Fru talman! Riksbankens ställning skall förändras.
Klockan går, och den har gått länge innan jag kom
hit, ser jag. Första beslutet i frågan fattade riksdagen i
våras, och i dag fattas det andra beslutet. Dessutom
beslutar vi om en ny riksbankslag. Riksbankens obe-
roende med allt vad det innebär, med de begränsning-
ar det faktiskt innebär i förhållande till nuvarande
ordning, är tillsammans med prisstabilitetsmålet det
stora debattämne som de senaste veckorna kommit
upp i medierna på olika sätt.
Därmed aktualiseras naturligtvis frågan om politi-
kens inflytande. Jag tror att det är ganska uppenbart
för alla som har satt sig in i de här frågorna - och
Kenneth Kvist har ju t.ex. tidigare vidimerat detta -
att förändringen inte är så radikal som debatten ger
sken av. Det är inte så att man i dag går från att ha
fört diskussionerna om inflationspolitiken och infla-
tionsmålen på torget till att gå in och föra dem i en
bunker. Samma typ av öppenhet i diskussionerna har
redan i nuvarande system kunnat vara aktuellt.
Vad de som är kritiska till det här förslaget egent-
ligen föreslår är snarare att vi skall återgå till en högre
inflation. Det är ingen som säger det. Men det ligger
liksom där och speglar sig i diskussionen om det
demokratiska inflytandet. Att tala om mer demokrati
är ju mycket mer politiskt korrekt än att tala om högre
inflation.
I förslaget från regeringen, som har behandlats i
både finansutskottet tidigare och i konstitutionsut-
skottet, tydliggörs att Riksbanken skall ha ansvar för
penningpolitiken och att bankens ställning skall stär-
kas. Övergripande valutafrågor överförs från Riks-
banken till regeringen, och det blir regeringen som
skall bestämma system för att fastställa kronans värde
i förhållande till utländska valutor. Riksbanken be-
stämmer om centralkurser och bandbredd i ett fast
växelkurssystem respektive i ett system med flytande
växelkurs.
Så till prisstabilitet och inflation. Under de senaste
decennierna, till mitten av 90-talet i varje fall, har
Sverige haft en hög inflation. Den har skapat osäker-
het, och tillsammans med statsskulden som växte
lavinartat under 90-talets första halva fick Sverige ett
allt svagare förtroende på den internationella markna-
den. Regeringen skriver därför i propositionen som
ligger till grund för förslaget i dag:
Det specifika trovärdighetsproblemet för pen-
ningpolitiken och dess negativa konsekvenser be-
gränsas om statsmakterna gör troligt att avvikelser
från prisstabilitetsmålet inte kommer att ske. Genom
att delegera ansvaret för utformningen av penningpo-
litiken till en självständig riksbank med ett klart angi-
vet prisstabilitetsmål kan politiken ges det långsiktiga
perspektiv som ger förutsättningar för att målet skall
vara trovärdigt.
Sverige antar här ett system som finns i en mängd
länder och som innebär att man i hög grad accepterar
globaliseringen och det ömsesidiga internationella
beroendet. Andra metoder än inflation får användas
för att hantera konkurrenssituationer mellan länder
och regioner genom olika konjunkturer. Lönebild-
ningen anges som en metod, men det finns också
andra modeller som nu prövas. I Finland t.ex. förs en
debatt om en fond som ger möjlighet att reglera ar-
betsgivaravgifterna i samband med eller för att möta
konjunkturförändringar.
Man kan säga att inflationsinstrumentet har vridits
ur händerna på politikerna. Men med den svenska
erfarenheten av hög inflation, då vi alla blir allt fatti-
gare, bör dock, enligt min mening, stabilitet eftersträ-
vas. Vänstern och Miljöpartiet använder här demo-
kratiargument för att hävda höginflationssamhället.
På annat sätt kan man inte förstå Per Lager eller Ken-
neth Kvist.
Men Riksbankens riktmärke blir inte bara stabili-
tetsmålet, utan också, inom de ramar som ges, att
stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i
syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning.
Det är alldeles klart att det är den totala ekonomiska
arenan i Sverige och internationellt som spelar med
när förutsättningarna för Riksbankens beslut ges.
Är då detta en anpassning till den gemensamma
valutan? Svaret är ja och nej. De förändringar som nu
föreslås anses inte vara tillräckliga inför en svensk
anslutning till EMU. Det ger därmed inte automatiskt
- förstås - ett fullvärdigt medlemskap i den gemen-
samma centralbanken i Europa. Men även inför ett
fortsatt utanförskap, som är en annan diskussion, är
det viktigt - ja, kanske ännu viktigare - med en själv-
ständig riksbank. Professor Lars Calmfors, som var
ansvarig för den svenska EMU-utredningen, säger att
Sveriges val att nu stå utanför valutaunionen gör det
än mer angeläget att stärka Riksbankens oberoende.
Annars, säger han, blir det svårt att skapa trovärdighet
för målet om låg inflation.
Riksbanken är dock fortfarande - och det är unikt
svenskt - en myndighet under Sveriges riksdag. Dit
skall två gånger om året rapport lämnas, och Riks-
banken skall vara en öppen verksamhet. Det ligger
dessutom i Riksbankens eget intresse att balansera
självständigheten och öppenheten. Jag refererar till
Calmfors igen: Ju öppnare man är desto mindre risk
löper man att utsättas för politiska påtryckningar. En
centralbank med självständighet kan välja att vara
sluten men blir då lätt en syndabock för politikerna.
Instruktionsförbudet skall därför inte tolkas som
det har gjorts också i den här debatten, som att resten
av samhället skall tiga i frågan om Riksbankens rän-
tepolitik. Självfallet skall den diskuteras. Det är ju
instruktionsförbudet, både att ge men också att ta
emot instruktioner, som lagarna reglerar. Inte heller
den här kammaren skall hindras från att diskutera
frågan. Det är ju när debattens lågor flammar höga
som Riksbankens självständighet skall visa sig.
Genom Riksbankens nya ställning markeras att
Sverige tänker slå vakt om en låginflationspolitik och
tillsammans med god socialdemokratisk planering
verka för en stabil ekonomi och ett värdigt välfärds-
samhälle. Moderaterna sviktar i frågan om den obero-
ende bankens oväld genom att reservera sig mot att
Riksbankens direktionsledamöter skall omgärdas av
vissa regleringar, som t.ex. att de skall redovisa sina
ekonomiska förhållanden respektive karenstid. Det är
olyckligt att man gör så från moderaternas sida, och
det är också onödigt. Tillsammans med öppenheten är
det särskilt viktigt att detta nu markeras när den för-
ändrade ställningen beslutas. Miljöpartiet och Väns-
terpartiet gör den här frågan till en renodlad EMU-
fråga. Jag har visat att det inte är korrekt, men vad
gör man inte för att driva sina hjärtefrågor.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i KU2
och KU8.
KU8 är en modernisering och en redaktionell
hantering av riksbankslagen utöver de förändringar
som nu grundlagsändringarna ger. Moderaterna vill
ha en uppräkning av uppgifterna i lagen på ett sätt
som de lagkloka har avrått från. Innehållet finns re-
dan i lagen. Vänstern fullföljer sin anti-EU-kampanj
genom att försöka använda den här frågan till ett
bräckjärn i EU-medlemskapet. När skall Vänstern
acceptera folkomröstningens resultat i fråga om EU-
medlemskap?
Fru talman! Svensk ekonomi är numera stark.
Statsskulden är fortfarande en realitet, och i detta läge
mår svensk ekonomi bra av en oberoende riksbank.