Herr talman! När jag lyssnade till Bo Holmberg fick
jag uppfattningen att han landade med fallskärm i
Sverige dagen efter valet. Allting som hade
inträffat dessförinnan var han tydligen helt
omedveten om.
När jag lyssnade på honom litet längre fram i
anförandet tog han upp frågan om etik och moral
och ställde dessa begrepp i relation till de
nödvändiga besparingar och rationaliseringar vi
måste göra eftersom budgetunderskotten är höga
och statsskulden mycket mycket stor.
Socialdemokraternas talesman i socialpolitiska
frågor ställer ut löfte efter löfte till väljarna,
samtidigt som han vet att han inte kan infria dessa
löften. Är det etik, Bo Holmberg? Det är bara en
fråga.
För mig är politisk etik att försöka tala om för
väljarna hur det är, och att även försöka tala om
obekväma saker och situationer.
Herr talman! Under 1980-talet såg vi i den ena
tidningen efter den andra mycket alarmerande
rapporter från svensk sjukvård.
I en av de artiklar som jag har med mig här i
kammaren står det: Jan åkte till England för att få
vård. Den person som uttalar sig i artikeln säger
vidare: Hemma i Sverige kunde ingen hjälpa mig.
Till slut stod han inte längre ut med smärta och
ovisshet. Han gick då i stället till banken och tog ett
lån, åkte till England och opererades. Detta var det
glada 1980-talet.
I en annan tidning från den 23 september 1986 står
det: Hjärtpatienter dör i väntan på prognos. Den
som intervjuas säger där: Det blir inte roligare av
att man vet att patienter dör varje år i väntan på att
bli undersökta.
I en annan tidningsartikel från Svenska Dagbladet
den 28 mars 1988 står det: Tomma operationssalar
trots kö.
Jag kan fortsätta att referera. För den som landade
i fallskärm dagen efter valet 1991 måste det ändå
vara ganska intressant att få en redovisning av vad
som hände under 1980-talet.
I Svenska Dagbladet den 6 augusti 1989 stod det:
Tio år i kö med utslitna och värkande höftleder.
I ett nummer av Göteborgsposten från 1989 kunde
man läsa: Våra hjärtpatienter dör i kö.
I Expressen 1990 skrev man: Varje natt under fem
år grät Gudrun Johansson, 78, av smärta i sin rygg.
Detta hände under 1980-talet, under den stora
krisens tid i svensk sjukvård. Vad gjorde den
socialdemokratiska sjukvårdsministern? Jo, hon
kallade till överläggningar och presenterade ett
förslag om en rikskö. Alla köande ute i landet
skulle placeras i en enda rikskö, och i och med det
skulle rättvisan vara uppfylld, eftersom ingen
kunde gå förbi den andre i kön. Tänk, mina vänner
i kammaren, vilken katastrof det skulle ha varit för
detta kösamhälle om dåvarande socialminister
Gertrud Sigurdsen hade fått igenom sitt förslag om
en rikskö! Vi lyckades stoppa dessa tokigheter.
Det var då inte fråga om att man fick vård
oberoende av var man bodde. Det var en sinkadus
om man bodde i rätt landsting -- om kapaciteten
inte fanns i det egna landstinget kunde man få åka
till Carlanderska i Göteborg eller till
Sophiahemmet och bli opererad. Ofta var det så att
socialdemokratiskt styrda landsting vägrade
utnyttja de privata resurserna.
Var detta vård på lika villkor? Jag vill ställa frågan
till socialdemokraterna i kammaren med anledning
av deras skrivning i reservation 2. Man skriver där:
''Under lång tid har den svenska sjukvården stått
som en förebild internationellt när det gäller hög
medicinsk kvalitet och rättvis fördelning av vården
efter behov.'' Stämmer det med vad jag refererade
om att man under 1980-talet i vissa fall fick ta
banklån för att få sitt hjärta opererat?
Det intressanta, ärade kammarledamöter, är att
sjukvårdskrisen under 1980-talet inträffade efter
det att svensk sjukvård under 1970-talet hade haft
en mycket kraftig expansionsperiod.
Landstingsskatten steg från i genomsnitt 7:99 kr år
1970 till 12:61 kr år 1980. Trots detta hade vi under
1980-talet en kris inom sjukvården, beroende på att
vi inte tog till vara resurserna på sätt sätt.
Bo Holmberg säger nu att vi på nytt skall höja
skatterna -- det är tydligen det enda rätta och
riktiga. Jag vill då återigen fråga Bo Holmberg: Har
inte Bo Holmberg lärt sig ett dugg av problemen
från 70- och 80-talen? Det är inte skattehöjningar
som löser problemen, utan frågan är hur man
hanterar de resurser man har.
Vi vet också att effektiviteten och produktiviteten
sjönk under den period då resurserna ökade. Vi vet
att bristen på valfrihet samtidigt blev mer
omfattande och att vi också hade en utomordentligt
stor brist på kontinuitet. En av de mest välkända,
kritiska synpunkterna från svenska patienter var att
man vid olika tillfällen inte fick träffa samme
läkare. Det var i resonemanget kring det problemet
som tanken på husläkarsystemet föddes. Det måste
ju vara en fördel för patienten att ha lagstadgad rätt
att få komma till samma läkare, att kunna välja
läkare och att kunna uppnå kontinuitet.
Socialdemokraterna säger nu att vi skapar kris och
problem och att valfriheten skulle skapa kris och
problem. Frågan är vilken som är politikernas roll
i det här sammanhanget.
Jag vill åter ta upp Socialdemokraternas
reservation nr 2. Man hänvisar där till vad som är
politikernas roll: ''Frågor om utbud, kvalitet,
väntetid och valfrihet är sålunda exempel på vad
som faller inom den politiska sfären.'' Det är
intressant att notera. Under 1980-talet, när vi hade
en utomordentligt begränsad valfrihet, var det
politikerna som bestämde över köerna. Det är
precis den roll som svensk socialdemokrati i dag vill
ge tillbaka till politikerna.
Detsamma gäller valfriheten. Bo Holmberg säger:
Ja, men snälla nån -- patienterna känner ju inte till
hur sjukvården fungerar, de kan ju inte operera, de
vet ju inte hur läkarna skall lägga snittet! Därför
skall de alltså inte ha någon valfrihet. Om de hade
valfrihet skulle de ju kunna fråga läkaren varför de
blir placerade på ett sjukhus och inte ett annat. Jag
undrar då: Vet sjukvårdspolitikerna bättre vad som
är bra för den enskilde?
Man ställer sig återigen frågan: Vad är det för
människosyn som över huvud taget styr den
socialdemokratiska sjukvårdspolitiken?
1980-talet skapade en ganska aktiv
sjukvårdspolitisk debatt. Det var då som vi från
moderat håll krävde en vårdgaranti. Vi återkom
med detta krav år efter år. 1991 kom vårdgarantin --
det var ett av de första förslag som den borgerliga
regeringen lade fram. 1991 hade vi långa köer. I dag
har vi inga köer till de viktiga specialiteterna.
Husläkarreformen och den fria etableringen är
ytterligare reformer som Sveriges riksdag har fattat
beslut om för att skapa flexibilitet, valfrihet,
ytterligare möjligheter till flexibilitet och
konkurrens. Vi vet att detta ger positiva effekter.
Det innebär att vi sätter patientens ställning i
centrum, faktiskt framför politikernas ställning.
Socialdemokraterna går nu ut och säger att detta
köp--sälj-system är något utomordentligt fult.
Sedan tror man att man har hittat ett begrepp som
skall misskreditera alternativ i vården. Att köpa
och sälja sjukvård!
Men analysera då vad som har hänt på de platser
där detta system tillämpas, så att man betalar för en
utförd prestation. Vad som har hänt är att den som
producerar har tvingats att i första hand se till
patientens bästa i större utsträckning än innan, då
man fick sina patienter ändå. Dessutom har man
tvingats konkurrera med kvalitet och med
effektivitet.
Jag är emellertid den förste att erkänna att det finns
en rad brister i de system som prövas i olika
sammanhang. Det krävs därför förändringar, och
det krävs förbättringar i systemen. När vi skall
växla om från ett stelbent, byråkratiskt system till
ett mjukare tar det sin tid att växa in i det nya.
Totalt sett är ändå effekterna positiva.
Jag skall, herr talman, läsa ur ytterligare ett par
tidningsartiklar, tagna ur Aftonbladet i juli 1993,
således från en tidpunkt då vi hade haft den
nuvarande regeringen under ett par år.
Den 27 juli skriver man: Vårdköer utan slut och
korridorer överfulla med patienter var bilden av
svensk sjukvård under valrörelsen 1991. Nu är
köerna nästan borta.
Den 25 juli skriver man: Produktiviteten ökar
markant, köerna minskar, och antalet behandlade
och intagna patienter växer. Samtidigt är en vård
med ett mänskligare ansikte på väg att ersätta den
gamla, militäristiska ordningen. Långsamt börjar
den storskaliga, sjukhusfixerade och läkarstyrda
svenska sjukvården förändras, och alternativa
vårdformer börjar upptäckas.
Det är ganska intressant att se på den utveckling
som har skett. Det här, herr talman och ärade
kammarledamöter, innebär inte att jag inte är
öppen för att se de problem som finns inom
sjukvården -- sådana finns, och vi skall arbeta för
att lösa dem.
Men vi skall inte lösa dem med gamla förstelnade
metoder, utan vi skall lösa dem på det mänskliga
planet. Där är patientens kunskap som sig själv
viktig. Vi skall inte undervärdera den enskilde
patientens möjlighet att välja.
Herr talman! Från Moderaterna vill vi ha en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Det innebär att
den skall vara allmän och obligatorisk. Man får
vård oberoende av var man bor och oberoende av
inkomst. Valfriheten för patienten stärks.
Läkare, sjukgymnaster och andra får en friare
etableringsmöjlighet. Man skiljer på finansiering
och produktion. Forskning och utveckling kan på
ett helt annat sätt aktivt och positivt finnas med i
bilden inom sjukvården. Man kan samordna
sjukvårdsförsäkringen med andra allmänna
försäkringsformer.
Om vi växlar om till ett sådant system skulle vi
kunna få världens bästa sjukvård. Vi skulle kunna
ta till vara det som är positivt i det nuvarande
systemet -- det finns mycket positivt -- och samtidigt
förena det med fördelarna i försäkringssystemet.
Då skulle vi kunna få en sjukvård som skulle vara
mycket stark inför framtiden.
Herr talman! Så till husläkarfrågan. Hans Karlsson
säger att riksdagen nu skall lämna tillbaka
beslutanderätten till landstingen. Ställer Harriet
Colliander upp på det? I Ny demokratis
partiprogram står det att landstingen skall slopas.
Ligger det i linje med Ny demokratis partiprogram
att återföra den frihet som patienterna har fått till
en politisk beslutanderätt i landstingen? Jag tror att
väljarna kan vara intresserade av ett besked på den
punkten.
Hans Karlsson säger att det inte finns något stöd för
detta system. Det är absolut fel. Det finns ett
ganska starkt stöd för systemet. Det ser vi genom
att så stor andel har valt att lista sig. Vi vet att det
i samband med att nya system införs blir en del gnäll
och problem. Men de skall vi försöka lösa.
Hans Karlsson säger att läkarna nu springer
omkring på sjukhemmen. Det var också intressant
att höra. Ett av de viktiga argumenten från
socialdemokratisk sida har varit att det inte finns
några läkare på sjukhemmen. När vi fick
husläkarsystemet springer de helt plötsligt omkull
varandra på sjukhemmen.
Jag frågar mig: Är det inte bättre att de springer
omkull varandra på sjukhemmen än att de inte
finns där? Om man vill samordna kan man ju göra
det om de gamla på sjukhemmen vill välja samma
läkare.
Men om det nu är så, Hans Karlsson, att gamla
Hilda och gamla Ulla inte tycker om en läkare, vad
är det då för fel i att Hilda och Ulla får välja en
annan läkare eller varsin läkare, bara därför att de
bor på ett sjukhem? Det är återigen en märklig
människosyn från socialdemokratiskt håll.
Sedan säger Hans Karlsson att om man skall
upphäva bestämmelserna och införa valfrihet för
etablering blir det en tummelplats för profitörer.
Det uttrycket får stå för Hans Karlsson själv. Det
sägs om en yrkeskår som har en av de längsta
utbildningarna i Sverige, och en yrkeskår där vi
faktiskt har en mycket stark kontroll genom olika
samhällsinsatser. Distrikssköterskor, personal på
mödravårdscentraler och andra finns med i detta
system.
Varför skulle inte arbetarkvinnorna ha rätt att välja
sin husläkare? De som hamnar i produktionen och
blir förslitna har verkligen ett behov av att ha
kontinuitet i sin läkarvård. Helt plötsligt skulle nu
de vara dem som allra minst skulle ha nytta av
husläkarsystemet. Personligen anser jag att det är
precis tvärtom. Det är kanske en av de viktigare
grupperna i detta sammanhang.
Herr talman! Så till Ny demokrati. Den 4 maj 1993
justerade vi betänkandet om
husläkarpropositionen. Det skedde efter mycket
långtgående samtal med Ny demokrati. Vi tog
varandra i hand och sade: Nu håller vi detta.
Den 9 december 1993 justerade vi betänkandet om
arvoden till privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster. Vi tog och gav.
Leif Bergdahl från Ny demokrati sade: Vi fick inte
ut till fullo vad vi hade räknat med i
husläkarpropositionen, men vi accepterar ändå det
som finns i detta betänkande när det gäller
åtgärdstaxa och de andra delarna. Jag kan ge
sidhänvisningar i betänkandet.
Vi tog varandra i hand och sade: Nu kör vi vidare,
eftersom detta ligger i linje med både det som Ny
demokrati vill och vad de borgerliga partierna vill
för att förstärka patientens valfrihet.
Den 24 mars 1994 justerade vi det betänkande som
ligger på bordet i dag. Vad hade hänt? Vartenda
handslag var värdelöst! Vad innebär då detta?
Leif Bergdahl och Socialdemokraterna säger:
Husläkarna får ju vara kvar. Ja, det får de. Men det
förslag som nu ligger innebär att patientens
lagstadgade rätt att välja alternativ husläkare
försvinner.
Det innebär att läkarnas lagstadgade
etableringsrätt försvinner.
Det innebär att landstingsmonopolet återinförs.
Det innebär, såvitt jag förstår, att den åtgärdstaxa
för specialistläkare som Leif Bergdahl har slagit
vakt om i sammanhanget också försvinner som en
konsekvens av detta -- jag vill fråga Leif Bergdahl
om det.
Det innebär att taket på en och en halv gånger
patientersättning försvinner, eftersom landstingen
kan gå in och betämma.
I detta betänkande är gränsen för politisk
inkonsekvens nådd!
På s. 7 i betänkandet står följande utifrån Ny
demokratis motion. ''-- -- -- landstingens rätt att
beskatta medborgarna för sjuk- och
tandvårdsuppgifter bör upphöra i samband med en
på sikt införd allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring.'' Landstingens rätt skall alltså
upphöra.
I Ny demokratis reservation som är föranledd av
denna motion där man kräver slopade landsting
står bl.a.: ''Den av landstingen kontrollerade
monopoliserade sjukvårdsproduktionen måste
öppnas och utsättas för konkurrenspress.'' Det är i
analogi med motionen.
Men så vänder vi på bladet, och vad hittar vi väl
där? Jo, på s. 37 och 38 har Ny demokrati
fullständigt accepterat den genuint
socialdemokratiska texten.
Där står följande: ''Varje landsting måste ges rätt
att organisera primärvården efter lokala
förutsättningar utan centrala påbud. Det finns,
enligt utskottet, inga skäl att lagstiftningsvägen
centralstyra och detaljreglera landstingens
primärvård. De delar av husläkarlagen som handlar
om ersättningsprinciper, listning och läkarnas fria
etableringsrätt leder enligt utskottet till ökade
kostnader, krångel och byråkrati.''
Nu vill jag vädja till nydemokraterna: Det finns
fortfarande utrymme för att förnuftet skall kunna
segra. Var och en som läser detta betänkande och
ser den fantastiska inkonsekvensen måste fråga sig:
Vad handlar det om?
Man måste ställa sig frågan: Är det möjligen
opålitligheten som i framtiden skall bli Ny
demokratis främsta varumärke?
Från regeringspartierna kommer vi att arbeta
vidare med att förbättra sjukvården och
effektivisera den. Vi skall se till att människor får
vård på lika villkor och att patienten sätts i
centrum. Det är det som är det viktiga.
Herr talman! Med detta ber jag att få instämma i
det yrkande som Sten Svensson avgav här i
kammaren tidigare under dagen.