Herr talman! Jag förstår inte riktigt vad Ulla Orring
hänför sig till när hon säger att vi går i
socialdemokraternas ledband. Självklart är vi
överens i många grundläggande frågor. Men vad
gäller välfärdspolitiken hänvisade jag just till vår
meningsyttring, inte till socialdemokraternas
reservation på den punkten.
Visst görs det ett förnämligt arbete runt om i hela
Sverige inom skolbarnsomsorg och barnomsorgen i
stort. Men de personer som jag träffat kan inte vara
unika. Även Ulla Orring måste dagligen eller
åtminstone varje vecka träffa personer inom
barnomsorgen som lägger ner ett enormt fint arbete
men ändå inte räcker till, personer som säger:
''Tack och lov att mina egna barn inte längre
behöver gå på dagis. Jag är tveksam om jag skulle
lämna in min ett-och-ett-halvt-åring eller 2-åring i
en barngrupp som består av 19 barn.'' Det finns
grupper som är ännu större. Träffar inte Ulla
Orring sådana personer, som trots att de gör sitt
yttersta inte anser att de kan ge barnen det de
faktiskt behöver?
Varför tar vi inte på allvar det som sägs i
barnkonventionen om att ''varje land till det
yttersta av sina resurser''? Det innebär naturligtvis
att Sverige, som har en högre levnadsnivå än många
andra länder, har större förpliktelser än andra att
faktiskt använda en viss del av sina resurser till just
barn.
Jag vill hävda att den regering som säger att vi skall
spara men som hittills sparat på resurserna för
långtidssjuka, föräldralediga och arbetslösa inte får
någon trovärdighet om man samtidigt ger stora
vinster till personer, familjer och grupper som har
det gott ställt i samhället. Så länge den borgerliga
regeringen fullföljer den politiken kommer Ulla
Orring gång på gång att få höra talas om ekot från
60-talet av en klasspolitik. Det är precis det som
genomförs. Man tar från de fattiga och ger till de
rika.