Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till ut-
skottets förslag. Laila Bjurling har redan beskrivit
förslaget och betänkandets huvudsakliga resonemang.
Jag vill bara instämma i det.
Dock vill jag säga lite grann om bakgrunden.
Vänsterpartiet har varit pådrivande sedan 1993, när vi
väckte motioner om arbetslivsförankrad kompe-
tensutveckling. Man drev fram en situation där par-
terna under Regeringskansliets ledning - det var
förresten förre statssekreteraren Sture Nordh - under
förra mandatperioden konstruerade en utgångspunkt,
en plattform för att gå vidare med kollektivavtal,
statliga subventioner i form av reducerade arbetsgi-
varavgifter o.d.
Staten visade inte tillräckligt intresse för detta.
Arbetsgivarna har väl inte riktigt, visat det intresse
man kunde begära, tycker jag. Det har inte facken
heller. Parterna har lite grann svikit denna jätteuppgift
som handlar om utbildning. Låt mig säga att SIF är
ett undantag och ett gott exempel.
Hösten 1999 drev vi i budgetförhandlingarna fram
att man inom ramen för skatteväxlingen med höjda
energiskatter skulle utnyttja skattesänkningen för
stimulans av kompetensutveckling i arbetslivet.
Vänsterpartiet ville prioritera fördelningspolitiska
satsningar på dem som var i störst behov av att få
utbildning subventionerad, helst med stöd av kollek-
tivavtal. Regeringen ville ha en individuell sparsti-
mulans.
Vi förhandlade om direktiven. Vi kom överens
om direktiven. Vi i Vänsterpartiet hade också följt
IKS-utredningen och delvis påverkat dess utfall, men
vi hade inte tagit ställning till den. Den var ute på
remiss och det var hearingar. Därefter inleddes - och
det kan jag vitsorda - en vacklan inom Regerings-
kansliet. Vänsterpartiet, men också Miljöpartiet,
väckte frågan gång på gång och menade att vi måste
komma till skott. I förhandling efter förhandling var
det uppe.
I vårpropositionen 2001 skrev vi in ett ganska
tydligt uppdrag som vi skärpte i budgetpropositionen
för i år - den som vi antog i höstas. Vi sade att vi
skulle ha ett system år 2003.
Det var fortfarande viss handlingsförlamning. Det
blev många förhandlingar. Det kanske man inte ska
rota i, för det finns också stora svårigheter. Laila
Bjurling har varit inne på en del av detta.
Samarbetspartierna har också varit med i proces-
sen. Vi har förhandlat. Vi har lyssnat på facken. Det
finns inte bara LO, TCO och SACO. Det finns
många. Vi har också lyssnat på arbesgivarparterna.
Vi har prövat andra modeller, byggda på kollekti-
vavtal, som påminner om vad man tidigare hade tagit
fram bland parterna. Nu föreslås en modifierad vari-
ant av det förslag som lades fram av IKS-
utredningen.
Utbildning är nyckeln till utveckling och konkur-
renskraft. Det gäller ekonomin i stort, och det gäller
den enskilde. Det handlar om volymen i samhället,
kvaliteten, tillgängligheten, fördelningen. Det finns
stora system för detta: förskolan, skolan, högskolan,
kvalificerad yrkesutbildning, vuxenutbildning, Kun-
skapslyftet och, inte att förglömma, arbetsmarknads-
utbildning, som drar stora belopp. Men det finns
också personalutbildning i företag och på myndighe-
ter.
Vad vi i dag ser är en stark social snedfördelning
och en ojämlik utbildningssatsning på olika grupper
av människor beroende på deras ekonomiska ställ-
ning, ställning i jobbet, vilken kontraktstyp de har -
om de jobbar deltid, korttid eller heltid - om de är
män eller kvinnor och om det är små eller stora före-
tag. Men det beror naturligtvis också på social tillhö-
righet och studievana.
Det är statens uppgift att se till att vi får en jämlik
utbildningssatsning. Detta är nyckeln till framgång i
framtiden. Fru talman! Det borde vara till var och en
efter behov, men det är mera mer åt den som redan
har.
Vem har ansvaret för kompetensutvecklingen?
Vem har ansvaret för den s.k. anställbarheten? Är det
staten, arbetsgivaren eller individen? Vårt svar är att
alla dessa har ett ansvar. Men det grundläggande
ansvaret har staten som har ansvar att erbjuda utbild-
ningsmöjligheter, förstå omställningsprocesser och
både i storstad och i glesbygd över olika svenska
regioner se till att det erbjuds alternativ för människor
som redan är inne i ett arbetsliv. Men parterna har ett
stort ansvar, och arbetsgivaren har ett direkt ansvar
att se till att personalen är välutbildad och inställd på
det som komma ska. Och individen har naturligtvis
sitt ansvar att ta till vara möjligheterna, utnyttja sys-
temen och också förstå vikten av utbildning på en
arbetsmarknad som hela tiden förändras och ställs
om.
Utbildning ska vara en rättighet inom ramen för
det generella välfärdssystemet. Det ska gälla alla. Det
här systemet gäller alla på arbetsmarknaden.
Stefan Attefall hade fått för sig att det inte gällde
TCO-are. Det är alldeles fel. Man kan säga att fokus
ligger på TCO:s inkomstlägen. Där ligger den största
satsningen, vare sig jag räknar i pengar eller i antal
utbildningsveckor som detta ger upphov till efter
realistiska sparantaganden.
Ett individuellt system för kompetensutveckling
kan bara vara ett komplement, som Laila Bjurling
sade, till de reguljära insatserna i vuxenutbildningen i
en strategi för det livslånga lärandet. Då kan det fun-
gera som en frihetsreform. Arbetade timmar utlöser
en generell rätt till en subventionerad utbildning. Det
är bra. Men i detta fall är det faktiskt beroende av
mina egna ekonomiska möjligheter att spara, att sätta
av eventuella överskottspengar. Det kan bli fråga om
en social rättighet som ges till den som har råd. Det är
inte så sociala rättigheter ska se ut. Därför måste
systemet begränsas, och därför måste det ges en för-
delningsprofil som stimulerar lågavlönade, deltidsar-
betande och lågutbildade att verkligen delta. Om alla
tjänade bra och huvudsakligen lika mycket, t.ex. som
ledamöterna här i riksdagen, vore det väl inga pro-
blem alls. Då handlade det ju bara om att med en
statlig subvention stimulera en önskvärd och samhäll-
snyttig konsumtion, nämligen utbildning. Men i det
klassamhälle som vi lever i måste vi gå försiktigt
fram. En frihetsreform - ja, men med en förnuftig
rättvisegrund. Överdriv inte reformen. Jag håller med
Laila Bjurling att det är jätteinsatser som måste göras
i det reguljära utbildningssystemet, finansiering för
att förbättra studieledighetslagarna, inte minst för
människor över 45 år. Det är stora kostnadskrävande
reformer. Men kom ihåg att på detta område är Sveri-
ge först. Vi är pionjärer.
Jag ska ta upp några ingredienser och effekter på
de offentliga finanserna. Ja, detta finansieras faktiskt
genom skatteväxling, Patrik Norinder, med höjda
energiskatter. Har Patrik Norinder varit med om det?
Nej, han åkte gratis och tycker att man väl då kan
göra av med pengarna. Hur mycket pengar då? Ja,
vad kostar Patrik Norinders förslag? Jag har räknat på
det. Det bygger på att man balanserar efter ett antal
år, på 1,15 miljarder som vi hittills har avsatt. Ni
föreslår ett basbelopp. Jag skulle vilja höra era beräk-
ningar. Jag ska tala om för er ungefär var det landar
efter en tioårsperiod när jag har börjat både spara och
ta ut. Det ska bli skojigt att höra vad ni svarar. Är det
2 miljarder, är det 4 miljarder, är det 6 miljarder eller
är det 8 miljarder? Tippa så ska vi se vad det blir.
Varför ska ni låta det övergå i pensionssparande?
Vad är det för kompetensutveckling i det? Är inte det
bara ett missbruk? Är inte det bara en stimulans för
dem som kan spara pengar och spara till någonting
annat? Sedan kallar man det för kompetensutveck-
lingssystem och individuellt kompetensutvecklings-
sparande. Det är ju att missbruka orden.
Jag ska säga något om fördelningseffekter. Detta
har fokus på dem som tjänar ungefär 20 000 kr. Det
trappas av vid 25 000 kr. Det är lika högt vid 15 000
kr som vid 25 000 kr och trappas sedan drastiskt av.
Och det är väl riktigt? Vi gör huvudinsatsen för låg-
inkomsttagare och medelinkomsttagare. Det är väl
riktigt när vi inte har hur mycket pengar som helst?
Hur kan ni ha så mycket mer pengar? Har ni andra
sätt att redovisa offentliga finanser? Jag kan i alla fall
inte ta ansvar för detta med min erfarenhet av de
budgetproblem som ni borde vara bekanta med efter
er session i Regeringskansliet.
När det gäller subventionens effektivitet, träffsä-
kerhet, fördelningseffekter och effekter på offentligt
sparande kan jag inte se att ni över huvud taget har
tänkt. Men däremot har ni gått på IKS-utredningens
förslag. Ja, jag har följt den också. Jag kan den, jag
förstår den, men jag förstår inte hur ni får plats med
den. Och jag tycker inte att den med de pengar som vi
har till förfogande är fördelningspolitiskt rimlig.
Däremot tycker jag att systemet kan utvecklas och
förstärkas både volymmässigt och fördelningsmäs-
sigt. Och jag skulle gärna höra om Mona Sahlin är
beredd att diskutera det med oss som faktiskt kan ta
ansvar för en budget i framtiden.
Facken vill ha mer - ja visst. Det vill de när det
gäller a-kassan, det vill de när det gäller varenda
fråga som ni inte lyssnar på. Självklart vill de ha mer.
Och jag har haft en dialog med samtliga dessa fackli-
ga organisationer. Men man kan inte lämna den
största centralorganisationen utanför som organiserar
dem som har sämst utbildning och lägst inkomster
och som skulle råka illa ut mest av alla i en SACO-
lösning. Det må väl också ni förstå.
Slutligen vill jag säga att detta är min sista debatt i
kammaren, och jag vill tacka mina utskottskamrater.
Jag vill tacka majoritetskamraterna för samarbetet.
Jag vill tacka minoritetskamraterna för ert fruktlösa
motstånd. Jag vill tacka statsrådet som är här i dag
och som jag ofta väntar på, inte bara personligen utan
också när det gäller alla de förslag som vi har beställt
och krävt men som inte riktigt har kommit i tid. Och
nu får jag inte vara med om när de kommer. Jag vill
tacka det storartade utskottskansliet liksom kammar-
kansliet som tillsammans har gjort min vistelse här i
riksdagen mycket trygg. Tack också till talmännen
som med fasthet ger den mentala infrastruktur som
behövs. I dessa tider med mediesoffor och folkom-
röstningskrav är det värt att försvara beredningspro-
cessen och ansvaret i riksdagens arbete. Den oväldige
talmannen är att betrakta som en programledare i den
allra högsta elitserien, om det nu skulle kunna vara ett
högt betyg i dessa mediala tider. Jag tackar för det
och önskar en trevlig sommar.