Fru talman! För en tredjedel av denna kammares
ledamöter är det i dag första gången som man här i
riksdagen konfronteras med den fråga som blivit den
mest avgörande i riksdagens moderna historia. Riks-
bankens ställning handlar nämligen ytterst om fun-
damentala förändringar av vår nations självbestäm-
mande.
Om bara några timmar blir 113 av riksdagens ny-
valda ledamöter tvungna att fatta ett avgörande beslut
i denna mycket komplicerade fråga. Man måste göra
det utan att ha haft rimliga möjligheter att sätta sig in
i problemen och bilda sig en egen uppfattning. Man
kan bara säga till sina väljare att man har röstat som
man har blivit tillsagd.
Varje ledamot har förärats boken Sveriges
grundlagar. Där står högtidligt i inledningen att syftet
med grundlagsproceduren är att det skall föreligga en
bred anslutning till ändringsförslagen och att det
därför är "nödvändigt att ge utrymme för eftertanke".
För en tredjedel av ledamöterna blir den uppmaning-
en inte ens ett dåligt skämt - snarare en ren för-
olämpning.
Ständigt framhålls vikten av att öka folkets förtro-
ende för riksdagen. Hur kan man hoppas på något
sådant när en tredjedel av de folkvalda har tvingats
agera transportkompani? Hade viljan funnits hade det
varit fullt möjligt med flera veckors nödvändigt ut-
rymme för eftertanke mellan debatt och beslut.
Därefter går jag över till grundlagens innehåll.
Låt mig börja med att än en gång citera ur den
förnämliga boken Sveriges grundlagar:
"Det är angeläget att författningen är så avfattad
att den i sina huvuddrag kan begripas av varje allmä-
nintresserad medborgare."
Den ändring som vi nu skall rösta om lyder i sin
andra mening:
"Ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken
skall besluta i frågor som rör penningpolitiken." Det
är en glasklar formulering men totalt missvisande.
Sveriges riksbank liksom övriga centralbanker i
EU är nämligen sedan i somras totalt bundna av en
särskild stadga, nämligen ECBS-stadgan. Formellt
omfattas vi än så länge inte av stadgans gemensamma
penningpolitik, men i praktiken kan Riksbanken nu-
mera endast verkställa de penningpolitiska beslut som
godkänts eller beordrats av Europeiska centralbanken.
Som skäl för att Sverige hittills har kunnat stå utanför
EMU åberopas att vi inte har deltagit i växelkursme-
kanismen ERM. Den mekanismen existerar inte efter
den 1 januari, och vi skulle då kunna tvingas in i
valutaunionen.
Jag har förstått av debatten i dag att det råder stor
oklarhet om huruvida vi kan tvingas eller inte. Låt
mig läsa ur Maastrichtfördragets artikel 109:
Minst en gång vartannat år eller på begäran av en
medlemsstat skall rådet med kvalificerad majoritet på
förslag av kommissionen besluta vilka medlemsstater
med undantag som uppfyller de nödvändiga villkoren
och upphäva de berörda medlemsstaternas undantag
om de uppfyller villkoren.
Kan det sägas tydligare?
För att slippa tvinga oss in i EMU har man därför
konstruerat ett nytt formellt hinder som man kallar
ERM2, trots att det i verkligheten inte alls är någon
växelkursmekanism utan något helt annat. Men den
får duga som ursäkt så länge ingen orkar ta reda på
vad det är.
Regeringen avgör själv när vi skall gå med i
ERM2. Sedan behövs det bara ett majoritetsbeslut i
EU för att få in oss i EMU. Förberedelserna är redan
genomförda. Den 1 september i år undertecknades i
all tysthet mellan Europeiska centralbanken och
Riksbanken ett avtal om hur det man kallar ERM2
skall tillämpas.
Med andra ord: Den grundlagsändring som ger lä-
saren en glasklar bild av en självständig riksbank
innebär i själva verket raka motsatsen.
Vårt eget lagråd påpekar att eftersom det är be-
stämmelserna i Maastrichtfördraget och den stadga
som jag talade om som reglerar Riksbankens verk-
samhet och båda dessa utgör en integrerad del av
svensk rätt, behöver grundlagen inte ändras över
huvud taget. Vad som än står i vår grundlag så är det
EG-rätten som gäller.
Europeiska centralbanken däremot har krävt att
det skall klargöras i vår grundlag att ECB har aukto-
ritet över Riksbanken när den gemensamma valutan
införts. Fram till dess är vi som framgått också tving-
ade att följa EG-rätten.
Det är inte endast demokratins spelregler för
grundlagsändringar som har förlorat sitt reella inne-
håll. Också respekten för medborgarnas självklara rätt
att i grundlagarna kunna utläsa vad som verkligen
gäller har gått förlorad. Hur har denna härdsmälta i
demokratin kunnat drabba vår riksdag?
Upprinnelsen härleder sig till förhandlingarna om
EU-medlemskapet. Sverige förklarade då att vi vill-
korslöst godkände Maastrichtfördraget i dess helhet
och därför endast behövde förhandla om de andra
delarna. Därmed hade vi rättsligt förbundit oss att
fullt ut också delta i valutaunionen EMU. När det
skulle bekräftas inför folket i vår svenska lagstiftning
var avsikten ursprungligen att införa en särskild lag-
paragraf som klart visade att EG-rätten har företräde
framför svensk lagstiftning - inklusive våra grundla-
gar.
När man insåg vilken oro den paragrafen - den
kallades plattläggningsparagrafen - skulle förorsaka
när medborgarna blev medvetna om att valutaunionen
var ett rättsligt faktum bestämdes att plattläggnings-
paragrafen inte fick ingå i lagen. I stället försökte
man återställa lugnet genom att försäkra att inga mer
än vi själva bestämde över våra grundlagar.
Därmed framtvingades ett i längden omöjligt
dubbelspel. Å ena sidan avges förklaringar till svens-
ka folket att det är väljarna och inga andra som i
folkomröstning eller allmänna val skall avgöra ett
deltagande i EMU. Å andra sidan ger vi ständiga
försäkringar till EU att vi gör allt som står i vår makt
för att leva upp till ingångna avtal. Vinnare i slutän-
dan blir givetvis EU som har rätten på sin sida.
För att inför folket upprätthålla bilden av riksda-
gens oinskränkta rätt att ensam bestämma över våra
grundlagar, tvingas vi ge lagarna en utformning som
medvetet döljer verkligheten. Vi har tvingats gå så
långt att riksdagen nu uppgraderar en suspekt ekono-
misk teori med grundlagsskydd, samtidigt som de-
mokratiaspekten nedgraderats till en försumbar skön-
hetsfläck.
Inget land i världen som avhänts rätten att självt
besluta över sin ekonomi har kunnat bevara sin själv-
ständighet. Det tog en generation att övertyga svenska
folket om att vår miljö är en hotad nationell tillgång
värd att försvara. Skall det behövas ytterligare en
generation för att inse att nationellt självbestämmande
också har ett pris?
Fru talman! Statsministern påpekar ofta med all
rätt att den som är satt i skuld inte är fri. Riksdagen
borde besinna att den som är satt under förmyndare
inte heller är fri.
Därefter övergår jag till att tala om riksbanksla-
gen.
Precis som i fråga om grundlagsändringen är den
nu aktuella lagändringen vad avser penningpolitikens
utformning de facto redan beslutad och genomförd i
överensstämmelse med ECBS-stadgan. Det beslut
som riksdagen nu skall fatta har som enda syfte att ge
politisk legitimitet åt den politik som bedrivs sedan
länge.
Även om riksdagen saknar möjlighet att utöva in-
flytande på gällande penningpolitik kan det finnas
anledning att redovisa skälet till att penningpolitiken
gjorts oåtkomlig för politikerna.
Det har etablerats en uppfattning att endast riks-
bankschefer har de rätta lösningarna på samhällseko-
nomiska problem, medan motsatsen gäller för politi-
ker. Alltså bör politiker utestängas från allt inflytande
över penningpolitiken.
Som förebilder hänvisas till centralbankerna i
Tyskland och USA. Förvisso har dessa centralbanker
en långtgående självständighet, men, och det är det
avgörande, politikerna har där fortfarande möjligheter
att påverka antingen genom ändring i vanlig lag, som
man gör i Tyskland, eller genom inflytande på per-
sontillsättning.
I det system som Sverige nu är bundet av saknas i
praktiken dessa möjligheter, eftersom total enighet
mellan samtliga medlemsstater krävs för varje föränd-
ring av denna stadga. Centralbanksledningarna i t.ex.
USA och Tyskland är i sista hand beroende av sina
politiker, och politikerna känner därför också ett
yttersta ansvar för penningpolitiken inför sina väljare
- ett förhållande som i praktiken sätter en gräns för
hur självständigt centralbankerna kan agera. Den
gränsen saknas i det europeiska centralbankssystemet
i och med att politikerna har avsagt sig allt penning-
politiskt ansvar inför väljarna.
Denna för vår demokrati och vårt nationella obe-
roende helt avgörande frågeställning har negligerats,
medan man i stället ägnar sig åt oändliga utläggningar
om den nya riksbanksfullmäktige vars enda uppgift
blir att utse en direktion som inte får fatta något pen-
ningpolitiskt beslut som inte godkänts eller beordrats
av Europeiska centralbanken i Frankfurt.
Europeiska centralbankens rigida inflationspolitik
utsätts för allt starkare kritik. Oviljan att beakta den
oacceptabelt höga arbetslösheten har fått många att
betvivla Europeiska centralbankens visdom.
Alltfler menar att en stark ekonomi inte får vara
ett mål i sig. En stark ekonomi är endast ett medel av
flera för att förverkliga målet - ett bättre samhälle för
alla. Annorlunda uttryckt: Det som är bra för Volvo
är inte nödvändigtvis bra för Sverige.
Nuvarande penningpolitik lades fast i början av
90-talet. Då var såväl räntor som inflation uppe i
tvåsiffriga tal och underskotten i budgetarna snarare
regel än undantag. Det var naturligtvis en ohållbar
situation.
Med den åtstramningspolitik som bedrivits sedan
dess har räntorna fallit till historiskt låga nivåer och
inflationen raderats ut. Men detta har skett till priset
av en rekordhög arbetslöshet och en begynnande
deflation.
Ändå tvingas vi bedriva samma åtstramningspoli-
tik som under 90-talets inflationskonjunktur därför att
Europeiska centralbanken, trots varningar, aldrig
förutsett den situation som vi nu befinner oss i. Ännu
så sent som i våras var vi så förblindade av vår pen-
ningpolitiks ofelbarhet att man i propositionen
aningslöst har skrivit om Japan som skulle det vara
exempel på ett land där denna penningpolitik har
visat sin förträfflighet. Vi har hört en del antydningar
om det också här i dag från talarstolen. Japan, som i
dag har deflation, har 0,35 % ränta. Med all möda i
världen har man att ta sig ur den recession som man
hamnat i.
Den bistra sanningen är att den penningpolitik
som vi är tvingade att föra inte kan användas för att
bekämpa deflation. För att EMU:s penningpolitik
skall lyckas krävs det att berörda nationella ekonomi-
er först blir harmoniserade. Det i sin tur förutsätter att
lagstiftningen i de olika länderna - den lagstiftning
som gäller bl.a. arbetsmarknad, sociala villkor och,
naturligtvis framför allt, skatter - också görs likfor-
mig. Så gjorde man i USA. Så gjorde man i Tyskland.
Och så måste man göra för att lyckas med en valutau-
nion. Med andra ord: Det krävs ett Europas förenta
stater för att EMU skall kunna fungera.
Som det nu är tvingas Europeiska centralbanken
från den 1 januari att bota 15 olika nationers åkom-
mor med en och samma medicin. Det är man tvungen
till bara därför att man envisas med att försöka lägga
på taket innan väggarna är resta.
Hur uppenbart detta förhållande än är för de in-
vigda finns det ingen återvändo. Så mycket politisk
prestige står på spel att man hellre tar risken att hela
bygget rasar samman. Vad det handlar om är således
inte ett ja eller ett nej i frågan om Riksbankens ställ-
ning - den frågan är redan avgjord - utan ett ja mar-
kerar att vi frivilligt har gått in i valutaunionen och ett
nej att vi har tvingats till det.