Fru talman! Den fråga som kammaren nu debatte-
rar, frågan om den svenska riksdagens ställning,
kommer så småningom att leda fram till ett beslut
vars omedelbara konsekvenser måhända inte är så
omvälvande men som har en principiell innebörd som
är desto allvarligare.
Banden mellan den svenska riksdagen och riksda-
gens egen bank, Riksbanken, skall nu i allt väsentligt
skäras av. Den rest av demokratisk kontroll över
landets främsta penningpolitiska maktinstrument som
ännu finns kvar skall enligt förslaget avskaffas. Riks-
banken skall numera vara självständig, dvs. ställd
utom folkets åtminstone reella kontroll. Och inom
Riksbanken skall riksbankschefen och den nya s.k.
direktionen göras mer eller mindre oavsättliga, oåt-
komliga och ostyrbara.
Varför sker detta?
Ett genomgående tema i den nyliberala ekono-
miska doktrin som i varierande grad har styrt politi-
ken i merparten av jordens länder under 80- och 90-
talet är att demokratin uppfattas som ett problem, ett
störande inslag. I stället för att se politiken som ett
samspel mellan, eller kanske oftare som en strid
mellan och uttryck för, skilda klassmässiga intressen
och ideologiska ståndpunkter har man velat framställa
politiken, i synnerhet den ekonomiska politiken, som
verkställandet av vissa objektivt och vetenskapligt
grundade åtgärder.
Dessa sanningar har förmedlats av nationaleko-
nomerna, vår tids överstepräster. De har talat om för
politikerna vad numera "alla" är överens om, och de
har pekat ut vad som "måste" göras och i vilken rikt-
ning den "enda" vägens politik går. Vi känner igen
valserna.
· Den offentliga sektorn är för stor och måste skä-
ras ned;
· Socialförsäkringarna ger för stor trygghet vid
arbetslöshet och sjukdom och måste reformeras;
· Klassklyftorna, förlåt, lönespridningen är för liten,
och ojämlikheten måste öka, i alla fall på kort sikt,
för att vi alla skall få det bättre i framtiden;
· De lagar och regler som införts för att i någon
mån skydda de svaga från de starkas exploatering
på den påstått fria marknaden måste liberaliseras
och försvagas;
· Marginalskatterna är för höga;
· Skatterna är över huvud taget för höga, möjligen
bortsett från de skatter som de lågavlönade beta-
lar.
Invändningen att alla dessa politiska rekommen-
dationer råkar sammanfalla med de högavlönades och
storkapitalets kortsiktiga ekonomiska intressen är
ointressant, eftersom denna politik är nödvändig,
ofrånkomlig och vetenskapligt grundad.
Och som norm över alla normer i normpolitikens
evangelium står prisstabiliteten. Inflationen skall
bekämpas och utplånas - till varje pris. Inget annat
mål, t.ex. låg arbetslöshet, får stå i vägen för denna
överordnade målsättning.
Nåväl; vad har dessa uppfattningar med demokra-
tin att göra, och på vilket sätt hänger de samman med
det förestående beslutet om Riksbankens ställning?
Jo, det är nämligen så att valda politiker har en ur
nationalekonomisk synpunkt irrationell tendens att
låta sig påverkas av folkviljan, ja, t.o.m. i viss ut-
sträckning fungera som folkets företrädare i de be-
slutande församlingarna. Och folket inser sällan vad
som är nödvändigt enligt den senaste nationalekono-
miska sanningen utan kräver reformer, arbetstillfäl-
len, rättvisare fördelning, en stor och väl fungerande
offentlig sektor, osv. Men detta kan inte tillåtas, där-
för att en sådan politik kan i vissa fall leda till en
något högre inflation och dessutom till en omfördel-
ning av makt från kapitalägare till arbetarklass.
Därför, menar man, måste politikerna likt Odys-
seus surras vid masten för att kunna stå emot sirener-
nas locktoner. De penningpolitiska besluten bör helst
fattas av oavsättbara bankdirektörer som inte tvekar
att höja räntan om arbetslösheten hotar att bli för låg
och därmed risken för inflation eventuellt ökar.
Kort sagt uppfattas demokratin som ett problem,
ett störande inslag. De politiska beslutsstrukturerna
utformas så att den enda vägens nyliberala politik inte
hotas.
För Riksbankens vidkommande inskränks nu de-
mokratin genom att den uttryckligen förbjuds att ta
några som helst instruktioner från de folkvalda eller
från regeringen. Svenska folkets valda företrädare
skall icke få besluta om eller ens påverka penningpo-
litiken. Ej heller regeringens ledamöter skall få göra
det. Efter detta beslut blir det förbjudet för riksbanks-
chefen att ta några som helst intryck av statsminis-
tern, när denne t.ex. argumenterar för samordnade
europeiska räntesänkningar för att stimulera tillväx-
ten.
De som skall fatta de penningpolitiska besluten är
Riksbankens direktion, och de skall göra det med ett,
säger ett, mål för ögonen, nämligen prisstabilitet. De
är inte ansvariga inför någon. Deras beslut kan inte
korrigeras. De kan inte avsättas med mindre än att de
i rent medicinsk mening förlorat förståndet.
Den som så önskar kan naturligtvis hävda att detta
är en klok och ändamålsenlig tingens ordning, men
jag har mycket svårt att se att någon på allvar kan
hävda att det är en demokratisk ordning.
Målar jag den lede fan på väggen? Vi kan hoppas
det, men jag tror tyvärr inte det, även om demokratin
på lång sikt är betydligt livskraftigare än de nationa-
lekonomiska dogmer som EU ännu styr efter. Även i
den debatt som når bredare lager än de mer speciali-
serade nationalekonomiska tidskrifterna har det före-
kommit krav på ytterligare inskränkningar i demo-
kratin. En f.d. ledamot av denna kammare, Bo Söder-
sten, har i Dagens Nyheter och på ett intressant semi-
narium som Demokratiutredningen arrangerade plä-
derat för ytterligare begränsningar av demokratin.
Han menade att när nu penningpolitiken kan lyftas
bort från politikerna och läggas i experternas händer,
varför inte gå vidare till andra områden, som t.ex.
skattepolitiken eller varför inte sjukvårdspolitiken?
Möjligen var Södersten i detta inlägg alltför öppen-
hjärtig.
Tillbaka till den nu förestående grundlagsändring-
en: Är det så att vi genom Sveriges medlemskap i EU
är tvingade att göra denna förändring, och är vi tving-
ade att göra den nu? Svaret på båda frågorna är nej.
Förändringen av Riksbankens och riksbanksche-
fens ställning är en del av skapandet av den europeis-
ka monetära unionen. Sveriges riksdag har dock för-
behållit sig rätten att besluta om Sverige skall gå in i
EMU och dess tredje steg med en gemensam valuta
och en gemensam centralbank. Detta förhållningssätt
har de facto godtagits av kommissionen och övriga
EU-medlemmar.
Nu föreslås en grundlagsändring som föranleds av
ett ännu icke fattat beslut om inträde i EMU. Rege-
ringens ståndpunkt är, som jag har förstått den, att
Sverige är bundet av EMU:s fas 1 och 2, där föränd-
ringarna av Riksbankens ställning ingår, men icke av
fas 3.
Den här frågan har diskuterats i riksdagen tidiga-
re, nämligen inför inträdet i EU. Då ansåg regeringen
följande i sin proposition, och riksdagen instämde:
"Det finns på området monetär politik inte några
bestämmelser som måste ändras för att Sverige skall
kunna bli medlem i EU, eftersom EU vid tidpunkten
för ett svenskt medlemskap fortfarande är i den andra
fasen av EMU. Om Sverige beslutar sig för att delta i
tredje fasen innebär detta emellertid att Sverige för-
pliktar sig att ändra den nationella lagstiftningen så
att Riksbanken får en oberoende ställning."
Alltså: Innan vi gick in i EU var det inte så att vi
måste ändra Riksbankens ställning före ett EMU-
inträde. Efter att vi gått in i EU är det helt plötsligt så
att vi nu måste ändra Riksbankens ställning oavsett
vårt senare ställningstagande till EMU.
Fru talman! Jag menar att regeringen och riksda-
gen i det första fallet gjorde en riktig bedömning. I
och med att vi förbehållit oss rätten att självständigt
och oberoende av Maastricht besluta om eventuellt
inträde i EMU måste vi rimligen också vara fria att
självständigt ta ställning till de sekundära grund-
lagsändringar som detta eventuella beslut om EMU
skulle kräva.
Till detta kommer det märkliga förhållandet att
den nu föreslagna grundlagsändringen sannolikt inte
är tillräcklig om vi senare skulle besluta att gå in i
EMU. Såväl kommissionen som det europeiska mo-
netära institutet pekar bl.a. på att regeringen beslutar
om växelkurspolitiken och att Riksbanken alltjämt
kommer att ha monopol på sedelutgivningen. Dess-
utom pekar kommissionen i en oroande formulering
på den svenska offentlighetslagstiftningen och sekre-
tesslagen, vilka "fordrar anpassning med hänsyn till
ECBS sekretessordning".
Det kan alltså bli så att om riksdagen efter en
folkomröstning beslutar att Sverige skall gå in i EMU
kan vi bli tvungna att göra ytterligare ändringar i
lagstiftningen.
Fru talman! Jag vill sammanfatta och avsluta på
följande sätt.
Den av utskottsmajoriteten föreslagna förändring-
en av Riksbankens ställning är
· opåkallad i förhållande till Sveriges nuvarande
relation till EU och EMU,
· sakligt omotiverad, för att inte säga kontrapro-
duktiv, samt
· förkastlig ur demokratisk och konstitutionell syn-
punkt.
Förslaget till grundlagsändring bör därför avslås,
och jag instämmer därmed i Kenneth Kvists tidigare
yrkande. Därutöver vill jag yrka bifall till reservation
nr 2 under mom. 3 i KU8 angående Birgitta Ham-
braeus motion.
I detta anförande instämde Kenneth Kvist, Johan
Lönnroth, Yvonne Oscarsson, Claes Stockhaus, Ca-
milla Sköld, Siv Holma, Carlinge Wisberg och Kjell-
Erik Karlsson (alla v).