Herr talman! Vi skall i dag fatta beslut om en rad
viktiga frågor på socialpolitikens område. Det
gäller ärenden som vi har behandlat i
socialutskottet under vintern och våren. I enlighet
med en överenskommelse vi gjort tänker jag i första
hand uppehålla mig vid riktlinjerna för den
generella välfärdspolitiken. Barbro Westerholm
kommer senare att gå närmare in på hälso- och
sjukvården, och Lennart Rohdin kommer att ta
upp frågor som gäller barn och ungdom.
Herr talman! Först något om förutsättningarna och
tillvägagångssätten: Vilket regelsystem vill vi
utveckla för att värna medborgarnas trygghet och
vård och fostran av barn? Hur skall vi klara av att
tillgodose behoven för dem som behöver resurser
av god kvalitet inom hälso- och sjukvården? Jag
tänker då på de äldre, som blir allt fler, och på de
funktionshindrade. Kort sagt: Hur skall vi klara av
att tillgodose de grundläggande behoven i det
svenska välfärdssystemet?
Regeringen anger i propositionen att grunden för
den generella välfärdspolitiken ligger fast. Man
säger att de ekonomiska trygghetssystemen även i
framtiden skall vara allomfattande. Stöd och
insatser kan grundas på inkomstbortfallsprincipen,
men de kan också vara helt eller delvis beroende av
inkomst. Vidare sägs det att lika villkor med rättvis
fördelning skall råda vid vård, omsorg och service.
Jag anser det väsentligt att vi kan slå fast dessa
principer, som också utskottets majoritet står
bakom. Som socialliberal vill jag tillägga att den
generella välfärdspolitiken tillsammans med den
aktiva arbetsmarknadspolitiken är det allra
viktigaste kännetecknet för vårt land, och den har
vi i Folkpartiet liberalerna arbetat för och kommer
att arbeta för.
Jag har blivit litet bedrövad då jag har hört tidigare
inlägg i debatten. Bosse Holmberg menade att
regeringen har agerat för valfrihet oavsett om det
har funnits behov av det eller inte och moraliserade
över regeringens hantering av frågorna. Vi som har
varit med i debatten om barnomsorgen vet vilket
oerhört stort motstånd socialdemokraterna har
gjort mot privata alternativ i barnomsorgen. Nu
ställer man äntligen upp för dem med en läpparnas
bekännelse, men det är inte mer heller!
Stefan Kihlberg i Ny demokrati sade när det gällde
välfärden att staten skall garantera ''golvet'',
grundtryggheten, men han undvek noggrant att
redovisa vilken nivå ''golvet'' skall ligga på. Enligt
vad vi har sett under de senaste turerna i
socialutskottet saknas det inom Ny demokrati
något som är grundläggande för demokratin,
nämligen ansvar. Jag tror att det gäller också frågan
om grundtrygghet.
Till Eva Zetterberg skulle jag vilja säga några ord
när det gäller frågan om en rättighetslag. Vi har ju
nu en socialtjänstkommitté som arbetar och som
skall lägga fram sitt slutbetänkande före årets slut.
Kommittén har också lagt fram en del
delbetänkanden.
Uppriktigt sagt har jag mycket svårt att förstå
Socialdemokraternas reservationer, som
Vänsterpartiet har instämt i. Jag skulle vilja fråga
oppositionen: Är det strävandena att ställa den
enskilde i centrum och öka hans valfrihet och
inflytande som irriterar er? Eller är det det faktum
att alternativ till den offentliga tjänstesektorn
skapar konkurrens som erbjuder både
effektiviseringar och kvalitetsförbättringar? Eller
är det vårt konstaterande att välfärdspolitiken
kräver en stark ekonomisk bas?
Herr talman! Från oppositionens sida gör man även
gällande att det pågår en nedrustning inom den
svenska välfärdsmodellen och att barns hälsa nu
hotas. Ja, man menar att klassamhället är tillbaka.
Det är som att höra ekon från 60-talet.
Jag tolkar angreppen från oppositionen så att man
menar att regeringen gör ett medvetet angrepp på
välfärdspolitiken. Det är mycket olyckligt med en
sådan debatt, som enbart skadar. Den skapar
dessutom en fullständigt felaktig bild. Relevanta
fakta talar ett annat språk. Men det behövs tydligen
en påminnelse till oppositionen om att
välfärdspolitiken kräver en stark ekonomisk bas.
För att långsiktigt trygga välfärden måste
obalanserna i ekonomin därför undanröjas.
Låt mig påminna om att de samlade sociala
utgifterna inklusive landstingens och kommunernas
utgifter för hälso och sjukvården, barnomsorgen,
äldre- och handikappomsorgen m.m. uppgår till
475 miljarder för det kommande budgetåret, dvs.
till 31 % av bruttonationalprodukten. Staten och
socialförsäkringarna står för 300 miljarder av de
totala utgifterna. Det är alltså stora insatser som
man från samhällets sida gör.
Om inte den borgerliga regeringen hade haft mod
och styrka att göra den nödvändiga översynen av de
automatiska och galopperande
kostnadsökningarna i våra sjukvårdssystem hade
det varit berättigat med kritik; då hade
välfärdssystemet varit i gungning. Vi har tidigare
levt med en socialdemokratisk politik och ett
system som skapade köer och bidrog till en stor
obalans i våra sjukvårdssystem.
Jag vill än en gång framhålla att det är viktigt att
behålla den svenska välfärdspolitiken. Men vi har
uppenbarligen olika syn på hur vi skall gå till väga
för att den skall bevaras. Vi måste vara medvetna
om att det stora budgetunderskottet i de offentliga
finanserna medför att en femtedel av utgifterna
måste finansieras med upplåning. Med andra ord:
Räntekostnaderna får inte växa mer på bekostnad
av viktiga välfärdsfrågor och tränga undan viktiga
utgifter för vård och omsorg. Det är en politik som
vi benhårt håller fast vid från borgerligt håll och
från folkpartistiskt håll.
Herr talman! Den generella välfärdspolitiken berör
en mycket viktig del i den socialliberala ideologin,
och vi har nu ansvar för den i den borgerliga
regeringen. Jag menar att frihet aldrig får
reserveras för ett fåtal -- den måste ges en rejäl
innebörd. I regeringen har Folkpartiet liberalerna
därför varit med om att genomföra en rad reformer
som innebär större frihet för den enskilde. Vi har
gjort det möjligt att välja dagis, vi har kortat
vårdköerna, vi har åstadkommit ett ökat stöd till de
människor som lever i det glömda Sverige -- jag
tänker då på t.ex. den lag som Sten Svensson tog
upp, LSS. Möjligheten att välja husläkare
återkommer jag till litet senare i mitt anförande.
Det behövs inlevelse i människors vardag. Därför
behövs det både hjärta och hjärna i politiken.
Hur skall balans i ekonomin och ett fungerande
välfärdssystem åstadkommas? Regeringen har
vidtagit en rad åtgärder för att minska
budgetunderskottet.
Samtliga offentliga transfereringar är under
översyn. En del har redan förändrats, exempelvis
socialförsäkringen. Genom en krisuppgörelse med
Socialdemokraterna genomförde vi en sänkning av
ersättningen. Birgitta Dahl är nu oerhört kritisk till
detta och har återkommit till det flera gånger. Men
det var faktiskt Socialdemokraternas eget förslag
som genomfördes. Från Folkpartiets sida önskade
vi ytterligare en karensdag. Det hade varit bättre
för de långtidssjuka.
Utredningen HSU 2000 undersöker hur hälso och
sjukvårdens framtida finansiering skall utformas.
På lokal nivå ute i landstingen pågår ett
förändringsarbete. Tyvärr valde oppositionen att
hoppa av utredningen i stället för att vara med och
påverka -- ett synnerligen egendomligt
förfaringssätt från socialdemokratiskt håll. Två
delbetänkanden kommer ändå att presenteras litet
längre fram.
Rapporten om vårdens svåra val är under
remissbehandling.
Alkoholkommissionen har i dagarna lagt fram sitt
betänkande. Om vi kunde minska alkoholskadorna
skulle vi göra stora vinster både för enskilda och för
samhället i stort. Det är min innerliga förhoppning
att det kommer att bli så genom en aktiv
medverkan från samtliga partier.
Socialdemokraterna säger i sin motion att
välfärdspolitiken skall fungera som en enande
kraft. Varför väljer man då att ställa sig utanför ett
demokratiskt beredningsarbete?
Från Vänsterpartiets sida säger man i en
reservation att verksamheten behöver ses över. Det
är ju det som regeringen och riksdagen håller på
med. Man säger också att det går att utveckla
skyddsnät. Jag tycker att det är bra att
Vänsterpartiet instämmer i detta. Då tycker jag att
man också skall ställa upp på majoritetens förslag i
utskottsbetänkandet.
När Socialdemokraterna tar upp barnens
uppväxtvillkor är man förvisso ute i ett angeläget
ärende, men angreppssättet tyder på en bristande
insikt. Barnen är vår framtid, det bästa vi har. Det
är vi ganska överens om. Utskottet slår också fast
som mål att alla barn och ungdomar skall få växa
upp under trygga förhållanden. Huvudansvaret är
föräldrarnas och familjens, men det är viktigt att
stat och kommun kan gå in med stödjande och
kompletterande insatser och att det numera finns
en barnomsorgslag som skall se till att barnen får en
barnomsorg när de behöver det.
Nu anklagar Socialdemokraterna regeringen för
sänkta ersättningsnivåer i försäkringssystemet. Jag
måste då hänvisa till den gemensamma uppgörelsen
mellan oppositionen och regeringen.
Jag anser att både regeringen och riksdagen har
varit mycket pådrivande i barnomsorgsfrågorna.
Som jag nyss nämnde antog vi en barnomsorgslag
den 17 december som bl.a. innehöll flera nationella
mål. Den tar upp den pedagogiska verksamhet som
Eva Zetterberg nämnde i sitt anförande. Ett annat
mycket viktigt mål är att göra det möjligt för
föräldrarna att i ökad utsträckning själva välja
mellan olika alternativ. Därigenom ökar deras
inflytande över den omsorg som barnen får.
Självfallet finns det brister i samhället som vi måste
vara observanta på. Det är därför viktigt att öka
satsningen på metodutveckling och alternativ både
inom och utom den offentliga sektorn.
Socialstyrelsen fick regeringens uppdrag att
gemensamt med en rad andra organisationer, bl.a.
Barnombudsmannen, följa utvecklingen i landets
kommuner i och med den ändrade ekonomiska
situationen och det förändringsarbete som pågår.
Man har lagt fram en rapport, och den analys som
Socialdemokraterna kräver kommer i denna
rapport. Självfallet kommer rapporten att beredas
inom regeringskansliet.
Jag delar inte den uppfattning om rapporten som
Bo Holmberg gav uttryck för. Barnomsorgen är en
av de större kommunala verksamheterna och också
en av dem som har berörts mest av kommunernas
besparingar. Trots detta konstaterar man i
rapporten att den generella kvaliteten inom
barnomsorgen på de flesta håll i landet är god. I
kommuner där besparingar och förändringar har
varit genomtänkta och förberedda har
verksamheten kunnat anpssas till förändrade ramar
utan allvarliga kvalitetsförsämringar, men det skall
inte undanhållas att det också finns brister. Det
måste vi även fortsättningsvis vara observanta på.
Barn och ungdom är dock fortfarande en
prioriterad grupp enligt rapporten.
Av rapporten framgår även det positiva med
lagstiftningen för barn med handikapp. Stödet till
dem har förstärkts, och resurserna har inte
minskat.
Socialdemokraternas och Vänsterns reservationer
har en välbekant prägel. Det finns ett misstroende
mot enskilda lösningar och mot valfrihet. Det finns
en stark tro på centralstyrning och detaljreglering.
Att exempelvis myndigförklara patienten i vården
eller tro på den enskildes förmåga är inte att tala
om. Politiska beslut skall grundas på kunskap om
barns behov säger Socialdemokraterna. Min fråga
blir då: Är det socialdemokratiska förtecken som
skall ligga till grund för kunskapen om barns
behov?
Socialdemokraterna saboterar nu tillsammans med
Ny demokrati en hälsoreform som skapar
kontinuitet och förtroende inom hälso- och
sjukvården -- en första linjens sjukvård närmast
människorna. Jag talar om husläkarreformen. Jag
anser att alliansen är ett hot mot arbetsron och
valfriheten inom primärvården.
Ny demokratis ställningstagande visar på en
omognad och brist på politisk hederlighet. Det har
gemensamt träffats en överenskommelse om
husläkarreformen och dess inriktning och
finansiering, och riksdagen fattade också ett beslut.
Nu är man beredd att riva upp det beslutet.
Av en folkhälsorapport till
Världshälsoorganisationen framgår det att
folkhälsan i Sverige, trots alla illvilliga
beskrivningar, är ganska god. För handikappade
och utvecklingsstörda -- det glömda Sverige skulle
jag vilja säga -- har livskvaliteten t.o.m. höjts. Min
uppfattning är att välfärdssystemet har blivit
effektivare. Den borgerliga regeringen har
medvetet satsat på välfärd och valfrihet och infriat
de löften som man gav. Vi reformerar, och
Socialdemokraterna river ner. Om
Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten är
valfriheten i fara.
Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till
reservationerna 5, 6, 12, 13 och 14. I övrigt yrkar
jag bifall till hemställan i socialutskottets
betänkande.