Fru talman! Den grekiske filosofen Platon skapa-
de under antiken en utopi om idealstaten. Längst ned
stod de som inte räknades, slavarna. Därefter kom
medborgarna, av vilka bönderna och hantverkarna var
de lägsta. Över dem stod vad Platon kallade statens
väktare och överst de oavsättliga filosoferna, de som
visste bäst, de som hade överblicken, de som kunde.
Under min skoltid sammanfattades Platons strikt
idealistiska och elitistiska syn så här: Filosoferna
skola vara konungar.
Mer än två årtusenden har förflutit sedan dessa
elitistiska tankar kom på pränt. Samhällsutvecklingen
och folkens kamp har skapat rörelser och samhällen
som utgår från jämlikhetens och demokratins ideal.
Den uttalade elitismen har i olika skepnader stuckit
fram, sällan i Platons idealistiska och mera humanis-
tiska variant utan ofta kanske i mera rasistiska vari-
anter. Men ingen hade väl på allvar trott att man i
stater där man erövrat demokratiska rättigheter, där
folkvalda instanser har skapats för att styra politiken
på folkets mandat, skall retirera så långt tillbaka i
idéhistorien att man skall föra en kamp mot idéer
grundade i Platons elitistiska idealstat.
Men, fru talman, så nu! För vad är bakom före-
ställningar om Riksbankens nya ställning om inte en
på sitt område gjord blåkopia av det elitistiska idé-
godset från Platon? Folket förstår inte samhällets
bästa. Politikerna som folkets representanter förstår
inte samhällets bästa. Det gör bara de höga riks-
banksdirektörerna som skall ingå i direktionen. Dessa
upplysta, väl utbildade i finanspolitiken, kan se hel-
heten. De skall hålla inflationen borta. De skall agera
oavsett den okunniga folkviljan och de av folkviljan
beroende politikerna och se till att ingen ifrågasätter
det en gång för alla givna och heliga inflationsmålet.
Dessa riksbanksdirektörer skall bli penningpoliti-
kens konungar, som om de stod över samhällets soci-
al konflikter, som om de i sin upplysthet skulle vara
okänsliga för opinionens vindar och framför allt de
lägre samhällsskiktens meningar. För de skola icke få
taga instruktioner från någon annan än sig själva,
framför allt inte av folket och folkvalda. De skall inte
under sin mandattid kunna ifrågasättas eller avsättas
av andra skäl än om de drabbas av en allvarlig sjuk-
dom eller begår grova olagligheter.
För en som studerar historien om kampen för de-
mokrati och demokratiska rättigheter kan detta låta
som en osannolikhet. Platon håller på att på ett områ-
de av politiken få se sin idealstat förverkligad.
Fru talman! Är det så att denna förändring av
Riksbankens ställning uppfyller något behov? Jerry
Martinger påstår detta. Men skall slutsatsen av vad
han säger vara att Riksbanken inte höll inflationen i
schack, något som ju renderades på den tid när riks-
banksfullmäktige styrdes av en borgerlig majoritet
under 90-talet? Jag tycker att det återstår att visa att
det faktiskt var riksbanksledningen som orsakade att
Sverige hade en inflation på den tiden. Jag tror att det
blir utomordentligt svårt därför att de ekonomiska
sammanhangen är nog helt annorlunda. Det visar sig
tvärtom nu att vi har en riksbank, styrd av ett riks-
banksfullmäktige med en avsattbar riksbankschef,
som alldeles utomordentligt medverkar till att hålla
inflationen i schack. Priset på politiken, framför allt
den kortsiktiga politik som bedrevs i de desperata
försöken att hålla kronan alldeles stabil, var hög ar-
betslöshet. Ser vi till Riksbanken som sådan har den i
varje avseende förvaltats och skötts utomordentligt
väl med nuvarande ordning. Det finns inga sakliga
skäl till att ändra den ordning som vi har. Det kan inte
ges ett enda ekonomisk-rationellt, administrativ-
rationellt eller över huvud taget rationellt argument
för denna nyordning. Jo, det finns ett argument: ide-
ologiskt. Nyliberalismen har velat se denna elitistiska
ordning därför att folket skall ha så litet som möjligt
att göra med ekonomin och eliten skall kunna styra.
Det var Milton Friedmans ideologi, som man nu
försöker genomföra. Borgerligheten drog fram det i
Riksbanksutredningen. Där reserverade sig socialde-
mokraterna, av någon ödets ironi i EU-frågan välme-
riterade och positivt tänkande socialdemokrater som
Jan Bergqvist och Anita Gradin. Men nu är Fried-
mans tankegods sakrosankt.
Fru talman! Jag hörde herr Martinger säga att man
inte skall ställa Riksbanken utan påtryckningar. Poli-
tiken skall inte kunna utsätta Riksbanken för påtryck-
ningar. Det skall överhuvud taget inte vara möjligt
med några påtryckningar.
Jag har haft förmånen att i en dryg månad sitta i
riksbanksfullmäktige. Och jag kan tala om för herr
Martinger och övriga att det dagliga arbetet i Riks-
banken består i att parera påtryckningar. Det är fråga
om påtryckningar från de stora valutaspekulanterna
och valutahandlarna, och det gäller påtryckningar
från penningmarknaden. Riksbankens verksamhet går
hela tiden ut på att med olika styrmedel - köp, ränte-
förändringar osv. - se till att marknadens påtryck-
ningar inte slår över i skador för den reella ekonomin.
När man säger att Riksbanken inte skall utsättas
för påtryckningar, så tror jag inte att det handlar om
den finansiella marknaden, speciellt inte för modera-
terna som ju har den som sitt heliga riktmärke för
politiken. Vad man avser med att man vill avskaffa
påtryckningar gäller sådana påtryckningar som har
sin grund i människornas sociala verklighet ute i
vardagslivet. Det rör sig om påtryckningar från de
arbetslösa, från de människor som kanske far illa på
grund av att klasssförhållandena vidgas och spekula-
tionsekonomin slår ut företag och därmed också de
anställa och villkoren för deras sociala liv. Och det
handlar om påtryckningar från demokratiskt valda
institutioner. Men marknadens påtryckningar, speku-
lationens påtryckningar vill man inte avskaffa. Dem
vill man renodla. Riksbanken skall stå under påtryck-
ning bara av de finansiella marknaderna, dvs. av de
rika människor som har råd att spekulera. Det är de
som indirekt kommer att ha makten över Riksbanken
när man nu lyfter bort det demokratiska inflytandet
över politiken.
En del har i den allmänna debatten sagt att det inte
är något dramatiskt i att Riksbanken får självständig-
het. Vi har ju självständiga ämbetsverk i övrigt i det
här landet, säger man. Det finns t.ex. självständiga
domstolar, och det skall vi ha, det är vi helt överens
om. Men skillnaden är ju följande: Riksdagen anför
inget brottsmål i likhet med inflationsmål till dom-
stolarna och säger att brottsligheten skall hållas i
schack, och sedan får domstolarna och Domstolsver-
ket se till att uppfylla detta med de erforderliga med-
len och lagarna. Vi säger inte till Riksskatteverket att
Riksskatteverket skall se till att tillräckligt med skat-
tekronor levereras in till stat och kommun, och sedan
överlåter vi utformandet av skattepolitiken till direk-
törerna i Riksskatteverket. Nej, så gör inte riksdagen.
Men på penningpolitikens område, där man kan styra
penningvärdet, räntorna och därmed också påverka
aktiviteten i samhällsekonomin, går det alldeles ut-
märkt. Där säger regeringen: Här får ni ett mål. Mo-
deraterna och högern säger: Här är ett mål som ligger
fast, då vet man spelreglerna.
Precis som inte politik förs i en miljö präglad av
förändringar, präglad av sociala konflikter, av politis-
ka och ideologiska konflikter, av målkonflikter mel-
lan olika ekonomiska intressen. Som om inte en för-
ändrad värld också kräver en föränderlighet i politik.
Nej, rigiditet, fastlåshet är någonting som har blivit på
modet. Det är någonting som man tror skall vara
uppbyggande. Men så kan det inte vara. Ingen är för
en hög inflation. Men att i varje läge envetet ha en
institution som säger att penningvärdet skall ligga fast
och att det sedan inte spelar någon roll hur den soci-
ala oron blir, hur hög arbetslösheten blir, hur det blir
med investeringar och företagsamhet i övrigt. Vi skall
föra en räntepolitik och en penningpolitik så att pen-
ningvärdet ligger fast. Det som i övrigt sker kvittar
lika.
Detta är avsikten, att de ovan samhällets konflik-
ter utan att ta politisk instruktion stående riksbanks-
cheferna skall få bestämma utvecklingen. Det har
skett en liten tillnyktring bland europeiska statsmi-
nistrar, också hos Göran Persson. De har börjat ha
synpunkter på penningpolitiken, och fattas bara annat.
Penningpolitik är, precis som all annan politik, ett
slagfält för olika sociala och ideologiska värderingar.
Det finns ingen över samhället stående politik som
kan överlämnas till några förmenta över samhällets
konflikter stående experter.
Kommer då denna expertgrupp att stå ovanför
samhällets konflikter? I sakerna insatta och kompe-
tenta personer måste med nödvändighet sökas bland
dem som har varit verksamma inom finanssektorn,
och den sociala snedrekryteringen dit är exempellös -
det ligger nästan i sakens natur. Det är inga proletärer
som gör sig besvär att komma in i Riksbankens nya
direktion. Möjligen kan man hitta någon välutbildad
LO-ekonom som har sina rötter i en folkrörelse, för-
hoppningsvis är det möjligt, även om jag betvivlar att
man har modet att betrakta det som en merit.
Det rör sig om människor som kommer ur en
klass som har meriter inom finansvärlden och finans-
politiken och som sedan, efter att de har varit med i
direktionen, så småningom kommer att återgå dit. De
kommer därför att föra en politik som harmonierar
med finansmarknadens intressen.
Fru talman! Detta och mycket därtill kan sägas
om det tragiska beslut som riksdagen nu är på väg att
fatta.
Man säger att detta beslut är nödvändigt för en
EU-anpassning. Men Sverige har inget undantag om
EMU och borde därför ha gått med där, om vi nu
skall vara så legalistiska. Men vi har ensidigt tagit oss
ett undantag från EMU:s tredje steg och kan självfal-
let ensidigt också ta oss ett undantag för dess andra
steg. Det är ingenting som behövs.
Dessutom vill jag säga om EMU: Detta är ju att
införa elitismen på europeisk nivå. Det är att låta en
liten samling centralbanksdirektörer styra penningpo-
litiken utan politisk inblandning för hela Europa. I
nuläget är det elva personer som skall styra penning-
politiken för en halv kontinent. Tala om hot mot de-
mokratin! Tala om undergrävande av och misstro mot
politiker!
Det är en tragisk dag när Sverige skall anta den
här vägen på detta område. Det blottlägger en inställ-
ning till kampen för demokrati och folkstyre som är
djupt beklaglig.
I detta anförande instämde Tanja Linderborg, Siv
Holma, Camilla Sköld, Claes Stockhaus, Murad Ar-
tin, Peter Pedersen, Johan Lönnroth, Sten Lundström,
Sven-Erik Sjöstrand, Carlinge Wisberg, Ingrid Bur-
man och Mats Einarsson (alla v).