Fru talman! Jag vill också vid denna arbetsut-
skottets sista debatt under detta riksmöte tacka Laila
Bjurling, som representant för utskottsmajoriteten, för
ett gott samarbete, trots de meningsskiljaktigheter
som alltid hör till politikens väsen.
Jag har några funderingar och frågor om vad Laila
Bjurling har sagt om regeringens förslag till individu-
ellt kompetenssparande.
Förslaget är försenat. Jag tycker att det är snålt,
krångligt och att det har mycket av monopoltänkande
i sig.
Som Laila Bjurling själv sade finns det en samsyn
om att det behövs ett system av den här karaktären.
Därför vore det intressant att få veta varför Laila
Bjurling och utskottsmajoriteten inte följde uppma-
ningen från SACO och TCO om att man skulle försö-
ka att uppnå en samsyn i utskottet. Dessa propåer
avfärdades i stället kategoriskt från utskottsmajorite-
ten. Var det för att denna fråga har processats så
länge och så intensivt mellan olika departement,
mellan LO och Regeringskansliet, mellan samar-
betspartierna att kompromissen blev så tillkrånglad
och så skör att den inte tål ytterligare diskussioner?
Visst är det krånglig materia, som Laila Bjurling
sade, men det beror framför allt på att ni har haft svårt
för att komma överens. Vet man vad man vill är det
ofta lättare att lösa de tekniska problemen.
Min fråga är alltså: Varför avfärdade ni TCO:s
och SACO:s uppmaning att försöka att komma över-
ens? De tyckte också att de borgerliga riktlinjerna var
bättre än regeringens.