Fru talman! Förra året diskuterade riksdagen en
rad motioner om kompetensutveckling och individu-
ellt kompetenssparande. Då handlade inläggen myck-
et om behovet av kompetensutveckling i samhället.
Det handlade om framtida brist på arbetskraft inom
vissa yrken. Det handlade om flaskhalsproblem, och
det handlade om arbetsmarknadsutbildning. Inläggen
handlade också om arbetarrörelsens kamp för allas
rätt till utbildning och behovet av ett livslångt läran-
de.
Eftersom sommarkvällen är vacker, trots lite
regntunga moln, och eftersom statsrådet Mona Sahlin
ska tala senare kommer jag att uppehålla mig vid det
individuella kompetenssparandet och hur det är upp-
byggt. Det ska inte på något sätt uppfattas som att jag
tycker att kompetensutvecklingen är mindre viktig
och inte heller som att jag tycker att rättvisan har
blivit större när det gäller vem som får mest utbild-
ning i jobbet.
Det är fortfarande så att en LO-medlem bara får
hälften så mycket fortbildning som en SACO-
medlem. Anställda vid stora företag får dubbelt eller
t.o.m. tre gånger så mycket utbildning som anställda
vid små företag. Fortfarande får redan välutbildade
mer vidareutbildning än lågutbildade.
Ställningstagandet i den borgerliga reservationen i
dagens betänkande inleds med dessa ord:
"Kompetensutveckling är en fråga som har strategisk
betydelse. Trots detta har regeringen misskött frågan
under en längre tid." Det låter som om de anser att
kompetensutveckling står och faller med ett skatte-
subventionerat sparande. Så är det ingalunda.
Vi socialdemokrater har lagt fram en mängd för-
slag som ger ännu större möjligheter för vuxna att
utveckla sig vidare. Jag kan nämna några. Det gäller
Kunskapslyftet, som har nått över 800 000 vuxna, ett
nytt och reformerat studiemedelssystem och över
100 000 nya platser på högskolan. Det är de generella
reformerna som ger de stora möjligheterna för lågut-
bildade och lågavlönade att utbilda sig som vuxna.
Det individuella kompetenssparandet kan aldrig bli
mer än en extra stimulans bredvid existerande system,
men kan trots det få stor betydelse för många männi-
skor när det handlar om att våga prova något nytt.
Det är glädjande att kunna konstatera att det råder
stor samstämmighet i utskottet om ett individuellt
kompetenssparande för anställda och om att den
kompetensutveckling som systemet stimulerar ska
ges en vid definition. Men när det gäller hur reglerna
för sparandet ska utformas har vi inte längre mycket
gemensamt.
Regeringens förslag om det individuella kompe-
tenssparandet innebär att man varje år kan spara upp
till 25 % av ett inkomstbasbelopp och att man får
göra avdrag för det beloppet vid inkomstbeskattning-
en.
Vi socialdemokrater vill ha ett system som sti-
mulerar och premierar själva komptensutvecklingen
och inte enbart sparandet. Därför föreslås en kompe-
tenspremie som innebär att man, när man tar ut peng-
ar från sitt konto och använder dem för kompetensut-
veckling, får ett fast belopp på 1 000 kr och därutöver
en premie som beror på utbildningens längd men som
är lika för alla.
Vi socialdemokrater är angelägna om att det ska
bli en bred uppslutning bakom systemet och att
många individer ska vilja spara en del av sina pengar
för att senare i livet kunna öka sin kompetens. Därför
föreslår vi också att arbetsgivaravgifterna för den
arbetsgivare som sätter in pengar på den anställdes
kompetenskonto ska sänkas med 10 %. En sådan
sänkning skulle kunna förbättra förutsättningarna för
arbetsmarknadens parter att träffa avtal om kompe-
tensutveckling.
Vi anser också att systemet inte ska låsa in peng-
arna på kontot. Möjligheten att spara pengar och
flytta fram beskattningen av det sparade beloppet
kommer säkert att bli attraktiv för många, men om
pengarna bara får användas till kompetensutveckling
finns det risk för att många skulle dra sig för att börja
spara. Det är svårt att veta vad framtiden bär med sig,
och för många människor - kanske speciellt för män-
niskor med låga inkomster - kan det kännas otryggt
att binda upp sina sparade pengar.
Därför är förslaget att det ska vara ett öppet spa-
rande med samma beskattning av avkastningen som
andra sparformer. Individen äger själv sitt konto och
får använda pengarna när hon vill och till vad hon
själv vill. Ett undantag finns: Pengarna måste beskat-
tas och kontot måste avslutas senast det år du fyller
64 år, så kontot kan inte användas för att kringgå
bestämmelserna om pensionssparande.
Riksdagen beslutade för ett antal år sedan att be-
gränsa avdragsrätten vid pensionssparande till 5 % av
inkomsten, dock högst ett basbelopp och upp till ett
halvt basbelopp oavsett inkomst. Om det nu föreslag-
na sparandet också skulle kunna föras till pensions-
sparandet - som de borgerliga vill - skulle det vara
ett sätt att ändra riksdagens tidigare beslut, och det
har vi socialdemokrater inte för avsikt att göra.
Vi har strävat efter att hitta ett system som givet-
vis håller sig inom de finansiella ramar som riksdagen
har beslutat om. Men vi har också försökt att hitta en
modell som inte blir alltför utmanande ur fördel-
ningssynpunkt. Det är svårt - för att inte säga nästin-
till omöjligt - att ett system som bygger på individu-
ellt sparande blir bra ur fördelningspolitisk synpunkt
så länge som vi har olika löner här i landet. Det klarar
det reguljära utbildningssystemet bättre där vi alla
bidrar genom skatter och där alla får samma möjlig-
het till utbildning, oberoende av sin egen, eller för
den delen föräldrarnas, ekonomi.
Ett sätt att minska de oönskade effekterna är gi-
vetvis att begränsa avdragsrätten som regeringen har
föreslagit. En högre avdragsrätt på sparandet, som de
borgerliga partierna föreslår, gynnar mest individer
med goda inkomster.
Ytterligare ett sätt är att kompetenspremien utgår
från utbildningens längd och inte utifrån hur mycket
du har sparat. Premien utgår också i form av skattere-
duktion som blir lika för alla. Vad de borgerliga par-
tierna anser om detta vet jag ingenting om, annat än
att jag hörde att Patrik Norinder tyckte att det var för
lite.
Ett tredje sätt är att pengarna ska tas ut för be-
skattning innan pensioneringen. En utökad möjlighet
till pensionssparande skulle naturligtvis gynna den
som har kunnat spara mest.
Fru talman! De borgerliga partierna i utskottet har
klagat på att regeringen bara har lagt fram ett förslag
till riktlinjer för individuellt kompetenssparande och
inte hela lagstiftningen på en gång. Det kommer tro-
ligen statsrådet att gå närmare in på, men jag vill
framhålla att det här kan tyckas vara en enkel fråga,
men när man börjar att fördjupa sig i konsekvenserna
för annan lagstiftning blir det ganska komplicerat.
Det är en mängd olika lagar som måste ändras som
konsekvens av ett nytt sparsystem.
Det handlar om skatter. Avdragsrätten kanske inte
är så komplicerad och inte heller kompetenspremien
som en skattereduktion, men hur ska skattejämkning-
en utformas så att individen verkligen får nytta av
premien under studietiden och inte året efter?
Det handlar om kopplingar till inkomstprövade
bidrag. Ska uttag från kontot betraktas som inkomst
vid beräkning av bostadsbidrag? Ska behållningen på
kontot räknas som en tillgång vid behov av försörj-
ningsstöd? Ska uttag på kontot räknas in i det belopp
som man får ha som inkomst utan att studiemedlen
påverkas?
Det handlar sist men inte minst om var sparandet
ska ske. Ska det vara fritt att spara varsomhelst inom
EU, och hur ska då skatten hanteras vid uttag från
kontot?
Är det möjligt att begränsa sparandet till svenska
institutioner eller är det bäst om en myndighet får ta
hand om sparandet?
Fru talman! Med de föreslagna riktlinjerna som
grund kan vi få ett individuellt kompetenssparande
som ytterligare förstärker varje individs möjlighet till
det livslånga lärandet. Därför vill jag yrka bifall till
utskottets förslag.
Även jag vill passa på att tacka för den gångna
mandatperioden. Det gäller naturligtvis talmännen,
vårt utskottskansli och mina utskottskamrater. Tack!