Herr talman! Jag skall först ta det formella och
hänvisa till alla Vänsterpartiets yrkanden i den
meningsyttring som är fogad till betänkandet. Jag
vill särskilt yrka bifall på några hemställanspunkter.
Det gäller mom. 1, generell välfärdspolitik, mom.
2, rättighetslag, mom. 10, Ädelreformen, mom. 31,
smittskyddslagen och mom. 37, allmänt anslag till
hälso- och sjukvården på 195 miljoner. Där vill jag
särskilt poängtera att pengarna inte skall gå till
husläkarreformen utan till att avveckla
husläkarlagen och andra angelägna ändamål inom
sjukvården, exempelvis hemsjukvården.
Jag yrkar också bifall till mom. 57, lägre
medelsanvisning till Socialstyrelsen, mom. 80,
Barnombudsmannens uppgifter, mom. 82,
införlivandet av barnkonventionen i svensk
lagstiftning och till sist till mom. 86, som är en
meningsyttring om adoptivbarn. Reservationen
från Ny demokrati tar upp våra motioner.
Jag vill också anmäla att Vänsterpartiet instämmer
i majoritetens förslag angående avskaffandet av
husläkarlagen och i de flesta s-reservationerna.
Jag kommer nu huvudsakligen att ta upp
socialpolitiken. Därefter kommer Berith Eriksson
att fördjupa sig i sjukvården och husläkarfrågan
och Jan Jennehag i äldreomsorgen.
Herr talman! Frågan om det generella
välfärdssystemet kan man ägna många timmars
diskussion och funderande åt. För Vänsterpartiet
innebär välfärdspolitik ett solidariskt samhälle där
de människor som kan arbeta och försörja sig tar
ansvar för människor som på grund av sjukdom
eller arbetslöshet inte kan göra det. Det är ett
sådant samhälle som vi vill ha och anser att vi kan
upprätthålla.
Jag läste nyligen i en artikel av Maciej Zaremba att
FN-deklarationen från 1948 faktiskt tar upp rätten
till välfärd. Den säger: ''Envar har rätt till en
levnadsstandard, som är tillräcklig för hans och
hans familjs hälsa och välbefinnande, däri
inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och
nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till
trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom,
invaliditet, makes död, ålderdom eller annan
förlust av försörjning under omständigheter, över
vilka han icke kunnat råda.''
För mig var det en intressant läsning, eftersom jag
inte tidigare uppmärksammat att FN faktiskt lägger
fast grunderna för välfärdspolitiken.
Det var därför intressant att lyssna till föregående
talare, Stefan Kihlberg från Ny demokrati, som
gjorde en jämförelse mellan Sverige och
regalskeppet Vasa och menade att välfärdssystemet
i Sverige helt har gått till botten, precis som
regalskeppet Vasa.
För mig är det litet överraskande att Stefan
Kihlberg tar ett sådant exempel, eftersom det är ett
antal hundra år sedan regalskeppet Wasa gick till
botten och det förvisso har hänt väldigt mycket
sedan dess. Som jag ser det finns det i Sverige en
bred flotta av skepp och stora och små fartyg, och
det är de som utgör grunden för vår välfärd. De
behöver förvisso tas in och putsas upp mellan
varven. Kanske är det också nödvändigt att
förändra flottan och lägga ner några av skeppen,
men grunden för välfärdspolitiken ligger kvar och
bör ligga kvar.
Detta innebär inte att vi i Vänsterpartiet bortser
från budgetunderskott och de stora ekonomiska
problem som Sverige har i dag, men vi menar att
den politik som den borgerliga regeringen hittills
har fört har tagit sikte på helt andra besparingar än
de som är nödvändiga, helt andra besparingar än
sådana som drabbar dem som har det bäst ställt i
samhället. Besparingarna hittills har ju gått ut över
t.ex. människor som är långtidssjukskrivna,
människor som blivit arbetslösa.
Vänsterpartiet menar att det finns stora områden
där vi kan spara och se till att budgetunderskottet
minskar, men vi kan inte göra det samtidigt som
regeringen sänker förmögenhetsskatten och
arvsskatten och vidtar en rad andra åtgärder som
faktiskt gynnar dem som har råd att betala.
Det är också fel att som Stefan Kihlberg tala om
''aktiebolaget Sverige''. Jag vänder mig mycket
starkt mot jämförelsen mellan Sverige och ett
aktiebolag. Det är helt fel att tro att vi har ett
''aktiebolag Sverige''. Det finns en grundläggande
skillnad mellan ett aktiebolag och ett land, en
nation. I ett land har vi ett demokratiskt inflytande
till skillnad från i ett aktiebolag, där de som har
rösträtt är de som äger företaget. Sverige består av
landets medborgare, och vi har rätt att i allmänna
val föra fram våra åsikter, vad vi vill ha för politik.
Det är en grundläggande skillnad, bland många
andra, mellan Sverige och ett aktiebolag.
Däremot kan jag instämma i det Stefan Kihlberg
sade om att våga välja. Naturligtvis handlar det om
att våga välja, men det handlar om att välja rätt
politik.
Jag skall inte fördjupa mig mer i de allmänna
diskussionerna om välfärden och välfärdens system
annat än att konstatera att vi helt enkelt behöver
förbättra pricksäkerheten i välfärdssystemet. Vi
behöver förändra systemet, men
inkomstbortfallsprincipen bör bestå, även om taket
kan sänkas något. Vi menar att det finns en rad
åtgärder som kan vidtas utan att det drabbar dem
som har det sämst ställt.
I det här betänkandet har Vänsterpartiet tagit upp
rättighetslagstiftningen på det socialpolitiska
området. Vi menar att socialtjänstlagen, som ju har
varit i funktion i drygt tio år, är en mycket bra
lagstiftning, som ger människorna i det här landet
en grundläggande trygghet och en grundläggande
respekt för människor som har sociala eller
ekonomiska problem. Men socialtjänstlagen
behöver ändå rättas till, och Vänsterpartiets förslag
är att socialtjänstlagen skall utgöra en rättighetslag.
Med tanke på föregående talares uppfattning om
behovet av självkänsla undrar jag om Ny demokrati
och ni andra har tagit del av vad som hände
trebarnsmamman Angela Franzén i Marks
kommun. Hon uppbar socialbidrag men
demonstrerade för sina rättigheter och gick ut i
massmedia och talade om vad hon tyckte om den
behandling hon utsatts för. Därefter fick hon
socialbidraget indraget.
Jag undrar vad ni i Ny demokrati och i övriga
partier säger när sådant kommer på tal. Detta är ju
beklagligtvis inte det enda exemplet, utan liknande
saker har inträffat i flera kommuner där man har
använt exempelvis Uppsalamodellen.
Grundproblemet är ändå detsamma, nämligen att
människor utsätts för förnedrande behandling och
inte får utöva sina demokratiska rättigheter.
Jag menar att den enda lösningen på problemet är
en rättighetslagstiftning, som talar om vad man
faktiskt har rätt till. Vänsterpartiet har lagt fram
förslag på den punkten.
Det skulle också vara intressant att få höra från
Folkpartiets Bo Könberg och Socialdemokraterna
vad som hände med förslaget från
Socialtjänstkommittén om en riksnorm. Man var ju
överens i kommittén, det fanns en majoritet bakom
förslaget. I mina ögon var detta ett väldigt bra
förslag, och jag hade hoppats få det på riksdagens
bord i form av en proposition. Men ingenting om
en sådan riksnorm återfinns i det här betänkandet,
och det har inte heller kommit något sådant förslag
från regeringen. Jag beklagar det.
Herr talman! Frågan om nedskärningar inom den
offentliga sektorn har varit föremål för många
diskussioner, och det är absolut nödvändigt. Inom
Vänsterpartiet menar vi att det behövs
nedskärningar inom den offentliga sektorn, men de
nedskärningar vi vill se ligger exempelvis på
försvarsområdet, inom kriminalvården och inom
den statliga byråkratin. Vi vill däremot inte se
nedskärningar av de medel som går till barnomsorg
eller äldreomsorg i kommunerna. Att
nedskärningar ändå drabbar dessa grupper gör att
det blir mycket märkligt då vi säger att detta är
grupper i vårt land som vi värnar om.
Ett intressant exempel var vad Hans Bergström
skrev i DN häromdagen. Han mer eller mindre
hånade de människor i vårt land som utifrån
barnkonventionen hävdar att barn inte skall
behöva vara i så stora grupper. Hans Bergström
menade att det var helt fel, att vi kunde jämföra
vårt land med Sri Lanka, där man har barngrupper
på 30 barn, eller Frankrike, där man har väldigt
stora barngrupper. Men han bortser då från vad det
handlar om, nämligen att vi skall ha en bra och
fungerande barnomsorg, i vilken det finns
möjlighet att ta individuell hänsyn och bry sig om
varje barn på ett personligt sätt, och inte någon
form av barnparkering.
Jag undrar därför var gränsen för barngruppers
storlek går. Jag har flera gånger ställt frågan till
Bengt Westerberg, men jag har aldrig fått något
svar, och inte heller någon annan tycks intressera
sig för frågan.
Jag har bara under den senaste veckan varit ute på
flera dagis bl.a. i Flen och Norrtälje och i mitt eget
bostadsområde på Skarpnäcksfältet. Där är nu
grupper på 18 barn det normala, och därutöver
talar man nu om att ta in ett nittonde eller tjugonde
barn. Personalen är oerhört oroad över hur de skall
kunna klara av det här och bibehålla en bra
standard för barnen.
Bengt Westerberg har tagit upp frågan om en
eventuell skattehöjning med tanke på
Socialstyrelsens rapport om barn i
nedskärningstider och effekterna av
nedskärningarna för barnen. Var kommer det i så
fall in? Jag har naturligtvis en förhoppning om att
det är vårt förslag om en kommunakut som man
från Folkpartiets sida nu vill bifalla. Vårt förslag om
en kommunakut innebär just att kommuner som
inte klarar av att hålla en bra standard skall kunna
få extra bidrag för att inte behöva sänka standarden
för barnen.
Jag undrar också vad Socialdemokraterna har för
recept för att förbättra situationen för barnen i
nedskärningstider. Har inte också ni en gräns för
hur många barn man skall kunna ha i barngrupper?
Herr talman! Jag vill också nämna en del andra
förslag som Vänsterpartiet har lagt fram. Ett sådant
gäller diskrimineringen av handikappade, som är
ett annat problem. Jag hänvisar här till vår
meningsyttring.
Jag vill hänvisa till vårt förslag om en pedagogisk
kampanj på daghem. Jag vill poängtera att det
naturligtvis inte handlar om att ha en pedagogisk
kampanj i stället för bra och grundläggande
resurser på dagis. Vi menar att både och behövs för
att stärka personalens situation och förbättra deras
möjligheter att ge en bra barnomsorg.
Jag vill ta upp frågan om ersättning för psykoterapi
inom den allmänna försäkringen. Hittills har vi i
vårt land valt att betrakta psykiska problem som
helt artskilda från de somatiska problemen. Jag har
väldigt svårt att förstå varför samhällets inställning
till dem som går till en psykoterapeut skall skilja sig
från inställningen till dem som går till en
sjuksköterska eller en läkare inom den somatiska
vården. Jag, liksom motionärer från bl.a.
Folkpartiet, menar att det vore självklart med en
ersättning på samma sätt.
Herr talman! Jag vill också nämna
smittskyddslagen. Europarådet har ju faktiskt
rekommenderat att kontaktspårning skall vara
frivillig. Hur kommer det sig att ni i övriga partier
accepterar en smittskyddslag som klart och tydligt
talar om att det är tvång på kontaktspårning, trots
att all erfarenhet visar att det är på frivillig grund
som ett bra arbete kan utföras?
Herr talman! Jag nämnde tidigare bidragen till
hälso- och sjukvården, icke att förväxla med bidrag
till husläkarsystemet.
Jag vill också nämna Kvinnoforum, som gör ett
mycket viktigt arbete för kvinnor med missbruk och
ett förebyggande arbete, men som har fått sina
bidrag minskade av regeringen.
Jag har nämnt medlen till Socialstyrelsen, av vilka
Vänsterpartiet har föreslagit en drastisk
nedskärning.
Det beror inte på att vi inte anser att det utförs
förnämligt arbete och utredningsarbete på
Socialstyrelsen. Det anser vi. Vi menar att just det
arbetet kan läggas ut på universitet, högskolor och
andra. Socialstyrelsen bör koncentrera sig på tillsyn
av verksamhet.
Jag vill också nämna Epidemiologiskt centrum.
Subventionering av preventivmedel är ett utmärkt
sätt att bedriva förebyggande arbete för att
exempelvis förhindra aborter. Andra partier är
väldigt angelägna om att förhindra aborter.
Jag vill nämna medel till Folkhälsoinstitutet för
åtgärder mot anorexi och bulimi samt stödet till
nykterhetsorganisationerna.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis ta upp frågan
om Barnombudsmannen. Vi har alla varit överens
om att inrätta det ämbetet. Men man vill inte från
övriga partier att Barnombudsmannen skall kunna
föra enskild talan. Jag har svårt att förstå varför.
Det är på det viset som Barnombudsmannen kan
hävda sig och inte bara ha en allmän kompetens.
Jag menar också att Barnombudsmannen behöver
mer medel än det som regeringen har anslagit.
Herr talman! Jag vill ta upp frågan om
barnkonventionen. Vänsterpartiet kräver att den
inkorporeras i svensk lagstiftning. Det är mycket
överraskande att vi inte har kunnat få igenom det
kravet. FN:s kommitté för att följa upp
barnkonventionen har rekommenderat Sverige att
göra det. Trots detta har regeringen och riksdagen,
utom Vänsterpartiet, ansett att man inte skall följa
det rådet. Det tycker jag är märkligt.
Jag vill också nämna adoptivbarnens situation. Vi i
Vänsterpartiet har i fler motioner pekat på att
adoptivbarnen inte bara så länge de är barn kan
behöva extra stöd. Det finns adoptivbarn som blivit
vuxna men som fortfarande har klara behov av stöd
från samhällets sida, och de måste få ett utökat
stöd. Därför yrkar jag bifall till meningsyttringen i
denna del.
Herr talman! Jag vill också kommentera frågan om
bibehållen alkoholpolitik även vid EU-
medlemskap, som Bo Holmberg berörde. Jag tror
att det är en from förhoppning från Bo Holmberg
att så skall vara fallet. Jag tror att det kan komma
åtskilligt mer på EU-området. Det finns redan
förslag vad gäller införsel av alkohol m.m. som
klart strider mot en bra alkoholpolitik.
Herr talman! Slutligen instämmer jag för
Vänsterpartiets del i att det är kris i Sverige.
Mycket behöver förändras. Välfärden behöver
utvecklas, inte avvecklas.