk-
tionsmedlemmarna vid sidan av riksbankschefen och
de vice riksbankscheferna skall utses.
Den demokratiska kontrollen och insynen har
verkligen inte glömts bort i förslaget. Det föreslås att
riksdagen så småningom skall utse elva fullmäktige
som i sin tur skall utse och utöva kontroll över den
direktion som skall leda Riksbanken.
Den direktionen skall bestå av sex ledamöter som
väljs på sex år. En utses respektive kan bytas ut varje
år. Det innebär att på sex år kan hela direktionen
förnyas. Ordföranden skall vara chef för Riksbanken.
För att säkerställa kontroll och insyn i Riksban-
kens verksamhet föreslås också att banken inför alla
viktiga penningpolitiska beslut skall informera det
ansvariga statsrådet i regeringen.
Dessutom skall fullmäktiges ordförande och vice
ordförande få både närvaro- och yttranderätt vid di-
rektionens sammanträden. Minst två gånger om året
skall Riksbanken dessutom lämna en skriftlig infor-
mation och redogörelse till finansutskottet om pen-
ningpolitiken.
Fru talman! Jag har förstått att en reform som ger
en tydligare maktdelning mellan penning- och finans-
politiken genom en mer självständig Riksbank av
många kritiker uppfattas som en förberedelse för ett
svenskt deltagande i EMU:s tredje fas. Det kan vara
rätt i någon mening. Så är det naturligtvis.
Men för den som verkligen vill se Sverige kvar
utanför EMU med bevarande av dagens låga räntor på
bostadsrättslån, villalån och andra lån i näringslivet
och som vill se en låg ränta på statsskulden och på
landstingens och inte minst kommunernas omfattande
lån är förslaget om en mer självständig riksbank en
självklar och logisk reform att rösta för i dag.
Sverige utanför EMU kräver större trovärdighet
för att kunna behålla en låg ränta och större autonomi
när det gäller penningpolitiken än om vi går med i
EMU med dess gemensamma penningpolitik och
centralbank.
Dagens beslut är visserligen en nödvändig förbe-
redelse för ett eventuellt deltagande. Men det är i än
högre grad en förberedelse för den som verkligen vill
stå utanför EMU. Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i konstitutionsutskottets betänkanden nr 2
och 8.