Fru talman! Sverige har under de senaste årtion-
dena misslyckats med att upprätthålla ett fast pen-
ningvärde. Detta har inte kompenserats med fram-
gång på andra områden, exempelvis hög tillväxt eller
låg arbetslöshet. Bortsett från den senaste utveckling-
en har det huvudsakliga problemet varit den höga
inflationstakten. Kostnadsstegringen i Sverige har
praktiskt taget kontinuerligt varit högre än genom-
snittligt i våra konkurrentländer, varigenom försvagad
internationell konkurrenskraft varit ett av de allvarli-
gaste problemen i svensk ekonomi.
Vår dåliga konkurrenskraft har bl.a. tagit sig ut-
tryck i stora underskott i bytesbalansen. När under-
skotten har blivit alltför stora har den svenska kronan
devalverats. Även om detta självfallet lett till en kort-
siktig ökning av Sveriges internationella konkurrens-
kraft så har devalveringarna också medfört högre
importpriser, högre lönekrav och stegrad inflation,
vilket i sin tur drivit upp kostnaderna ytterligare.
Det är inte bara när det gäller vår internationella
konkurrenskraft som den höga inflationen har lett till
problem. Hög inflation har också lett till oavsiktlig
omfördelning av kapital och inkomster. Den spekula-
tionsekonomi med bank- och fastighetskris som följd
som vi hade under 1980-talet hade tveklöst sitt ur-
sprung i den höga inflationen.
Det har under en stor del av de senaste decennier-
na saknats en långsiktighet i den ekonomiska politi-
ken i vårt land. Utan långsiktighet minskar det förtro-
ende för den ekonomiska politiken som så väl behövs
för att attrahera nödvändiga inhemska och utländska
investeringar. Men en långsiktighet i den ekonomiska
politiken är viktig inte bara för företag och placerare.
Den är också viktig för hushållen.
De enskilda medborgarna är ju i stor utsträckning
beroende av penningpolitiska åtgärder och fattar
många egna beslut mot bakgrund av vad de tror om
den framtida penningpolitiken. Allmänheten lyssnar
tveklöst med intresse på det som sägs från central-
bankens sida. Men man tar naturligtvis också i beräk-
ning sannolikheten för att det som centralbanken sagt
också kommer att följas. Man anpassar sig så att säga
till den politik som man tror kommer att föras, inte
till den som deklarerats. Och det är där vi har ett av
problemen med den situation som råder i dag.
Utformningen av det svenska systemet där cent-
ralbanken, dvs. Riksbanken, samt regering och riks-
dag står mycket nära varandra, och där Riksbanken så
att säga är nära kopplad till den partipolitiska sfären,
har inneburit att det fattats en mängd kortsiktiga be-
slut som gått tvärs emot de långsiktiga mål som ändå
funnits. I tider av ekonomiska och politiska problem i
samhället är ju risken stor att olika politiska grupper
försöker påverka Riksbankens politik för att uppnå
kortsiktiga ekonomiska mål.
En regering som försöker föra exempelvis en tro-
värdig antiinflationspolitik riskerar att bli ersatt av en
regering som för en mer expansiv politik för att upp-
nå kortsiktiga politiska vinster. Och snabba kast leder
naturligtvis till oro på de finansiella marknaderna,
vilket i sin tur skapar dålig trovärdighet för ett lands
förmåga att lösa sina ekonomiska problem. Detta
leder i sin tur till ännu färre investeringar, såväl in-
hemska som utländska, och naturligtvis ännu större
ekonomiska problem. En riksbank som står nära ett
lands styrande partipolitiker kan inte heller skapa ett
långsiktigt förtroende hos allmänheten och skruva
ned t.ex. inflations- och deflationsförväntningar.
Sådana förväntningar blir då lätt självuppfyllande.
I många länder har man dragit slutsatsen att en
minskad partipolitisk styrning av centralbanken på
sikt gagnar landets ekonomiska utveckling. Tyskland,
Japan och Schweiz är exempel på länder med själv-
ständiga centralbanker. Dessa länder har också uppvi-
sat en låg inflation under samma tid som Sverige haft
stora problem på grund av hög inflation.
Nu skall man i och för sig komma ihåg att dessa
länder skiljer sig från övriga länder även i andra av-
seenden såsom i fråga om den offentliga sektorns
storlek, produktionstillväxt och exportutveckling. Det
är naturligtvis faktorer som också kan ha bidragit till
en lägre inflation. Men det är inte ointressant att dessa
länder, som varit framgångsrika under lång tid, fak-
tiskt dragit slutsatsen att det är bra för landet med en
självständig centralbank.
Trovärdigheten för ett lands penningpolitik bör
kunna förbättras om ansvaret för denna i sin helhet
ligger på centralbanken, som genom att stå över eller
vid sidan av dagspolitiken har goda förutsättningar att
agera med sådan långsiktighet att det ger en god eko-
nomisk utveckling i det längre perspektivet. Om man
samtidigt ger denna centralbank en mera självständig
ställning begränsar man de politiska organens möjlig-
heter att styra de penningpolitiska besluten. Men då
är det också viktigt att centralbankens mål ges en
tydlig formulering i lagen.
Riksdagen behandlar nu efter mellankommande
val för andra gången vissa förslag om grundlagsänd-
ringar samt viss följdlagstiftning rörande Riksban-
kens ställning. I regeringens proposition 1997/98:40
föreslås bl.a. att regeringsformen skall ändras så att
det i 9 kap. 11 § införs en bestämmelse enligt vilken
ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor över-
förs från Riksbanken till regeringen. Riksbanken får
dock ett fortsatt ansvar för den praktiska tillämpning-
en av valutapolitiken vid flytande växelkurs och be-
slut om centralkurs och bandbredd i ett fastkurssys-
tem.
Vidare föreslås att det i 9 kap. 12 § regeringsfor-
men stadgas att Riksbanken skall ha ansvaret för
penningpolitiken och att det i detta lagrum tas in ett
uttryckligt förbud för myndigheter att bestämma hur
Riksbanken skall besluta i penningpolitiska frågor.
Samtidigt som regeringens ansvar på det valutapoli-
tiska området klargörs, ges alltså Riksbanken en star-
kare ställning än tidigare. Det brukar sägas att Riks-
banken görs "oberoende".
Som ett led i hela reformen föreslås också vissa
förändringar i Riksbankens ledningsstruktur. Riks-
banksfullmäktige utökas och får utöver en kontrolle-
rande funktion i uppgift att utse en direktion, som
skall besluta i penningpolitiska frågor och leda Riks-
banken. Fullmäktige skall emellertid fortfarande utses
av riksdagen, och riksdagen förutsätts självfallet även
i fortsättningen genom lag styra inriktningen av poli-
tiken.
När det gäller Riksbankens mål föreslås det i pro-
positionen att det i riksbankslagens 4 § skall slås fast
att målet för Riksbankens verksamhet skall vara att
upprätthålla ett fast penningvärde och att Riksbanken
skall främja ett säkert och effektivt betalningsväsen-
de. En självständig svensk riksbank med ett fast pen-
ningvärde som uttalat mål torde på ett helt annat sätt
än tidigare kunna bedriva en samhällsekonomiskt
optimal penningpolitik.
Det ligger, fru talman, i sakens natur att en själv-
ständig riksbank har större möjligheter att uppnå sina
mål än en icke självständig. Det är också rimligt att
ett tydligt och lagstadgat mål för Riksbanken gör dess
ledning mindre påverkbar av tillfälliga skiftningar i
det politiska stämningsläget eller av olika intresse-
gruppers önskemål. Ett i riksbankslagen inskrivet
prisstabilitetsmål för bankens verksamhet ökar själv-
fallet förtroendet för att politiken är inriktad på infla-
tions- och deflationsbekämpning men är givetvis
också en direkt förutsättning för ökad självständighet.
Härigenom kommer det också att bli möjligt att ut-
värdera bankens verksamhet utifrån det lagstadgade
målet.
En aldrig så stark centralbank kan naturligtvis inte
ensam skapa en bra ekonomisk politik i ett land. Men
genom att Riksbankens verksamhet koncentreras på
uppgiften att upprätthålla ett fast penningvärde och
främja ett säkert och effektivt betalningsväsende
kommer möjligheterna för den ekonomiska politiken i
dess helhet att uppnå andra mål såsom hög sysselsätt-
ning och hög ekonomisk tillväxt sannolikt också att
förbättras.
En mer självständig riksbank, visserligen under-
ställd riksdagen, och en klarare gränsdragning mellan
det politiska beslutsfattandet och den målformulering
som finns i riksbankslagen kommer säkerligen att öka
förståelsen utomlands för hur den ekonomiska politi-
ken i Sverige fungerar. Det har förmodligen varit
svårt för en utomstående betraktare att förstå hur
samtliga svenska riksdagspartier ibland argumenterat
för en snabbare sänkning av räntenivån samtidigt som
vissa partiers representanter i riksbanksfullmäktige
har stött en mera försiktig policy från Riksbankens
sida. Detta har skapat förvirring och sannolikt bidra-
git till det låga förtroende Sverige haft på de interna-
tionella marknaderna.
Fru talman! En stor del av den diskussion som
förts med anledning av propositionen om Riksban-
kens ställning har handlat om Sveriges förhållande till
EU och dess medlemsländer. Den mest långtgående
integrationen av den ekonomiska politiken i EU gäl-
ler nämligen just penning- och valutapolitiken. Målet
är att medlemsländernas penning- och valutapolitik
skall överföras till EU-nivå för att på så sätt skapa ett
stabilt valutaområde med en gemensam och stabil
valuta inom vilket valuta- och räntefluktuationer inte
längre stör den inre marknaden. Den ekonomiska och
monetära unionen, EMU, genomförs i tre etapper som
regleras i EG-fördraget.
Under den första etappen av EMU, som avsluta-
des den 31 december 1993, skulle medlemsstaterna
bl.a. avskaffa valutaregleringar och andra restriktio-
ner för kapitalrörelser. Under den andra etappen av
EMU, som inleddes den 1 januari 1994, inrättades
Europeiska monetära institutet, EMI, som har till
syfte att medverka till att skapa de förhållanden som
är nödvändiga för övergången till en valutaunion.
Under denna etapp skall också beslutas om vilka
länder som skall delta i valutaunionen. Den tredje
etappen av EMU, starten på valutaunionen, skall
inledas den 1 januari 1999, varvid de deltagande
medlemsstaternas valutakurser skall låsas och den
nya gemensamma valutan införas.
Vi befinner oss för närvarande i etapp 2. Genom
fördraget om anslutning till EU har Sverige åtagit sig
att följa de krav som fastställts i EG-fördraget om
EMU. Enligt artikel 109 e punkt 5 i EG-fördraget
skall i förekommande fall varje medlemsstat under
den andra etappen inleda det förfarande som leder till
oberoende för dess centralbank i enlighet med arti-
kel 108 i EG-fördraget. I denna artikel föreskrivs att
varje medlemsstat, alltså även de stater som inte del-
tar i den tredje etappen av EMU med gemensam
valuta, senast vid den tidpunkt då den europeiska
centralbanken, ECB, upprättas, skall anpassa sin
nationella lagstiftning så att den är förenlig med för-
dragets regler om den monetära politiken.
I första hand gäller detta självfallet de regler som
handlar om Riksbankens självständighet. Men man
skall alltså lägga märke till att föreskriften om an-
passning av den nationella lagstiftningen till fördraget
gäller oberoende av om Sverige senare kommer att
delta i den tredje etappen eller ej. Om man gör de
grundlagsändringar som nu föreslagits innebär det
således inte att man därigenom föregriper ett kom-
mande ställningstagande såvitt avser den tredje etap-
pen.
Kritiker till de lagändringar som nu föreslås i Sve-
riges riksdag har sagt att Sverige inte behöver ändra
några lagar eftersom EG-rätten ändå är bindande för
medlemsländerna och generellt sett har företräde
framför medlemsländernas nationella rätt i händelse
av konflikt. Mycket av det som föreslås i den propo-
sition som vi nu behandlar skulle enligt kritikerna
därigenom vara onödigt eller, vilket en del anser,
direkt olämpligt att genomföra. Och det är naturligt-
vis helt rätt att EG-rätten numera utgör en integrerad
del av den svenska rättsordningen. Men att av detta
förhållande dra slutsatsen att det inte finns något
behov av att i svensk rätt upprepa bestämmelser från
EG-rätten är att gå för långt.
Man skall alltid vara återhållsam med att ändra
grundlag, varför sådana ändringar inte bör ske utan
att det finns starka skäl för detta. Men övervägande
skäl för grundlagsändring får ändå anses föreligga i
det här fallet.
För det första är det inte acceptabelt att vi har en
grundlag som innehåller föreskrifter som i praktiken
inte är gällande rätt därför att avvikande EG-regler i
princip har högre dignitet. Detta skulle lätt kunna leda
till bristande förtroende för svenska lagar och andra
författningar.
För det andra handlar det om frågor som rör den
inbördes maktfördelningen mellan centrala svenska
nationella organ, och då har det ett särskilt värde att
de svenska grundlagsreglerna korrekt återger hur
Sverige styrs. Våra grundlagar, och i synnerhet då
regeringsformen, bör ge medborgarna en riktig bild
av det faktiska statsskicket. Strävan bör vara att vår
interna lagstiftning skall vara så fullständig som möj-
ligt. De enskilda medborgarna bör alltid kunna åter-
finna gällande regler i den interna lagstiftningen. Det
är också viktigt att slå vakt om grundlagarnas ställ-
ning och auktoritet. Det var inte något bra läge vi
hade före författningsreformen år 1974 då vi hade en
gammal regeringsform som i många avseenden var
överspelad av utvecklingen och därigenom knappast
betraktades som en del av vår gällande rätt.
För det tredje är det, som jag tidigare påpekat,
sannolikt att de föreslagna förändringarna gagnar den
ekonomiska utvecklingen i vårt land.
Fru talman! Det är självklart att Riksbanken lika
litet som något annat offentligt organ i Sverige bör
vara oberoende i den meningen att den står fri från
insyn och kontroll, ytterst då från riksdagen som
företrädare för medborgarna. Det är bara fråga om
hur man skall finna den rätta balansen mellan å ena
sidan ambitionen att säkerställa att Riksbanken kan
motstå påtryckningar och å andra sidan önskemålet
om demokratisk kontroll.
Enligt propositionen skall banken informera rege-
ringen inför viktiga penningpolitiska beslut. Vidare
skall riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ord-
förande ha rätt att närvara vid direktionens samman-
träden med yttranderätt, men utan förslags- och röst-
rätt. Riksbanken skall dessutom minst två gånger om
året lämna en rapport om den förda penning- och
valutapolitiken. Därtill framförs i propositionen bl.a.
synpunkten att riksbankschefen eller annan represen-
tant för ledningen skall kunna kallas till offentliga
utfrågningar i riksdagens finansutskott.
Från Moderata samlingspartiets sida anser vi att
möjligheten till demokratisk insyn och kontroll skulle
stärkas om rätten till utskottsutfrågning regleras i lag.
Regeringen har inte anfört några skäl till att utskotts-
utfrågningar inte skulle kunna lagregleras på motsva-
rande sätt som i exempelvis Maastrichtfördragets
artikel 109 b punkt 3, där det står att ECB:s ordföran-
de och övriga ledamöter i direktionen på begäran av
Europaparlamentet eller på eget initiativ kan höras av
Europaparlamentets behöriga kommittéer. Särskilt
värdefullt vore det att få fastslaget att rätten att föran-
stalta om utskottsutfrågning är ömsesidig.
Enligt propositionen skall riksbanksdirektionen
samt ordförande och vice ordförande i riksbanksfull-
mäktige anmäla sina ekonomiska förhållanden till
riksdagen. Dessutom föreslås en särskild karenstid för
ledamöter av direktionen som innebär att en ledamot
inte under ett år efter det att han avslutat sin anställ-
ning skall få tillträda vissa uppdrag och befattningar
utan fullmäktiges medgivande.
Från moderat sida anser vi det angeläget att det
föreligger en anmälningsplikt när det gäller ekono-
miska förhållanden för de främsta befattningshavarna
i Riksbanken. Men vi menar samtidigt att de krav
som föreslås bli intagna i riksbankslagen är så långt-
gående att de riskerar att negativt påverka rekryte-
ringen till uppdragen inom Riksbanken. Frågan är om
det över huvud taget behövs en karenstid.
I likhet med vad riksbanksfullmäktige framfört
borde det räcka med bestämmelsen i 1 kap. 6 § sek-
retesslagen om förbud att röja eller utnyttja sekretess-
belagd uppgift om vilken kännedom erhållits på
grund av anställning eller uppdrag hos myndighet.
Regeringen skriver själv i sin proposition att "den
direkta kunskapen om Riksbankens penningpolitiska
intentioner förhållandevis snabbt blir inaktuell".
Synpunkterna från den moderata utskottsgruppen
angående karenstid för direktionsledamot som lämnat
sitt uppdrag, skyldighet för riksbanksledningen att
anmäla ekonomiska förhållanden och utskottsutfråg-
ningar av riksbankschefen har föranlett reservationer-
na 5, 6, och 7.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i konstitutionsutskottets betänkande
1998/99:KU2 i de delar som inte avses i reservatio-
nerna 5, 6 och 7. När det gäller reservationerna yrkar
jag bifall till reservation nr 5.
I konstitutionsutskottets betänkande 1998/99:KU8
behandlas regeringens proposition 1997/98:164 som
handlar om bl.a. vissa ändringar i lagen om Sveriges
riksbank. Ändringarna är av redaktionell karaktär
eller av sådan art att de lagfäster Riksbankens praxis i
olika avseenden. Moderata samlingspartiet reserverar
sig här till förmån för att det i riksbankslagen förs in
ett stycke där de bestämmelser som rör riksbanks-
fullmäktiges ansvarsområde anges.