Fru talman! För det första står Mona Sahlin här
och vilseleder riksdagens kammare och påstår att det
bara har varit tekniska problem som har orsakat den
här förseningen när det är väl känt att det har varit
stora interna motsättningar i Regeringskansliet och
också i diskussionerna med samarbetspartierna. Om
Mona Sahlin påstår att det bara har varit tekniska
problem som har försenat propositionen tycker jag att
Mona Sahlin ska upprepa detta. I så fall kommer
många att kunna intyga att det är en ren lögn.
För det andra verkar Mona Sahlin höra med nå-
gonting annat än öronen. Jag har inte sagt att det är
fel med fördelningspolitik. Jag har sagt att jag inte
förstår kritiken mot vårt förslag. Vi har också påtalat
vikten av att ha en särskild stimulans och ett stöd till
låg- och medelinkomsttagare. Där finns det ingen
skillnad i grundinställningen mellan det borgerliga
förslaget och regeringens förslag. Däremot tycker vi
att regeringen har alltför krångliga regler kring hela
systemet. Vi har kritik på flera olika punkter kring
regelutformningen.
Orsaken till att vi tycker att man ska kunna avsätta
en större andel än bara en fjärdedels basbelopp är att
vanliga tjänstemannagrupper ska kunna få ett in-
komstbortfallsskydd. TCO och SACO påstår ju att det
kanske tar upp till 30 år för många av deras medlem-
mar att få ett rimligt inkomstbortfallsskydd, om de
skulle ta ledigt ett år för studier och kompetensut-
veckling. Det handlar om den här ogina attityden till
stora grupper och till de fackliga organisationerna
TCO och SACO. Jag frågar: Varför har Mona Sahlin
den ogina attityden?
Jag tycker också att det är viktigt med fördel-
ningspolitik. Det handlar om att stötta underifrån och
om att stötta människor, så att de kan utbilda sig, men
det handlar inte om att stoppa andra grupper. Jag ser
ett värde i att man med statliga pengar stimulerar en
bred kompetensutveckling i hela samhället. Där är
IKS-systemet en viktig beståndsdel, och jag tycker att
det ska omfatta breda grupper. Och om jag har
20 000 kr i inkomst per månad ska jag självklart kun-
na ha 20 000 också när jag studerar. Har jag 30 000
kanske jag kan ha nära det, och har jag 10 000 kanske
jag kan ha 10 000. Det är inkomstbortfallsprincipen
som Mona Sahlin hyllar i andra sammanhang men
inte här. Varför?