Fru talman! I dessa sista skälvande timmar blan-
das vänligheter och möjligen ett sista försök att göra
en heroisk insats i vår svenska riksdag. Därför bjuder
också plikten - en kär sådan - att jag säger tack till
alla goda riksdagskolleger, närvarande och andra, för
många goda år i det svenska parlamentet: 13 år vid
Sergels torg och 19 år här på Helgeandsholmen. Jag
har tidigare sagt, och jag upprepar det, ett tack till
utskottskolleger och utskottskansli. Jag vill tillägga
ett tack till närvarande statsråd. Jag hade äran att sitta
i samma presidium som Mona Sahlin i arbetsmark-
nadsutskottet. Min förhoppning i den här delen är att
vår demokrati ska kunna utvecklas i den meningen att
fler medborgare engageras och att sakfrågorna lyfts
fram starkare. Det tror jag vore en god politisk gär-
ning.
Fru talman! Strukturomvandlingen i näringslivet
ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens.
Det handlar om såväl breda som specialiserade kun-
skaper och färdigheter, men kanske framför allt om
att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren änd-
ras. Det gör de ju; tekniken utvecklas oerhört snabbt.
Det finns redan i dag behov av återkommande fort-
och vidareutbildning, och det behovet tror jag kom-
mer att öka.
Utbildningssystemet har som främsta uppgift att
ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande och ska
ses som en investering för framtiden.
Arbetsmarknadspolitiken var under många år tidi-
gare inriktad på att förse de stora industrierna med
mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det
framväxande kunskapssamhället är att kraven i dag
ställs högre på kunskaper och personliga färdigheter,
och det vi ibland kallar kommunikativ förmåga. Det
spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Ar-
betsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas
på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.
Den snabba teknologiska utvecklingen och nya
förutsättningar på de internationella marknaderna etc.
gör att planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare
kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det
framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är
att de lediga jobb som anmäls till arbetsförmedlingar-
na i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.
Folkpartiet har ansett att kompetensutveckling är
en mycket viktig fråga, och vi har tidigare föreslagit
att man rentav skulle kunna ta ut ett "friår" mitt i livet
för att fortbilda sig. I dag har vi att ta ställning till
regeringsförslag vad gäller individuell kompetensut-
veckling, och grundtankarna i detta system ställer vi
oss bakom.
Länge var det oklart om regeringen över huvud
taget skulle orka med att åstadkomma ett förslag i
frågan. Till sist kom visserligen propositionen, men
den innehöll inga lagförslag utan endast knapphändi-
ga riktlinjer för den viktiga reform som därmed än en
gång skjuts på en osäker framtid. Betecknande är att
flera tunga fackliga organisationer haft invändningar
mot regeringens förslag.
Individuellt kompetenssparande, fru talman,
främjar våra möjligheter att utbilda oss vidare. När
vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på ar-
betsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva nya
utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till kom-
petenssparande är därför en viktig komponent i en
strategi för långsiktig tillväxt i vårt land.
Kompetenskontomodellen är inte bara positiv ur
ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att
bidra till kompetenshöjning och därmed begränsa
arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå
emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur har vi
råd med mer kompetensutveckling, men då finns
kanske ingen tid för det. Under lågkonjunktur finns
det tid, men då tycker sig många inte ha råd.
Medlen på kompetenssparkontot är individens eg-
na och ska kunna användas för den kompetensut-
veckling som den enskilde själv bestämmer sig för.
Kompetensutveckling ges en vid definition. Om
sparmedlen inte kommer till användning för kompe-
tensutveckling är det vår uppfattning att de vid ar-
betslivets slut rentav skulle kunna användas för att
förstärka pensionen.
Från de fyra oppositionspartierna har vi föreslagit
en ordning där varje individ ges möjlighet att göra
avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på
ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör
gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per
år.
För statens del handlar det alltså inte om att ge bi-
drag. Snarare handlar det om att ge en skattekredit på
ungefär samma sätt som man i dag ger skattekredit
för sparande i pensionsförsäkringar. När pengarna tas
ut för att bekosta kompetensutveckling betalas in-
komstskatt. Långsiktigt får staten tillbaka denna in-
vestering genom de högre skatteintäkter och den lägre
arbetslöshet som denna modell skulle kunna bidra till.
Det har, fru talman, tidigare i debatten refererats
till att två av våra tre största fackförbund djupt bekla-
gar den hantering som frågan fått. Man har refererat
innehållet av kritiken. Det är egentligen mycket star-
ka skrivningar som har nått t.ex. riksdagsmajoriteten.
Både TCO och SACO tycker att vad de kallar återre-
miss vore rimligare.
De säger att det är angeläget att vi skapar ett sys-
tem där varje individ kan öka sin kunskap, utbilda sig
och få en starkare position på arbetsmarknaden. Deras
önskan är att riksdagsförslaget mer ska återspegla vad
IKS-utredningen föreslog. De säger att förslaget i
många avseenden måste förbättras om man ska kunna
nå de mål som jag i och för sig tror att det finns en
grundläggande enighet kring. Också utredningen var
tillskyndare av dessa mål.
Fru talman! Regeringens förslag har också brister
vad gäller hur mycket pengar som får avsättas. Det
ska endast röra sig om ett fjärdedels basbelopp, och
förslaget ska ha ett slags låginkomsttagarprofil. Jag
tycker att låginkomsttagares mer begränsade hand-
lingsutrymme inte ska föranleda beloppsgränser som
gör att hela reformen nu riskerar att bli ganska me-
ningslös. I stället har vi förordat andra vägar, t.ex.
sänkta skatter för i första hand låg- och medelin-
komsttagare. Det skulle öka låginkomsttagares själv-
bestämmande att disponera en större del av det egna
inkomstutrymmet. Det ökade ekonomiska utrymmet
skulle exempelvis kunna användas till ett riktat spa-
rande, såsom kompetenskontosparande.
Jag tror till sist, fru talman, att det är angeläget att
också få arbetsgivarnas medverkan i ett system för
individuell kompetensutveckling, bl.a. därför att ka-
pitalet i ett sådant systemet då kan byggas upp i en
snabbare takt. Redan i dag tar företagen ett betydande
ansvar för de anställdas kompetensutveckling. Här är
det emellertid fråga om mer direkt verksamhetsrelate-
rad personalutbildning, där företaget också har ett
avgörande inflytande. Det är inte lika självklart med
en aktiv arbetsgivarmedverkan i ett kompetensspa-
rande där medlen helt disponeras av den enskilde.
För att stimulera arbetsgivare att bidra till den an-
ställdes eget utbildningssparande anser vi därför att
det bör införas en rätt till avdrag för sociala avgifter
vid avsättningar till den anställdes kompetenskonto.
Detta kan jämföras med de villkor som gäller för
arbetsgivares avsättningar till pensionssparande för
anställda.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servationen.