Fru talman! Först av allt ska jag säga att jag upp-
skattar att statsrådet Mona Sahlin deltar i dagens
debatt.
Jag vill i den sista debatten med utskottet för den-
na mandatperiod tacka för gott samarbete. Det gäller
personalen i utskottet, som sett till att våra betänkan-
den och reservationer till dem kommit i tid och varit
korrekta, kammarkansliets personal och talmännen,
för att arbetet i kammaren har löpt smidigt, och sist
men inte minst kollegerna i utskottet. Det har bränt
till i debatten - och så ska det vara - men efteråt har
vi kunnat träffas och prata som vanligt. Det har varit
bra med en sådan stämning i utskottet. Det ska inte
minst mina kolleger i presidiet ha all heder av.
Denna sista debatt handlar om ett ämne som jag
personligen har engagerat mig mycket djupt i. Det
handlar om både ett jämställdhets- och ett åldersdis-
krimineringsperspektiv.
Att kunna skaffa sig kunskaper så att man kan va-
ra kvar i arbetslivet ända till pensioneringen är något
som inte får missunnas någon människa. Som det ser
ut i dag är det många som passerat 45 år och därmed
är utan möjligheter att vidareutveckla sig i arbetslivet
om man inte blir arbetslös. Det finns i stort sett inga
möjligheter att finansiera studier efter den åldern.
Detta drabbar i stor utsträckning kvinnor som
kanske varit hemma och tagit hand om barnen eller
inte satsat på kompetensutveckling även om man
arbetat under tiden man haft små barn. När man då
vill komma tillbaka och kanske höja sin kompetens
eller skaffa en ny, därför att man inte ser några ut-
vecklingsmöjligheter i det gamla jobbet, är alla dörrar
stängda. Bara den som har en fet plånbok, blir ar-
betslös eller har en arbetsgivare som vill satsa på ens
utveckling kan förändra sin situation. Vad blev det av
alla vackra ord om ett livslångt lärande och att man
ska ha möjlighet att sadla om mitt i livet? För många
kvinnor blev det avsittning i stället.
Fru talman! Jag har ett exempel som tydligt visar
på detta. Det är en kvinna som har jobbat heltid i hela
sitt liv. Hon har fått barn sent i livet och har därför
inte kunnat vidareutbilda sig före 45 års ålder. Nu
håller hon på med en utbildning som hennes arbetsgi-
vare är positiv till och delvis stöttar, men försörjning-
en måste hon klara på egen hand. Det innebär att hon
jobbar ungefär 150 %, och det klarar ingen i längden.
Studierna är på halvfart, och hon kan gå ned till 75 %
på arbetet till hösten. Det innebär ekonomiska på-
frestningar, men alternativet är att hon inte orkar
fullfölja utbildningen. Det vore ännu värre, anser hon.
Ett individuellt kompetenssparande, som hade
gjort det möjligt för henne att sätta av en del av sin
lön under hela arbetslivet, hade gjort det möjligt för
henne att klara sin ekonomiska situation på ett myck-
et bättre sätt. Hon hade kunnat gå ned i arbetstid och
ändå känt att ekonomin klarar sig. Hon hade sluppit
oron för pengarna och kunnat ägna all kraft åt sina
studier, som hon upplever som mycket viktiga.
Fru talman! Centerpartiet har i flera år drivit frå-
gan om individuell kompetensutveckling. När bud-
geten för år 2000 kom upplevde vi att det skulle kun-
na bli en utveckling åt det håll vi strävade. Regering-
en satte t.o.m. av pengar för att kunna förverkliga
förslaget. Efter detta har ingenting skett. Eftersom det
inte heller kom något förslag i budgetpropositionen
för 2002 tröttnade vi i oppositionspartierna på att
vänta.
Vårt förslag, som nu finns som motion A9 till
proposition 2001/02:175, tog form strax efter jul och
verkar ha haft delvis avsedd effekt. Regeringskansliet
vaknade till liv och tog tag i frågan. Tyvärr har finan-
sen tydligen haft ett alldeles för stort inflytande på
skrivningarna. Förslaget kännetecknas av en rigiditet,
för att inte säga stupiditet, som är häpnadsväckande.
Man lägger ett förslag som enbart är kosmetiskt och
för att inte få ännu ett misslyckande där en riksdags-
majoritet går emot regeringen.
Jag är besviken både på regeringen, som inte kun-
de prestera bättre, och på Miljöpartiet, som inte står
fast vid sina egna tidigare förslag. Barbro Feltzing!
Jag tycker att du har sålt din själ för en vattvälling.
Fru talman! Med det förslag som regeringen läg-
ger i propositionen och som majoriteten ställer sig
bakom lyckas man sänka alla förhoppningar om för-
bättringar för den som inte längre är ung men som
fortfarande har 15-20 år kvar på arbetsmarknaden.
Förslaget är byråkratiskt, snålt och otillräckligt.
TCO-utredaren Lena Orpana säger i TCO-
tidningen att det kommer att ta mellan sju och tio år
för en genomsnittlig tjänsteman eller kvinna att kunna
avsätta pengar till kontot så mycket att man kan stu-
dera en termin utan att riskera inkomstbortfall. Ar-
betsgivarnas intresse för att fylla på arbetstagarnas
konton riskerar också att försvinna, eftersom sparti-
derna blir så orimligt långa.
Oppositionens gemensamma förslag till avdrags-
rätt med ett basbelopp gör de här tiderna rimligare.
Det gör det också möjligt att spara ihop pengar så att
man kan skaffa sig en helt ny eller betydligt längre
utbildning jämfört med regeringens förslag. Ett kvarts
basbelopp känns som ett hån mot alla som vill höja
sin kompetens för att kunna vara kvar i arbetslivet
tills man blir pensionär.
Fru talman! Att tillsätta en ny myndighet som ska
förvalta sparpengarna är också en onödig utgift. Det
finns redan aktörer på marknaden som dessutom har
intresse av att sparformen blir känd för arbetsgivare
och arbetstagare. Staten kan spara informationspengar
genom att använda de här kanalerna.
En annan brist i förslaget är att företagare inte om-
fattas av samma regler. Vi föreslår också någon form
av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare
som börjar kompetensspara. Sänkta skatter för i första
hand låg- och medelinkomsttagare skulle ytterligare
öka deras självbestämmande. Det ökade ekonomiska
utrymmet skulle exempelvis kunna användas till ett
riktat sparande, såsom kompetenskontosparande. För
vår del i Centerpartiet är det viktigt att alla behandlas
lika i ekonomiska frågor.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nen.