Herr talman! Det har nu snart gått tre år sedan
regeringen Bildt fick den politiska makten i
Sverige. Med tanke på att dagens debatt skall
handla om alternativen i svensk socialpolitik och
svensk sjukvårdspolitik tänkte jag i mitt anförande
försöka göra ett oppositionens bokslut över
regeringen Bildt på välfärdens område.
Jag har gått tillbaka och läst in vad regeringen Bildt
sade i den första regeringsförklaringen. Enligt den
skulle det hända stora saker på fyra stora
förändringsområden. Ett av dem var välfärden.
Den skulle förbättras bl.a. via en
valfrihetsrevolution. Detta arbete skulle inledas,
skrev regeringen Bildt i regeringsdeklarationen,
med att man skulle prioritera insatser för de sämst
ställda.
Regeringsförklaringen hade också en ambition att
lägga om familjepolitiken genom ett
vårdnadsbidrag. Det skulle bli en återgång till
gamla tiders grundtrygghet i
socialförsäkringssystemen. Standardtryggheten
och inkomstbortfallsprincipen tillhörde historien.
Vad blev då resultatet?
Som jag ser det har regeringen inte infriat löftet att
satsa på de mest utsatta grupperna i samhället.
Regeringen har inte drivit igenom det utlovade
systemskiftet från standardtrygghet till
grundtrygghet i försäkringarna. Det är bra. Det har
i stället funnits en ambition från regeringens sida att
diskutera och utreda ett bra och stabilt
ålderpensionssystem, ATP.
Regeringen har däremot tagit ett antal steg mot sin
s.k. valfrihetsrevolution. Det har drabbat skolan,
sjukvården och omsorgerna. Förändringarna har
skett ute i våra kommuner och landsting. De börjar
nu märkas i människors vardag.
Det går en principiell skiljelinje mellan
socialdemokratin och regeringen i synen på
förverkligandet av valfriheten. I vår utveckling av
välfärdsstaten ligger också att utveckla valfrihet för
den enskilde. Samhället skall garantera val av
skola, sjukhus, äldreboende m.m. Men vägen dit är
i dag partiskiljande. Regeringen har en definition
på valfrihet, och oppositionen har en annan
definition av valfrihet.
Den borgerliga vägen med skolpeng och
överkompensation av privata skolor leder till
segregation mellan människor i unga år. Vi
socialdemokrater vill absolut inte ha en segregation
av barn i Sverige. Som jag ser det är det en
humanistisk fråga av mycket stora mått att vi inte
får en segregation i Sverige, vare sig av barn i
skolan eller av äldre i vuxenlivet och samhällslivet.
Vi socialdemokrater vill garantera alla svenska
medborgare valfrihet till läkare, vårdcentral och
sjukhus. Men den borgerliga vägen med
etableringsfrihet och centralstyrt husläkarsystem
vill vi inte gå. Vi anser att det blir sämre och dyrare.
Därför väljer Socialdemokraterna en annan väg när
det gäller att förverkliga din och min valfrihet i det
svenska välfärdslandskapet.
Herr talman! Jag vill ställa en fråga. Vi får se om
det finns några av mina vänner på den borgerliga
sidan som vill besvara den. Hur har regeringen och
den borgerliga majoriteten resonerat när man har
tillåtit etableringsfrihet för enskilda aktörer med
obligatoriskt betalningsansvar för kommuner och
landsting?
Som privatperson kan jag starta en barnstuga
oavsett om behovet finns eller inte. Jag skickar
sedan räkningen till kommunen och får betalt. Om
jag är doktor kan jag etablera mig var som helst,
starta en verksamhet och skicka räkningen till
landstinget. Jag vet att jag får betalt oavsett om
behovet finns eller inte.
Genom att man har tagit in en sådan förändring i
det ekonomiska systemet har man öppnat
dammluckor i kommunernas och landstingens
ekonomi.
Det som har kännetecknat den svenska ekonomin i
kommuner och landsting är
totalkostnadskontrollen, dvs. att kostnaderna inte i
onödan har farit i väg för sjukvård och andra
angelägna omsorger. Detta faktum är, som jag ser
det, klart underskattat i den svenska debatten. Det
uppmärksammades i samband med att några
amerikanska forskare kom till Sverige. De sade att
vi för Guds skull inte skulle släppa
totalkostnadskontrollen i sjukvården och att vi för
Guds skull inte skulle släppa
totalkostnadskontrollen i den svenska
välfärdsmodellen. Om vi skulle göra detta skulle vi
i onödan få höga och dyra kostnader utan att få mer
rättvisa i systemet. Jag undrar hur man i tider av
problem i Sveriges ekonomi kan ge sig på
förändringar där totalkostnadskontrollen släpps i
ekonomin och för välfärden.
Gunnar Sträng hade i många år ansvaret för svensk
ekonomi. Han var en person som hade båda
fötterna i svenska folkets verklighet. Han sade
följande. Om kommunerna har ansvaret för att
besluta om en utgift för en verksamhet, skall också
kommunerna ha ansvaret för att betala den. Det
gäller också din och min ekonomi. Om vi köper en
sommarstuga eller en bil skall också du och jag
betala den. Det skall inte vara så lättvindigt att
räkningen kan skickas till någon annan.
Det är detta som regeringen Bildt gör. Man låter
andra fatta beslut om barnomsorg och sjukvård,
och så har man den bekväma sitsen att skicka iväg
räkningen till kommuner och landsting -- som
obligatoriskt enligt lagen måste betala denna
räkning. Detta kommer i sin tur att leda till att vi i
onödan får en dyrare kostnad för den svenska
välfärden. Det blir en klart sämre hushållning med
svenska folkets skattepengar.
Herr talman! Jag har försökt att skapa en bild av
hur de statliga och kommunala nedskärningarna
har förändrat svenska folkets levnadsvillkor. Vad
har hänt under regeringen Bildt i det svenska
välfärdslandskapet? Det har inte varit helt lätt. Jag
kan konstatera att förändringarna i våra kommuner
och landsting går med en fart av 100 km i timman,
medan den statistik vi har av Välfärdssverige från
SCB och Kommunförbundet går i en fart av 10 km
i timman. Det gör att vi beslutsfattare ligger
ungefär 90 km efter när det gäller att få grepp om
vad som händer. Jag tror att det är angeläget att för
framtiden få fram statistiken snabbare så att
regeringen och riksdagen snabbt kan följa upp vad
som händer.
Det är något av ett tidens tecken att det är en
svensk fackföreningsorganisation som har visat ett
så stort intresse att den med hjälp av
medlemmarnas pengar har påbörjat en stor
undersökning för att se vad som händer i
kommuner och landsting där förändringarna sker i
en fart av 100 km i timman. Det är SKTF som gör
detta. De har låtit IMU och Testologen ta
temperaturen på det svenska välfärdslandskapet.
Före jul besvarade 150 av landets 286 ledande
ordförande i kommunstyrelserna ett antal frågor
om hur de trodde att det skulle bli 1994. Av
undersökningen framgår bl.a. följande.
Kommunerna har haft en tid av nedskärningar
bakom sig. Undersökningen gäller 1994. I 55 % av
kommunerna blir det ekonomiska nedskärningar i
barnomsorgen. I 62 % av kommunerna blir det
neddragningar till grundskolan. I 43 % av
kommunerna blir det mindre pengar till
äldreomsorgen. I 84 % av kommunerna blir det
neddragningar i de tekniska verksamheterna.
Nu säger inte denna undersökning något om hur det
blir med innehållet i barnomsorgen eller vården.
Den anger bara en ekonomisk grad. Men jag anser
att det är en varningssignal att 75 % av de
tillfrågade kommunalpolitikerna säger att de har
för litet pengar för att klara de åtaganden som
regeringen och riksdagen lägger fast i nationella
mål. Det går inte att bara vifta bort att de som sitter
nära verkligheten ger denna varningssignal:
pengarna räcker inte.
Moderaternas älsklingstanke är att sänka det totala
skattetrycket. Bara 1 % av de tillfrågade ville sänka
skattetrycket. Dessutom ansåg ett antal erfarna
moderata kommunalpolitiker att detta inte var den
nu aktuella frågan. 53 % såg arbetslösheten som
den mest angelägna frågan att åtgärda.
En annan väckarklocka är Socialstyrelsens rapport
om barnens villkor. Neddragningar och
organisationsförändringar i kommunerna har skett
samtidigt som arbetslösheten har ökat och
hushållens ekonomi försämrats. Det framgår av
Socialstyrelsens rapport att det därför är svårt att
särskilja effekterna av olika förändringar.
Socialstyrelsen varnar för negativa effekter
gentemot flerbarnsfamiljer, ensamstående och
ekonomiskt utsatta grupper när kommunerna
samtidigt minskar antalet platser i barnomsorgen,
avskedar personal och höjer avgifterna.
Socialstyrelsen uppmärksammar också problemet
med snabba förändringar i kombination med
ekonomiska indragningar. Detta har resulterat i
allvarliga brister i planering och utvärdering. Det
har vi som har åkt runt i Sveriges kommuner kunnat
konstatera. Det går för fort, och framförhållningen
minskar. Det går inte att få grepp om
konsekvenserna av besluten.
En sammanfattning av regeringen Bildts
välfärdspolitik sett ur socialdemokratisk synvinkel
blir följande. Den första regeringsförklaringens alla
löften har inte kunnat infrias. Satsningen på de
sämst ställda uteblev. I stället har den gruppen
drabbats hårdast enligt olika undersökningar. Jag
tror ockå att man kan säga att medelklassen har
drabbats. Normala löntagares skatter har höjts med
6 000 kr per år. Totalt har det varit fråga om att få in
skattepengar från medelinkomsttagare som dig och
mig i storleksordningen 30 miljarder kronor.
Samtidigt har företagsbeskattningen sänkts med 25
miljarder kronor. Någon har räknat ut att de 5 000
rikaste familjerna i Sverige fick dela på de 25
miljarder kronorna.
Jag tycker att detta är en orättvis fördelningspolitik
som inte följer löftet från regeringsdeklarationen
att satsa på de sämst ställda grupperna. Löftet att
återgå till en grundtrygghet i försäkringarna har
inte förverkligats. Det är ett mycket bra
misslyckande från regeringens sida. Jag hoppas att
återstoden av mandatperioden skall innehålla fler
sådana rättvisa misslyckanden.
Löftet om valfrihetsrevolutionen har haft
framgång. Det skapas revor i välfärdslandet. Jag
läste för en tid sedan biskopsbrevet. Jag
konstaterar att t.o.m. svenska kyrkan och dess
biskopar börjar varna för ''ekonomismen'' och
nyliberalismen.
Det gäller nu för Socialdemokraterna att ta reda på
skadornas omfattning och tänka framåt på en bättre
tingens ordning, men med kompassen inställd på
målen välfärd och valfrihet.
Med tanke på den viktiga roll som kommunerna
och landstingen spelar för välfärden vill vi
socialdemokrater återupprätta en sammanhållen
välfärdspolitik. Jag kan se ett gap mellan de fina
nationella mål som regeringen tagit fram för
socialpolitiken och sjukvården, men det är problem
med genomförandet i kommuner och landsting. Jag
tycker inte regeringen har lyckats väl med sitt
förhållande till kommuner och landsting. Tvärtom
finns oroande inslag med systemförändringar som
hotar kvaliteten och den enskildes rättssäkerhet.
Snabba förändringar i styrsystemen har i flera
kommuner förpassat de förtroendevalda upp på
läktaren. Där sitter de och tittar på när förvaltning
och tjänstemän köper och säljer tjänster. Den nya
innetrenden är ju köpa-sälj-systemen.
Anställda som har kritiserat kommunala beslut har
hotats, omplacerats eller t.o.m. avskedats av
kommunledningarna. Kommunledningarna har
trampat på yttrandefriheten för de kommunalt
anställda. Det är ett allvarligt inslag. Ingen
offentliganställd skall tystas för sina åsikters skull
eller för kritik av politiskt fattade beslut.
Det är också fel av riksdagen att förse kommunerna
med ekonomiska hållhakar. Nu både lockar man
med grundavdrag och drar in pengar vid eventuella
skattehöjningar. Jag såg för övrigt att också
socialministern påpekade detta i sitt tal i Skövde i
helgen. Jag hoppas att det kommunala
skattestoppet nu upphör och att det från år 1995
åter blir en reell kommunalekonomisk frihet.
Herr talman! Den här mandatperioden har därför
präglats av motsättningar i politiken när det gäller
offentliga eller privata alternativ i välfärden. Jag
medger gärna att det tidigare fanns inslag av
övertro på offentliga system, men vi har nu inte
bara inslag av övertro på privata system utan i de
moderata och nyliberala kretsarna också ett
närmast religiöst förhållningssätt vad avser
konkurrens, marknad, fri etablering och
avreglering.
Detta tvingar i sin tur fram låsningar i politiken.
Regeringens agerande i husläkarfrågan och i
propositionen om fri etablering är sådant som har
lett fram till politiska låsningar i utformningen av
välfärden. Men som jag ser det gäller
motsättningarna främst långtgående nedskärningar
och privatiseringar i välfärdssamhället.
De alternativ i svensk politik som
socialdemokraterna kommer att framhålla i
valrörelsen är bibehållen välfärd --
demokrativägen -- eller långtgående
privatiseringar -- marknadsvägen --, och i det
sammanhanget är vi kompromisslösa. Vi ställer
upp på de svagas sida, på solidariteten och
demokratin, och vi vill ha en omsorg på lika villkor
för alla. Den skall finansieras i huvudsak offentligt
med hjälp av skatter och försäkringar.
SCB har gjort en stor undersökning om svenska
folkets inställning i ett antal frågor. Jag kan bl.a.
konstatera att 14 % av befolkningen tyckte att
husläkarreformen var mycket angelägen. Låt mig
inom parentes också nämna att jag i går hörde att
en majoritet i Landstingsförbundets styrelse
kommer att tillstyrka en motion från oss till
Landstingsförbundets kongress om att
husläkarlagen skall lyftas ut. Jag hörde dessutom på
radioekot i förrgår att en majoritet av
distriktsläkarna i Gävleborgs län inte tycker om
husläkarreformen och att flera av dem vill sluta.
Jag tycker mot denna bakgrund att
socialdemokratin är i mycket gott sällskap. Hela
Sjukvårdssverige och en stor del av befolkningen
tycker att det var en onödig och felaktig reform. Vi
kan åstadkomma kontinuitet och valfrihet på ett
betydligt enklare sätt.
SCB:s undersökning visar också på ett starkt stöd
för offentlig drift av sjukhus, skolor, tandvård,
barnomsorg och hemtjänst. Mycket höga siffror
talar för detta. Jag kan konstatera, herr talman, att
svenska folket under regeringen Bildts tre år vid
makten har blivit alltmer negativt till privata
alternativ. Det har här skett en märkbar
omsvängning i opinionen. Det skall bli intressant
att se hur det borgerliga blocket kommer att
hantera ekonomi och välfärd efter valet. Det är
särskilt intressant med tanke på de framträdanden
som herrar Bildt och Westerberg gjorde under
helgen.
Herr Westerberg talade för partiarbetare i Skövde,
och han sade då så här:
''Det är kanske djärvt att gissa vad Tobisson kan ha
i tankarna, men det är inte osannolikt att han
tänker sig att ta bort första barnbidraget och slopa
flerbarnstilläggen, slopa bostadsbidragen, sänka
ersättningsnivån i alla socialförsäkringar till 60
procent, stänga gränsen för flyktingar, slopa
utlandsbiståndet och alla statsbidrag till
kommunerna.
--Det är vad som krävs för att närma sig de 120
miljarder han tänker sig.''
Inte långt därifrån, i Växjö, var statsminister Carl
Bildts budskap att det nu går bättre för Sverige, att
svångremmen ytterligare kan dras åt och att det nu
är på tiden att tidigarelägga och öka besparingarna
genom förslag i kompletteringspropositionen.
Detta visar, som jag ser det, på två olika
förhållningssätt vad gäller svensk ekonomi och
svensk välfärd. Det visar också att regeringen
framöver inte kommer att kunna hålla ihop, om
båda dessa herrar skall hålla fast vid sina
deklarationer. Det är en intressant upplysning inför
den kommande valrörelsen. Kommer det
egentligen att finnas ett verkligt borgerligt
alternativ efter valet, och hur skall det i så fall se
ut?
Bildts budskap om välfärden skall
socialdemokraterna återge i valrörelsen, men med
läsanvisning. Jag har noga studerat Bildts tal och
ordval. Han talar om att det handlar om att göra
besparingar och effektiviseringar och att man
endast på den vägen kan garantera välfärden. Men
vad menas med besparingar och effektiviseringar?
Ser man närmare på vad det konkret handlar om,
finner man att det handlar om att köra sönder
viktiga delar av svensk välfärd. Det är det yttersta
målet för nyliberalerna, men det göms bakom
dimridåer när statsministern håller tal.
Avslutningsvis vill jag, herr talman, nämna att
socialutskottet och därmed riksdagen trots dessa
motsättningar kunnat samlas kring viktiga
socialpolitiska sakområden. Vi har kunnat göra det
i en samsyn om den sociala dimensionen i
alkoholpolitiken. Ett enigt socialutskott och en
enig riksdag kunde därför skicka med till
förhandlarna i Bryssel att vi vill hålla fast vid den
sociala dimensionen i svensk alkoholpolitik.
Jag vill påstå att detta gemensamma uppträdande
hade stor betydelse för förhandlingsresultatet. Det
gör att vi kan behålla den sociala dimensionen i vår
alkoholpolitik även vid ett inträde i EG/EU.
Utskottet har tidigare gjort och kommer att
vidhålla ett gemensamt ställningstagande, från
höger till vänster, mot att legalisera narkotikan. Vi
vill driva detta nationellt, nordiskt och på
Europanivå.
Socialutskottet har också hållit samman om
ÄDEL-reformens fullföljande. Vi har varit ute och
studerat hur de gamla har det, och vi har varit
mycket noga med att det skall följas upp på ett bra
sätt. Vi skall gärna återrapportera, om vi ser att
olyckor skulle hända.
Vi har besökt de bostadslösa här i Stockholm, och
vi har tagit initiativ till en inventering för att ta reda
på hur dessa mycket utsatta människor har det. Det
handlar inte längre om de gamla snälla
alkoholisterna utan om nya grupper: utslagna
kvinnor och psykiskt störda som inte har klarats i
den öppna vården. Det är angeläget att man klarar
problemen i dessa sammanhang.
Vi har i socialutskottet enats om ett
tillkännagivande till regeringen om vikten av att
klara en fortsatt klinisk forskning inom vården, när
den verksamheten i dag hotas av nya styrsystem.
Vi skall innan riksdagen åtskiljs behandla
psykiatripropositionen. Den handlar verkligen om
en gömd och glömd grupp. Min förhoppning är att
utskottet då också skall kunna ta ett gemensamt
grepp för att rätta till de revor i välfärden som
beklagligt nog finns för denna grupp.
Till sist, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
socialdemokraternas reservationer.