Herr talman! Sverige har ett högt anseende i
världen när det gäller välfärdspolitiken, som vi till
mycket stora delar har byggt upp i bred enighet.
När vi träffar representanter från andra länder är
det inte med så litet stolthet vi visar upp och
berättar vad vi har åstadkommit på området. Ändå
måste vi vara ärliga nog att erkänna att våra system
för tryggheten och omsorgen inte varit och inte är
tillräckligt robusta för att klara påfrestningar på
ekonomin och inte minst att motsvara de
förväntningar som skapats. Under de gångna åren
när en rejäl årlig tillväxt betraktades som självklar
gjorde man sig inte så stora bekymmer om varifrån
pengarna skulle tas. De fanns där. Jag vågar påstå
att man många gånger ganska rutinmässigt byggde
på de olika delarna utan att på allvar fundera över
om man kunde göra på ett annat sätt som var lika
bra eller bättre och som var mer kostnadseffektivt.
Om vi skall kunna behålla en god välfärdspolitik
måste vi återfå en tillväxt i ekonomin. Det finns nu
många tecken på att vi passerat svackan i
lågkonjunkturen. Antalet företagskonkurser
liksom utfärdade varsel har minskat mycket
kraftigt, och arbetslöshetskurvan är på väg att sakta
vända neråt osv. Det finns en ny optimism som man
möter i många sammanhang, även om
Socialdemokraterna och Bo Holmberg gör sitt
bästa för att vidmakthålla en pessimism fram till
valet.
Det ekonomiska läget innebär inte att vi omgående
kan ta på oss spenderbyxorna och låtsas som om vi
ingenting lärt och ingenting förstått. Det är
nödvändigt att vi ser över formerna för olika
verksamheter, att vi ser över försäkringssystemen
och att vi gör en medveten prioritering, så att de
som bäst behöver samhällets stöd också kan
påräkna det nu och i framtiden.
I Centern arbetar vi för en större grundtrygghet i
försäkringssystemen. Vi menar att det skall finnas
en garanterad del som alla, oavsett inkomst, får del
av och som betalas via statsbudgeten. Därutöver
skall finnas en obligatorisk försäkring som täcker
inkomstbortfall upp till en normallön i stället för de
högre nivåer som gäller i dag. För en högre
ersättning får man, enligt vår mening, ta ett större
personligt ansvar. Detta hör inte till utskottets
ansvarsområde. Men det hör till helheten i vår syn
på välfärdspolitiken, där grundtryggheten också
ges ett vidare perspektiv.
I detta sammanhang använder man i bland
begreppen en smula slarvigt. Jag har märkt att man
t.ex. sätter en generell välfärd i motsatsställning till
grundtrygghet. Men det blir i vart fall med våra
förslag helt fel. Trots att det heter att vi har en
generell välfärd ställs människor många gånger
utan stöd eller får ett helt otillräckligt sådant. Det
kan vara människor som av olika anledningar
saknat eller haft för låg inkomst. Centerns
grundtrygghet innebär däremot att alla skall
omfattas. Därför blir den i den meningen generell.
Jag vill om möjligt påkalla Bo Holmbergs
uppmärksamhet. Han gjorde vad han kunde för att
göra ett bokslut för regeringen, som han sade. Det
hade varit betydligt mer intressant om han hade
gjort ett bokslut för det största oppositionspartiet.
Det kan vara något enklare, eftersom det mycket
har handlat om att vara emot nödvändiga
saneringsåtgärder utan att i egentlig mening
presentera några alternativ. Bo Holmberg gjorde
än mindre några försöka att presentera ett
kommande eventuellt regeringsalternativ eller
någon form av visioner.
Herr talman! Det verkliga problemet kan uppstå
om Socialdemokraterna återkommer i
regeringsställning. Hur skall man kunna leva upp
till de utfästelser man har gjort? Är det meningen
att man skall låtsas som om ingenting har hänt och
återgå till 80-talets låtgåpolitik? Kjell-Olof Feldt
försökte ju att stoppa denna politik utan att lyckas.
Därför avgick han -- som jag betraktar det -- i
förtid. Om låtgåpolitiken får fortsätta hamnar
medborgarna, inklusive barnfamiljerna, i en
situation som måste beklagas. Den kan tvinga fram
drastiska åtgärder. Jag kan hålla med om att
besparingarna i en del fall har lett till att åtgärderna
har blivit alltför drastiska, vilket mest har kommit
till uttryck i storstäderna. Vad vi nu behöver är en
lugnare utveckling, där vi på olika politiska nivåer
tar ett långsiktigt ansvar också för framtiden.
Från Centerns sida har vi aldrig dömt ut
verksamhet som bedrivs i offentlig regi. Men vi
dömer ut synsättet att den skulle vara det enda
givna. Vi vill se offentliga och privata vårdgivare
arbeta sida vid sida, så att vars och ens starka sidor
kan komma till uttryck. På det sättet kan en
stimulerande konkurrens skapas som driver
utvecklingen framåt, både verksamhetsmässigt och
i ekonomiskt hänseende.
Vi måste bli bättre på att mäta kvalitet och
effektivitet. Det blir en alltmer tydlig uppgift när
det gäller omsorgs- och vårdverksamhet. I den
måttstocken, som det gäller att hitta, måste den
enskildes behov vara mer avgörande än den
ekonomiska faktorn.
Centern var pådrivande när det gällde ett nytt
statsbidrag till kommunerna. Stora delar av den
statliga detaljstyrningen försvann. Vi tror att
kommunpolitiker i allmänhet har både kompetens
och omdöme att göra riktiga prioriteringar, om de
ges ett rimligt ekonomiskt utrymme. En
förutsättning är naturligtvis att det finns en
fungerande kommunal demokrati, att det finns
politiker som har praktiska möjligheter att sätta sig
in i frågorna så att de kan göra de riktiga och
nödvändiga prioriteringarna och politiker som man
kan ställa krav på, vilka kan ställas till svars inför
ett val. Då duger det inte med en så hårt nedbantad
förtroendemannaorganisation att de uppdrag som
finns kvar blir så omfattande att de blir nästintill
övermäktiga för fritidspolitiker att greppa. I så fall
blir man hänvisad till de uppgifter och åsikter som
tjänstemännen har. Dessa kan man inte ställa till
svars på samma sätt.
Det har framkommit uppgifter om att barn far illa
i tider då familjerna utsätts för påfrestningar genom
arbetslöshet och vad därav följer. Detta är
egentligen inget att förvånas över men naturligtvis
inte desto mindre oroande. Visst har vi från
samhällets sida anledning att uppmärksamma
detta. Det vet jag att regeringen också gör. Jag är
säker på att Bo Könberg senare kommer att
kommentera den frågan.
Regeringen har som sin målsättning angett att alla
barn och ungdomar skall få växa upp under trygga
förhållanden och med god omsorg. I utskottet säger
vi att huvudansvaret för vård och fostran måste
ligga på föräldrarna, medan statens och
kommunernas insatser i första hand skall vara
stödjande och kompletterande samt bygga på ett
nära samarbete med föräldrarna. Det är mot denna
bakgrund regeringens och de borgerliga partiernas
familjepolitik skall ses, där vid sidan om
barnomsorgen också ett förslag till vårdnadsbidrag
har lagts fram.
Även om det i kommunerna har gjorts
neddragningar av resurserna också till
barnomsorgen, som i en del fall inte varit helt
lyckade, står det samlade stödet till barnfamiljerna
internationellt sett i särsklass.
Jag har läst Socialdemokraternas motion om
barnens situation. Där citerar man FN-
konventionen om barns rättigheter. Man hänvisar
till 4:e artikeln, där det står: ''I fråga om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall
konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med
utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga
resurser -- -- --.''
Efter vad jag förstår av denna motion drar
Socialdemokraterna den förenklade slutsatsen att
det helt och hållet handlar om ett ökat offentligt
ansvar. Det står t.ex. inte ett enda ord om att
föräldrarna och familjerna måste ha det
grundläggande ansvaret. Det skulle möjligen
kunna vara ett förbiseende, men jag tror inte att det
är det. Jag tror att det har sin utgångspunkt i att
Socialdemokraterna har en annan uppfattning om
vad som är valfrihet. Bo Holmberg får naturligtvis
rätta mig, om han tycker att jag har fel, men jag har
uppfattat socialdemokratisk valfrihet som att: välj
gärna bara du väljer som vi har bestämt åt dig. Jag
anser att man i FN-deklarationen måste lägga in en
betydligt djupare dimension än vad
Socialdemokraterna uppenbarligen gör.
I sin motion hänvisar Socialdemokraterna också till
utvecklingen inom barnomsorgen och förklarar att
de privata alternativen ökar. Men de drar slutsatsen
att det är svårt att hitta exempel på att
privatiseringarna har haft en god effekt på
ekonomin. Socialdemokraterna säger att
privatiseringarna inte har haft någon effekt i det
sammanhanget. Jag kan hålla med om att det i de
fall det är fråga om ett företag som driver
verksamheten med vinstintresse inte är säkert att
man kan visa på en god effekt på ekonomin. Men i
fråga om föräldrakooperativ är det ett direkt
felaktigt påstående. När föräldrar tar hela
administrationsansvaret och städansvaret, när de
avlöser varandra och när de utför mindre
reparationsarbeten, är det givet att kostnaderna
hålls nere.
Man säger också i motionen att en del kommuner
har förklarat att privatiseringen och de privata
alternativen inte är något som växer fram av sig
självt. Nej, självklart är det inte så. Under många
år motionerade Ulla Tillander och jag om att
Socialstyrelsen borde få i uppdrag att informera om
hur man kunde utveckla de privata alternativen.
Detta förslag mötte ett kompakt motstånd från
Socialdemokraterna. Numera har det skett en
betydlig förbättring på detta område. Dessutom
har många kommuner avsatt särskild personal för
att lotsa föräldrarna rätt i den djungel det handlar
om när man vill skapa ett eget privat alternativ.
Samhällets skyldigheter mot barn och ungdomar
gäller förstås inte minst de handikappade. Det
handlar om ett stöd riktat direkt till de unga men
också till deras föräldrar. För rörelsehindrade barn
och ungdomar håller man på att färdigställa en
rekreationsanläggning, Mättinge, som är den enda
i sitt slag och som jag särskilt vill nämna här.
Färdigställandet av denna anläggning har ett
utomordentligt stort värde. Därför noterar jag med
tillfredsställelse att ett enigt utskott med sin
skrivning har tydliggjort att det anslag som finns för
detta ändamål skall användas inte bara till driften
utan också till färdigställandet av sådana här
anläggningar.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan med
undantag av de reservationer som
regeringspartierna står bakom.