Herr talman! Jag ber först om ursäkt för att jag inte
höll min talartid. Jag räknar med att talmannen
låter nåd gå före rätt.
Det är möjligt att jag är dum, Hans Karlsson, men
jag har svårt att se vad det för skillnad på om
läkarna springer om varandra eller i kull varandra,
vilket uttryck det nu var som jag använde. Hans
Karlssons uttalande tyder ju ändå på att det finns
många läkare som springer på sjukhemmen. Om de
springer om varandra måste det finnas mer än en.
Men socialdemokratisk kritik har ju, som jag sade
tidigare, gått ut på att det inte finns några läkare.
Jag tycker att det vore ärligare om Hans Karlsson
och andra socialdemokrater sade: Vi tycker att det
är bättre att vi som sjukvårdspolitiker och
riksdagsmän bestämmer. Jag accepterar det; det är
en socialistisk grundsyn. Men att man försöker
finna vägar att smita ifrån sin socialistiska grundsyn
har jag väldigt svårt att acceptera. Jag skäms inte
för min grundsyn. Varför skulle Hans Karlsson
skämmas för sin?
Erkänn att ni socialdemokrater vill ha en så stark
politikerstyrning att det inte är Hulda eller tant Ulla
på sjukhemmet som skall bestämma vem som skall
springa på det sjukhemmet, utan att det är s-märkta
landstingspolitiker som skall göra det!
Hans Karlsson sade att det inte alls är sedan vi fick
den nuvarande regeringen som köerna har minskat.
Det är bara att titta på köstatistiken! Där framgår
ju vilka beslut som har fattats och vilka effekter
dessa har fått.
Jag slår mig inte alls för bröstet. Jag är ödmjukt
tacksam för de sjuka människornas räkning att vi
fick en annan regering 1991. I annat fall hade vi
fortfarande haft köerna kvar. Jag slår mig inte för
bröstet; jag konstaterar bara att detta är ett faktum.
Sedan frågade Hans Karlsson vad jag stöder mig på
när det gäller den allmänna uppfattningen om att
det behövs förändringar i sjukvården. Jag har en
statistisk uppgift här framför mig, som visar att det
1990 var en mycket stor procent, uppemot 60-70 %,
som ansåg att det behövdes omfattande
förändringar i svensk sjukvård. Detta var innan vi
kom med husläkarreformen, den fria etableringen
och annat.
Nu görs stora förändringar just för att kunna
tillmötesgå de önskemål som en mycket stor
majoritet av svenska folket gav uttryck för 1990.
Detta gör att jag tror att vi är på rätt väg med den
svenska sjukvårdens inriktning -- för patienternas
bästa.