Fru talman! Jag vill fortfarande beskriva det vi
talar om som ansvaret för att förändra i ett system så
att en begränsad summa pengar, som är finansierad
och klar, kommer fler låginkomsttagare till del än
som låg i utredningens ursprungliga förslag. Det är
det, Margareta Andersson, som vi diskuterar.
Hade Margareta Andersson så stora förhoppningar
på att detta begränsade system skulle lösa alla pro-
blem som jag håller med om finns för de äldre när det
gäller att skaffa sig utbildning för att kunna vara kvar
på arbetsmarknaden? Jag håller med om att det finns
en brist i stora delar av de system vi har i dag. Men
var detta verkligen det man såg framför sig att det
individuella kompetenssparandet, med den begränsa-
de summa pengar vi talar om, skulle lösa?
Jag tycker fortfarande att det är en fara om man
beskriver detta system på det sättet. Behovet av och
ansvaret för att utveckla den personal man har för att
få den att stanna, t.ex. inom vård och omsorg, måste
arbetsgivaren ta med kompetensutveckling i arbetet.
Det är farligt om man lastar över arbetsgivarens an-
svar på individen och säger: Nu får du spara ihop
själv till den utbildning som du behöver för att du ska
kunna jobba kvar inom vården. Det ansvaret är ar-
betsgivarens, Margareta Andersson.
Låt oss se det här som en delseger och se hur ar-
betsgivarnas och parternas avtal kan komplettera
möjligheten för den förskollärare som Margareta
Andersson diskuterade. Den frågeställningen är
mycket relevant.