Fru talman! Arbetslivet förändras i snabb takt.
Globalisering och teknikintensifiering leder till ökad
rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir allt vanligare
med flera olika arbetsgivare under arbetslivet, växling
mellan utbildning och arbete, företag som expanderar
och som avvecklar.
Utbildning blir alltmer en färskvara. Många gamla
yrken är på tillbakagång, och nya yrken tillkommer i
en allt snabbare takt. Länder som vill hävda sig i den
internationella konkurrensen måste anpassa sina ut-
bildningssystem till denna utveckling. De länder som
inte förmår detta hänvisas till hög arbetslöshet och till
att konkurrera om låglönejobb.
Om Sverige ska vara en nation som kämpar om att
ligga bland de främsta i välfärdsligan - vilket vi
kristdemokrater ser som ett viktigt mål - krävs att vi
understöder det livslånga lärandet och ökar männi-
skors möjligheter att förkovras och utvecklas. Ubild-
ning och kompetens är nyckelorden för framtidens
arbetsmarknad.
Ett system med individuellt kompetenssparande
skulle främja våra möjligheter att utbilda oss vidare.
När vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på
arbetsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva
nya utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till
kompetenssparande är därför en viktig komponent i
en strategi för långsiktig tillväxt i Sverige.
Här skulle jag vilja understryka särskilt noggrant
att om vi kan stärka individernas ställning på arbets-
marknaden ökar vi också individernas möjligheter att
påverka sina egna liv, öka rörligheten mellan olika
yrken och mellan olika geografiska områden, vilket är
oerhört väsentligt för att få en mer flexibel arbets-
marknad och därmed mer tillväxt.
Kompetenskontomodellen är positiv inte bara ur
ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att
bidra till kompetenshöjning och därmed till att be-
gränsa arbetslösheten. Den förstärker landets förmåga
att stå emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur
har vi råd med mer kompetensutveckling, men då
finns inte tiden. Under lågkonjunktur finns det tid,
men då har vi inte råd.
Fru talman! År 2000 förelåg ett färdigt utred-
ningsförslag om ett system för kompetenssparande.
Men regeringen bråkade både inbördes med olika
departement och med sina samarbetspartier, samtidigt
som LO krånglade och bromsade. Trots att riksdagen
under flera år har anslagit budgetmedel hände ingen-
ting. Först i april 2002 kom ett förslag som bara inne-
höll riktlinjer. Det är det vi ska diskutera. Först efter
valet i höst kommer den riktiga propositionen, och
ikraftträdandet blir i bästa fall den 1 juli 2003.
Trots att kompetensutvecklingen är en fråga som
har strategisk betydelse har regeringen misskött frå-
gan under en längre tid. Därmed har en viktig reform
om införandet av kompetenssparande ännu en gång
skjutits på en osäker framtid. Om regeringen agerat så
att ett system med individuellt kompetenssparande
hade kunnat införas under 2002 hade förutsättningar
för att en väsentlig del av de 36 miljarder kronor som
under året återbetalas från SPP till svenska företag
funnits för att, via lokala överenskommelser, avsättas
till kompetenssparande. Här fanns en möjlighet att få
en rivstart för ett system med kompetenssparande,
men den möjligheten sumpade regeringen bort med
sin förhalning av frågan. Därför förtjänar regeringen
stark kritik för hela handläggningen av frågan.
Fru talman! Kristdemokraterna, Moderaterna,
Centerpartiet och Folkpartiet har presenterat alterna-
tiva riktlinjer för ett system med kompetenssparande.
Det är förslag som skiljer sig från regeringens i den
meningen att våra riktlinjer är mer flexibla och har en
betydligt mer positiv grundsyn till individens möjlig-
heter att själv utforma sin kompetensutveckling. Re-
geringens förslag avviker i flera avseenden från ut-
redningsförslaget och har fått stark kritik från TCO
och SACO.
Patrik Norinder citerade ur ett pressmeddelande
som SACO och TCO skickade ut när regeringen hade
lagt fram sitt förslag. Där uppmanade man till en
blocköverskridande överenskommelse. Vi från den
borgerliga sidan i arbetsmarknadsutskottet sade att vi
är beredda att diskutera dessa saker och hitta en ge-
mensam samsyn, men detta avvisades av utskottss-
majoriteten.
I dag har SACO och TCO skrivit ett nytt brev till
riksdagsledamöterna för Socialdemokraterna, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet. Där uppmanar man till en
återremiss och ny beredning i syfte att hitta en bred
överenskommelse över blockgränserna om ett starka-
re kompetenskontosystem. Det är förvånande att
socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
så frankt avfärdar TCO:s och SACO:s synpunkter.
Fru talman! De riktlinjer vi har skissat på handlar
om ett individuellt och frivilligt system.
Arbetstagarens sparande på kompetenskontot ska
vara befriat från skatt, dvs. avdragsgillt, upp till för-
slagsvis ett basbelopp. För statens del handlar det om
att ge en skattekredit på ungefär samma sätt som man
i dag ger en skattekredit för sparande i pensionsför-
säkringar. När pengarna tas ut för att bekosta kom-
petensutveckling betalas inkomstskatt. Långsiktigt får
staten tillbaka denna investering genom högre skat-
teintäkter och lägre arbetslöshet. Men de föreslagna
reglerna, som innebär att man får spara bara drygt
9 000 kr per år, innebär att en medelinkomsttagare
måste spara upp till 30 år för att kunna studera ett år
med bibehållen inkomst. Är det rimligt?
Arbetsgivarna ska uppmuntras att bidra till kom-
petenssparandet och uppbyggnaden av kapitalet i
kompetenskontona genom avdragsrätt för insättning-
ar. Individen ska förfoga över de medel som finns på
det egna kompetenskontot. Någon form av extra
skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som
börjar spara i kompetenskonto ska införas.
Förutom att den enskilde och arbetsgivaren på eg-
na initiativ och i individuella avtal kan göra insätt-
ningar på kompetenskontot kan också insättningar på
kompetenskontona vara en ytterligare komponent att
förhandla om i lokala löneförhandlingar. När det
gäller uttag bör inte större uttag än det som motsvarar
den tidigare tjänsteinkomsten få göras vid ledighet för
studier. Eventuella medel som inte använts för studier
och kompetensutveckling bör vid arbetslivets slut
kunna användas till att förstärka pensionen. Här avvi-
sar regeringen kategoriskt sådana tankar.
Arbetstagaren ska kunna ta med sig sitt kompe-
tenskonto om han eller hon byter arbetsgivare eller
startar eget. Systemet med kompetenskonton bör
också vara öppet för egenföretagare genom särskilda
regler.
Arbetstagare och arbetsgivare ska fritt kunna välja
vem som ska administrera deras konton. Försäkrings-
bolagen har administrativa system uppbyggda för
försäkringar. Arbetstagare och arbetsgivare är väl
bekanta med de rutiner som gäller för administratio-
nen av gruppförsäkringar.
Nu påstår regeringen att det går snabbare att byg-
ga upp ett statligt system, vilket alla som har följt
utvecklingen av Premiepensionsmyndigheten lätt
betvivlar. Men framför allt gör regeringen och ut-
skottsmajoriteten ett tankefel här; man tror att man
inte får någon mereffekt av att ett antal olika privata
aktörer skulle delta i systemet. Kontona måste mark-
nadsföras gentemot arbetsgivare och löntagare. Här
finns ett egenvärde hos en rad olika aktörer att jobba
med marknadsföring, information och rådgivning.
Man går helt miste om denna effekt om detta görs till
ett statligt system.
På punkt efter punkt finns en ogin, oflexibel in-
ställning från regeringens och utskottsmajoritetens
sida. Det märks att det har varit ett kompromissande
och kattrakande mellan olika intressen som har gjort
att förslaget har tappat mycket av det goda innehåll
som fanns i utredningsförslaget. Det är beklagligt att
förslaget har försenats och att innehållet har försäm-
rats jämfört med hur tankegångarna såg ut från bör-
jan.
Jag yrkar bifall till reservationen i betänkande
AU10.