Herr talman! Den allmänna sjukförsäkringen
organiseras i Västeuropa på i huvudsak tre sätt. Ett
sätt är ett centralt ransoneringssystem, där vården
är både statligt finansierad och statligt producerad
och där det finns grindvakter som ser till att
kvalificerade vårdtjänster bara erbjuds dem som
verkligen behöver det. Typexempel här är England,
Irland, Portugal och Spanien. Socialutskottet var
på utskottsresa till England och Irland i fjol sommar
och tittade på just de här sakerna.
Motsatsen till det är den decentraliserade
marknadsmodellen, där medborgarna är
individuellt anslutna till arbetsanknutna eller
geografiskt baserade sjukkassor. Där väljer
patienten fritt läkare, och sjukkassan betalar
räkningen. Typexempel här är Tyskland, men
liknande system finns i Frankrike, Holland och
Belgien.
Till de här modellerna och i de här länderna finns
sedan privata försäkringsalternativ och privat vård
i varierande grad och utformning, vilket även
innebär att det finns en stor kvalitetsskillnad mellan
den offentliga och den privata vården.
Den tredje modellen är det decentraliserade system
som vi har i Sverige och som finns också i Danmark
och Italien, där huvudansvaret för sjukvården
ligger på självstyrande regionala organ.
Även i dessa system finns grindvakter som ser till
att patienter som behöver kvalificerad vård
remitteras vidare.
I Sverige har den offentliga vården hittills varit
likvärdig för alla, vilket vi verkligen bör fortsätta att
värna om.
Oavsett organiseringsform står sjukvården i de
olika västländerna inför samma kostnadsdrivande
utmaningar, nämligen en stigande medellivslängd,
en snabb medicinsk utveckling som skapar nya
behov att tillgodose och en familjestruktur med
yrkesarbetande kvinnor som inte vill stanna hemma
och vårda gamla och sjuka. I länder med
ransoneringssystem försöker man möta problemen
med mer marknad och i marknadsorienterade
länder med fler regler.
Införandet av husläkarreformen och köp--sälj-
modellen är ett rationaliseringsförsök här i Sverige
som visar sig vara direkt dåligt. Husläkarlagen har
varit i kraft endast några månader, men det
kommer redan alarmerande uppgifter. Ett exempel
är uppgiften om att en läkare raggat upp ca 3 000
unga friska patienter. Vid utskottsutfrågningen
framfördes farhågor om att läkare sjukskriver i
ökad utsträckning för att hålla sig väl med sina
patienter så att de inte väljer en annan husläkare.
I går kom en rapport från Gävles distriktsläkare om
att hälften av läkarna mår väldigt dåligt. Gävleborg
var ett av de landsting som i pressen listade och
angav hur många patienter som hade tecknat sig
hos de olika läkarna -- ett slags tio-i-topp-lista. Det
upplevdes väldigt negativt av läkarna.
Jag tillhör själv Gävleborgs landsting och vet att
man hade kommit väldigt långt i utvecklingen av
vårdlag där. Själv tillhör jag vårdlag Grön på
Södertulls hälsocentral. Systemet hade fungerat i
flera år. I laget ingick läkare, distriktssköterskor
och annan vårdpersonal.
Jag har också kontakt med Västerbotten eftersom
jag kommer där ifrån och mina gamla föräldrar bor
kvar där. De ställde sig väldigt undrande. De sade:
''Vadå välja? Det finns ju bara en läkare här''. Vad
är det för valfrihet? Många hälsocentraler ute i
landet har bara en läkare.
Vi anser att de pengar som regeringen hade avsatt
till husläkarreformen behövs i andra delar av hälso-
och sjukvården. Eva Zetterberg har tidigare i dag
preciserat vad Vänsterpartiet har avsatt pengar till
i sitt budgetförslag. Pengarna skall i första hand
användas till en avveckling av husläkarreformen
och i andra hand till andra delar inom hälso- och
sjukvården. Vi kommer naturligtvis att yrka bifall
till vår meningsyttring under mom. 37. Om
borgarnas reservation faller röstar vi med
reservation 13.
Vi ger kds en chans att få mer pengar till
sjukvården. Vi tycker -- det kanske de tycker själva
också -- att det är bättre att ta pengar härifrån än
från exempelvis bostadsbidragen, vilket kds
föreslår i en rapport.
Jag vill fråga Centerpartiet hur det känns att rösta
emot era egna i Landstingsförbundet i denna fråga.
Hur klarar ni ut sveket mot era egna -- de
sakkunniga politikerna ute i landet?
Herr talman! Sjukvården är inte en marknad vilken
som helst. Att försöka skapa en marknad är ingen
framkomlig väg. Att bygga vidare på den typ av
vårdlag som hälsocentralerna redan hade
genomfört i olika delar av landet verkar däremot
vara en bra framkomlig väg. En annan framkomlig
väg är att riva gränser mellan kliniker på sjukhus
och öka samarbetet mellan specialister och kliniker.
På det sättet finns det en möjlighet att sätta
patienten i centrum och använda
sjukvårdsresurserna mer effektivt än om man
försöker skapa en köp--sälj-modell som också drar
växande administrativa kostnader.
De första initiativen på vägen mot att utveckla den
modellen har tagits, men ännu återstår mycket
utvecklingsarbete. Mycket prestige och
konkurrens, främst på specialistnivå, måste
motarbetas om man skall kunna uppnå ett gott
samarbete inte bara inom ett sjukhus utan också
mellan olika sjukhus och vårdinrättningar.
Fortfarande känner sig exempelvis
hjärtspecialisterna på Sahlgrenska i Göteborg
trampade på tårna när patienter som remitterats
från ett annat sjukhus har diagnostiserats och
förberetts av det sjukhusets specialister.
Det krävs också en större samsyn mellan vårdgivare
och politiker vad gäller prioriteringar. Det måste bli
bättre när det gäller insikter och prioriteringar av
åtgärder för att förtidspensionärer skall få en ökad
livskvalitet eller kunna återvända till arbetslivet.
Jag kom i kontakt med ett exempel där två sjukhus
på grund av att man ville hävda sitt profilområde
underkände och gjorde om varandras diagnoser.
Det är ett slöseri med resurser.
Det är ett slöseri med resurser att
förtidspensionärer i onödan får gå kvar hemma
trots att deras sjukdom eller skada skulle gå att
åtgärda med exempelvis vissa operationer.