Fru talman! Det vilande grundlagsförslaget, som
vi nu en andra gång skall ta ställning till, är en änd-
ring av 9 kap. 11 § i regeringsformen. Det innebär att
regeringen skall ha ansvaret för övergripande valuta-
politiska frågor, vilket måste ses som en formalise-
ring av vad som redan sedan länge sker i praktiken.
Den andra ändringen i grundlagen, 12 §, den
ödesdigra, går ut på att det är Riksbanken som ensam
skall ta ansvaret för penningpolitiken. Lednings-
strukturen ändras så att antalet ledamöter i riksbanks-
fullmäktige utökas till elva. De utser i sin tur den
mäktiga direktionen för banken.
Riksdag och regering får i fortsättningen inte ha
något inflytande över hur direktionen beslutar i frågor
som rör penningpolitiken. De sex i direktionen, som
väljs på sex år, kan egentligen inte sparkas om de
misslyckas med sitt uppdrag. För att avskeda en di-
rektionsledamot krävs ju mycket allvarliga försum-
melser.
Vi i Miljöpartiet menar att det är odemokratiskt
att låta så gott som oavsättliga tjänstemän bestämma
över ett så centralt politikområde. Inflationsbekämp-
ning kan komma att drivas till ytterlighet och leda till
oönskade effekter, bl.a. till stigande arbetslöshet. Det
är självklart att det är de valda politikerna som skall
ha ansvaret och som också bör ta det vad gäller av-
vägningen mellan inflation och t.ex. sysselsättning.
Det övergripande målet för penningpolitiken
kommer alltså, fru talman, att vara inflationsbekämp-
ning och att upprätthålla ett fast penningvärde. Utöver
detta sägs att Riksbanken skall stödja de allmänna
ekonomisk-politiska målen i syfte att upprätthålla
hållbar tillväxt och hög sysselsättning - men bara i
den mån dessa mål inte strider mot prisstabiliteten.
Bara då.
Jag är inte ekonom, och inte heller expert på den
särskilda vokabulär som ekonomer har använt sig av
när de förklarar samhällets realiteter om sådant som
arbetslöshet, medborgarens hushållskassa och de
framtida överlevnadsförutsättningarna med komplice-
rade system och prognoser. Vi har ju sett plötsliga
krascher i ekonomierna för att strax därpå se dessa
återuppstå; flöda löftesgivande fritt och rikt igen.
Hur detta fungerar är ofattbart för många i sam-
hället - för de flesta skulle jag tro. Ekonomin borde
väl trots allt handla om samhällets hushållning och
samhällets möjligheter att tillgodose människors
grundläggande behov för att leva och överleva nu och
i framtiden? Den borde inte handla om börsspeku-
lanternas tillfälliga vinster och förluster.
Vad jag menar, fru talman, är att man inte kan se
penningpolitiken isolerad från andra företeelser i
samhället. Vår demokrati, vår sociala välfärd och vår
miljö är intimt förknippade med ekonomin och med
vilken penningpolitik vi bedriver. Lämnar vi ifrån oss
verktygen för att styra denna har vi också förlorat en
del av möjligheten att försvara dessa för samhället
och välfärden så viktiga grundläggande värden.
Grundlagsförslaget innebär att prisstabilitetsmålet
för Riksbanken är överordnat alla andra mål. Hur går
detta ihop, fru talman, med det folkliga mandat riks-
dag och regering har fått för att bedriva ekonomisk
politik? Hur skall vi kunna sträva efter ett långsiktigt
överlevnadsmål; det socialt, ekologiskt och demokra-
tiskt hållbara samhället? Var kommer t.ex. miljöskul-
den och de gröna nyckeltalen in i sammanhanget?
Om sådana värden i vårt samhälle underordnas -
vilket är meningen - hur skall då riksdag och regering
på ett trovärdigt sätt kunna styra utvecklingen?
Varför måste Riksbanken göras självständig, obe-
roende och onåbar för demokratiskt inflytande innan
beslutet om tredje fasen, dvs. medlemskap i EMU,
har fattats av riksdagen? Samma socialdemokrater
som för bara ett par år sedan ansåg att det demokra-
tiska inflytandet över penningpolitiken var oerhört
viktigt har nu ändrat åsikt.
Miljöpartiet ser den här förändringen av Riksban-
kens ställning i första hand som ett medvetet steg i
förberedelserna för ett inträde i EMU. Så länge ett
beslut om svenskt deltagande inte finns måste ut-
gångspunkten vara att situationen med en svensk
självständig penningpolitik består och att det inte
behövs någon grundlagsändring för att anpassa vår
lagstiftning till Maastrichtfördraget.
Miljöpartiets inställning till frågan om EMU och
grundlagen är att den svenska grundlagen bör hävdas,
inte nedvärderas eller devalveras - om man vill an-
vända det uttrycket - genom onödiga ändringar.
Eventuella sådana ändringar skall ske först efter att
riksdagen beslutat om ett svenskt deltagande i EMU.
Demokratiaspekten, fru talman, är alltså avgöran-
de för Miljöpartiet. Tanken med att grundlagsänd-
ringar som den här kräver två riksdagsbeslut med ett
mellanliggande val måste vara att folket ges möjlig-
het att ordentligt diskutera saken för slutgiltigt beslut.
I dagarna har våra medier ägnat mycket tid och ut-
rymme åt frågan. Det är utmärkt. Men tyvärr, och det
är allvarligt, kommer uppmärksamheten för sent. Det
hade varit betydligt bättre ur demokratisk synpunkt
om frågan fått ett berättigat medialt utrymme under
årets välrörelse. På så sätt hade folket givits chansen
att höra de politiska företrädarnas åsikter och själva
engagera sig och ta ställning.
Den nödvändiga diskussionen uteblev. Vi i Miljö-
partiet gjorde vad vi kunde, och det tror jag också att
Vänsterpartiet gjorde. Men vi hade inte tillräcklig
kraft att lyfta in de här problemen i människors var-
dagsrum. Bland de andra partierna var det få som
ägnade någon större möda åt frågan.
Varför skall Maastrichtfördragets intentioner ute-
slutande motivera den föreslagna förändringen? En-
ligt samma avtal tas det nämligen för givet att vi skall
gå med i EMU. Men Sveriges riksdag har redan be-
slutat att vi inte skall gå med i första vändan. Och
minns det särskilda protokoll som Sverige fogade till
EU-avtalet där den svenska regeringen tydlig talade
om att ett eventuellt svenskt deltagande i valutaunio-
nen skulle beslutas av den svenska riksdagen. Visser-
ligen har protokollet inget större juridiskt värde, men
det kan ses som ett viktigt åtagande gentemot det
svenska folket och gentemot övriga EU-länder. Borde
vi inte måna mer om våra egna beslut och givna åta-
ganden än om intentionen i Maastrichtfördraget?
Fru talman! Miljöpartiet anser slutligen att riks-
dagspartierna måste ges större inflytande över de
valutapolitiska besluten genom t.ex. informella kon-
sultationer på motsvarande sätt som i säkerhetspoli-
tiska frågor. När det gäller målen för penningpoliti-
ken anser vi inte att inflationsmålet skall vara över-
ordnat den övriga ekonomiska politiken eftersom vi
menar att det kan leda till allvarliga konflikter mellan
å ena sida riksdag och regering och å andra sidan
Riksbanken.
Jag skulle också vilja nämna någonting som Jerry
Martinger tog upp, nämligen inflationen. Vad vi har
sett på senare år är ju att det inte behövs en oberoende
riksbank för att ha låg inflation. Vi har faktiskt gått
från 10 % till 0 % inflation. Liknande exempel finns i
andra länder.
Fru talman! Med detta skulle jag vilja yrka bifall
till reservationerna 1, 2 och 4.
I detta anförande instämde Gunnar Goude, Birger
Schalug och Peter Eriksson (alla mp).