Fru talman! Laila Bjurling ser individens sparande
som ett problem som man måste kringgärda med en
massa regler för att kunna ha kontroll över sparandet.
Om individen sparar mera och använder en del av
överskottet på sitt sparande till sin egen pension är
det ett problem för Laila Bjurling, men jag ser inte
det som ett problem. Att stärka individens ställning
på arbetsmarknaden genom ett sparande som gör att
man kan välja hur mycket man vill arbeta, hur man
ska förlägga sitt arbete, hur man ska utveckla sitt eget
kompetenssparande och att eventuellt kunna göra
pensionsavsättningar är inte något problem.
Det är klart att om man ser sparandet som ett pro-
blem måste man ha en massa regler för att få männi-
skor att bete sig exakt som staten önskar. Där finns
den stora ideologiska klyftan. Det finns en ogin in-
ställning till individens möjlighet att påverka sitt eget
liv. Det är en viktig förklaring till Laila Bjurlings
argumentation.
Men vad TCO och SACO säger är att normala in-
komsttagare ska ha chans att spara och avsätta ett år
till komptensutveckling. I alla andra frågor, t.ex. när
det gäller att höja ersättningsnivåer och ersättningstak
i sjukförsäkring och föräldraförsäkring, vill Social-
demokraterna att dessa höjningar ska omfatta alla.
Men i det här systemet får tjänstemannagrupper
plötsligt inte uppleva att det här systemet är till för
dem. Det är därför som TCO och SACO så ihärdigt
säger: Sök en bredare uppgörelse, titta på de borgerli-
ga riktlinjerna. Men det avfärdar Laila Bjurling tvärt.