Fru talman! Får jag börja med att instämma i allt
det som Laila Bjurling har sagt och det mesta av vad
Hans Andersson och Barbro Feltzing har sagt. Jag vill
inledningsvis säga, som många har varit inne på, att
det i grunden finns, vilket gläder mig, en stor sam-
stämmighet i synen på behovet av kompetensutveck-
ling och behovet av ett system för individuellt kom-
petenssparande.
Det vi diskuterar i dag skulle jag vilja beskriva,
utan att överdriva eller att underskatta, som en ny
pusselbit till det mycket stora arbetet med att bygga
ut möjligheterna till det livslånga lärandet för alla,
inte bara för några. Det är en mycket spännande pus-
selbit och också allt viktigare, som många har varit
inne på. Skälen behöver jag inte upprepa, bara kort
nämna: globaliseringen som påverkar teknikutveck-
ling och därmed det ständiga behovet att vara uppda-
terad; möjligheten att orka och vilja jobba längre
under sitt liv; möjligheten att plugga, inte bara för att
öka sin egen kompetens i det jobb man har utan fak-
tiskt också för att kunna byta arbete; det fantastiska i
att få läsa något bara därför att man tycker att det är
så himla roligt.
Vi vet att kunskap är någonting som vi inte bara
får i ungdomsskolan. Vi vet alla här att alltfler av oss
måste lära oss allt oftare också i vuxen ålder. Vi vet
att detta gäller i arbetslivet men också i väldigt hög
grad i livet för övrigt.
För allt detta, fru talman, har vi Kunskapslyftet,
den kommunala vuxenutbildningen, högskolan, KY,
den kvalificerade yrkesutbildningen, arbetsmarknads-
utbildningen. Det här har förändrats radikalt, skulle
jag vilja påstå, under de senaste årtiondena. För 20 år
sedan var det 32 % av de anställda som hade treårig
gymnasieutbildning. För 10 år sedan var det 39 %
som hade det. I dag är det 52 % som har det. För 20
år sedan var det 21 % av de anställda som hade efter-
gymnasial utbildning. För 10 år sedan var det 27 %, i
dag är det 33 %. Den allmänna utbildningen kommer
alltjämt att vara den absolut viktigaste beståndsdelen i
det livslånga lärandet och också i kompetensutveck-
lingen.
Det vi diskuterar i dag är en ny beståndsdel, indi-
viduell kompetensutveckling med individuellt kom-
petenssparande, som verkligen bygger på den egna
individens lust att förkovra sig men också statens
ansvar att hjälpa till att ge fler de förutsättningarna.
Det handlar om individens pengar, som Laila Bjurling
har betonat. Man väljer själv, man tar med sig det
man har sparat och man har makten över vilken ut-
bildning som man vill skaffa sig och vilken möjlighet
man har att lära sig något nytt och spännande som
man gått och drömt om.
Många har fått frågan om det här är ett system
man är glad och stolt över. Jag vill säga från början:
Jag är jätteglad, jag är stolt, jag tycker att det här är
en spännande form och också en modern och bra
reform. Men jag vill säga till Hans Andersson att vi
absolut kan se det här som en mycket viktig början,
se det som ett system som man kan utveckla. Det
hoppas jag att vi gemensamt kan återkomma till. Jag
vet att förutsättningarna för att kombinera en indivi-
duell kompetensutveckling med andra system på t.ex.
avtalssidan är stora. Det är jag övertygad om att vi
kommer att se. Det här är en spännande form, en bra
reform men också en början på ett utvecklingsbart
system.
Som inte minst Laila Bjurling och Hans Anders-
son påpekade många gånger är statens resurser i det
här systemet begränsade. Vi och våra samarbetsparti-
er tar ansvar för statens finanser, har alltid gjort och
kommer att fortsätta att göra. Det är viktigt att det
finns en rimlig fördelning i systemet där också de
som har små inkomster får större möjligheter än i dag
och enligt utredningens förslag att vara med. Det är
hos dem som de riktigt stora behoven av kompe-
tensutveckling finns.
För den här förändringen av Kompetensutred-
ningens förslag får vi nu kritik. Det är klart att den
förändringen har fördröjt systemet. Jag tar gärna den
kritiken, för jag tycker att det har varit riktiga och
viktiga förändringar. Som många har varit inne på är
det ett svårt system. Det har varit viktigt att arbeta
igenom systemet ordentligt efter remissomgången.
Det är ett nytt system som har väckt ibland ganska
oväntade och komplicerade frågor som pockar på sin
lösning. Det är detta och inte någon oginhet eller
allmänt bråk och slagsmål, som Stefan Attefall be-
skrev det som, som har varit orsaken till det man nu
kallar en försening.
Jag tycker att det är viktigt att betona, vilket jag
inte tycker att de borgerliga kritikerna här i dag har
gjort, att detta system inte ska ersätta arbetsgivarens
ansvar för att ge kompetensutveckling till de anställda
i deras arbete. Det ansvaret har arbetsgivarna redan i
dag. Jag utgår från att fler tar det ansvaret än vad som
är faktum i dag. Argumentationen från de borgerliga i
dag är att IKS i första hand ska användas för att bli
bättre på det jobb man har. Det är så argumentationen
har varit i talarstolen. Det är fel. Det tycker jag fak-
tiskt är att kidnappa systemet för någonting som ar-
betsgivarna redan i dag måste ge sina anställda. Vi
socialdemokrater och samarbetspartierna är så måna
om skattebetalarnas pengar att vi vill försäkra oss om
att det är till annat som det individuella kompetens-
sparandets skattesummor går till. Arbetsgivarna i dag
måste ge sina anställda en starkare kompetensutveck-
ling. För att upprätthålla sin egen kompetenskraft, för
att klara sin egen tillväxtmöjlighet i framtiden och
inte minst, som Margareta Andersson var inne på, för
att klara bristen på arbetskraft måste man vårda sina
anställda även när de är över 45 år och se till deras
behov av kompetensutveckling under ett långt yrkes-
liv. Det ansvaret ligger på arbetsgivarna.
Det vi talar om nu är någonting helt annat. Det är
det individuella, frihetsreformen, ett nytt sätt att be-
skriva och premiera kunskap i sig, förkovran i sig,
som är individens både ansvar och möjlighet.
Det tycker inte jag är någon vattvälling utan en
spännande start som, när det har utvecklats under
några år, kan bli en ny och spännande beståndsdel i
kompetensutvecklingen. Men man måste minnas att
detta inte ersätter det allmänna utbildningssystemets
kompetensförutsättningar, för det är där som de stora
möjligheterna finns. Och det får absolut inte ersätta
arbetsgivarnas och parternas ansvar för att bygga in
en större del av kompetensutvecklingen i arbetet om
Sverige ska klara sina tillväxtmöjligheter.
Jag vill också, fru talman, avsluta med att framfö-
ra ett tack. Det har tackats väldigt mycket här, och jag
vill bara instämma i tacken till utskottet som helhet
och till kammaren som helhet men kanske framför
allt till Elver Jonsson och till Hans Andersson som
lämnar riksdagen. Elver Jonsson har jag haft ett
mycket gott samarbete med, och jag har haft många
debatter med honom genom åren. Jag kommer att
sakna dem. Det har varit interpellationsdebatter om
hushållsnära tjänster m.m. Men det finns säkert någon
som tar upp den manteln från Elver Jonsson till hös-
ten. Jag vill också tacka Hans Andersson för ett
mycket gott samarbete och för många debatter men
också för många förhandlingar under de senaste åren.
Jag har uppskattat dem. Jag önskar er lycka till och en
glad sommar.