Fru talman! Mina vedersakare, de båda tidigare
och nu Mats Odell, försöker göra ett gammalt dema-
gogiskt trick, nämligen att tala om något annat än det
vi talar om.
Inflationen, säger man - och blåser upp sig såsom
furstarna blåste upp med främmande metall silver-
mynten så att vi fick penningvärdesförsämring på sin
tid - är vi i Vänsterpartiet för. Vi vill ha ökad infla-
tion.
Sedan säger Mats Odell att nu när vi överför makt
från politiker till bankdirektörer blir det bra möjlig-
heter till en positiv välfärdsutveckling. Han säger att
det var tragiskt för landet med devalverings- och
inflationspolitiken på 70- och 80-talet. Men vad hade
det med Riksbankens ledningsorganisation att göra?
Om det var Riksbankens ledning som var orsaken
till inflationspolitiken på 70- och 80-talet som ledde
till den stora statsskulden, varför har då riksbanksche-
fer fått förnyat förtroende? Varför har Riksbanks-
fullmäktiges ordförande och ledamöter valts om och
fått riksdagens förtroende om det är de som har orsa-
kat detta ekonomiska elände? Detta är ju tomt pladder
och ingenting annat, fru talman.
Vad det handlar om är om vi skall ha en del av
politiken som vi skall överföra till ett förment expert-
kollektiv eller om det skall finnas ett konkret infly-
tande.
Mats Odell gör en jämförelse med domstolen. I
mitt huvudanförande sade jag att det är som om vi
inför en generalklausul för domarna om att domarna
skall bekämpa brottsligheten. Sedan får domarna
besluta om lagarna och göra som de vill i denna
kamp, bara de bekämpar brottsligheten.
Det är likadant med detta. Här skall bankdirektö-
rerna i Riksbanken bekämpa inflationen. De är de och
ingen annan som skall bestämma politiken. Det är
detta som är pudelns kärna. Politik skall bestämmas
demokratiskt.