Herr talman! Vad riksdagen i dag har att ta ställning
till är ett utomordentligt viktigt område i vårt
arbete. Välfärd är ett stort och vitt begrepp. Alla vi
från de olika partierna har möjlighet att utforma
det arbetet och att anlägga synpunkter som vi
tycker är väsentliga.
Många har under årens lopp försökt tvinga fram en
äkta solidaritet och en känsla av ansvar för sin
nästa. Man har utgått från att individen inte är
kompentet att själv trygga sin framtid utan att
staten måste ombesörja det. Andra har förfäktat
idén att individen är stark nog att se om sitt eget hus
och att individen också har praktiska möjligheter
att göra det.
Sanningen är som alltid att det inte är fråga om vare
sig svart eller vitt utan om något mitt emellan. Jag
är övertygad om att det harmoniska samhället,
balansgången mellan eget ansvar och gemensamt
ansvar, bäst nås genom att trygga familjer byggs
upp.
Därför är det glädjande att 1994 är utlyst till FN:s
familjeår. Familjen som institution kommer nu att
sättas i centrum. Mottot för Sveriges deltagande i
familjeåret är att familjen skall fungera som
grundval för den svenska välfärdspolitiken. Enligt
Programkommissionen skall familjepolitiken
medverka till att unga människor integreras i det
svenska samhället och lär sig de demokratiska
grundvärderingarna. Respekten för människors
lika värde och integritet, jämställdhet mellan
könen och omsorg om utsatta grupper är också mål
för Sverige under familjeåret.
Herr talman! Mycket pekar på att det är just bristen
på familjestabilitet och trygghet som leder till våld,
rotlöshet och missbruk, särskilt bland ungdomar.
Ett samhälle blir otryggt när umgänget mellan barn
och föräldrar inte fungerar.
Familjen är den bästa demokrati- och
solidaritetsskolan. Det är den viktigaste enskilda
faktor som kan utveckla samhället i positiv
riktning. Men skrämmande statistik visar att vi är
långt från målet att nå stabila familjer. 80 000
svenska barn har tappat kontakten med en av
föräldrarna. 10 % av alla barn beräknas leva i en
miljö där någon av föräldrarna missbrukar. 12 av
1 000 barn i storstäderna lever inte alls med sina
biologiska föräldrar utan har blivit placerade i
fosterhem. Barn utnyttjas sexuellt, misshandlas och
våldtas. Detta är avskyvärt.
Sverige har ratificerat barnkonventionen och borde
också ta ansvar för att konventionens artiklar
förverkligas. Personligen tycker jag att
barnkonventionen alltför litet har inlemmats i det
svenska rättssamhället. Hade barnkonventionen
stått som riktmärke i svensk lagstiftning skulle barn
ha fått en helt annan rättsstatus.
FN-konventionen om barnens rättigheter slår bland
annat fast att konventionsstaterna särskilt skall
vidta alla lämpliga nationella bilaterala och
multilaterala åtgärder för att förhindra att ''barn
utnyttjas i pornografiska framställningar och i
pornografiskt material''.
Även Aktionsprogrammet för förebyggande av
handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi, antaget av Kommissionen för
mänskliga rättigheter i Resolution 1992/74, slår fast
att länder som ännu inte har infört lagstiftning som
kriminaliserar att producera, distribuera eller
inneha barnpornografiskt material anmodas göra
detta.
För barnens skull måste vi kriminalisera innehav av
barnpornografi. Allt annat är ett svek mot barnen.
Därför är det tragiskt att vi inte partier emellan i
Sveriges riksdag kan vara överens om detta.
Barn måsta ha en framskjuten plats i tolkningar av
lagar. I varje enskilt fall där barn är inblandade
måste vi först se konsekvenserna av beslutet. Barn
är de mest skyddsvärda i samhället. Just därför att
barn inte har någon annan möjlighet än att förlita
sig på vuxnas godhet och ansvarstagande måste
barns bästa alltid prioriteras.
Herr talman! Vår välfärdspolitik syftar till att värna
medborgarnas ekonomiska trygghet vid vård och
fostran av barn, vid sjukdom och handikapp, vid
arbetslöshet och på äldre dagar. I en ekonomiskt
svår situation är det emellertid viktigare än
någonsin att prioritera i välfärden. Detta är 90-
talets kanske allra största utmaning.
De samlade sociala utgifterna för välfärden är nu
ungefär 475 miljarder kronor. Detta motsvarar
30 % av bruttonationalprodukten. En femtedel av
statens finanser finansieras med upplåning.
Eftersom räntekostnaderna för statsskulden
riskerar att successivt tränga undan angelägna
utgifter för vår välfärd är det nödvändigt att också
sanera finanserna.
Det är här prioriteringarna kommer in. Det finns
helt enkelt inte hur mycket pengar som helst till vår
välfärd, även om vi ibland skulle önska det. Vi har
helt enkelt inte råd med allt som vi skulle vilja ha
råd till. Vi kristdemokrater anser att
prioriteringarna måste göras till de svagare
gruppernas fördel, de som inte är röststarka,
nämligen äldre, sjuka och barn.
Ur kristdemokratisk synvinkel vore det djupt
oetiskt att överlämna en galopperande statsskuld
med åtföljande räntebetalningar till våra barn och
barnbarn.
Själva ordet fördelningspolitik kan leda tankarna
fel. Det är alltför lätt att glömma att en god
fördelningspolitik måste bestå av två delar -- dels
att den kaka som fördelas är så stor som möjligt,
dels att kakan fördelas så rättvist som möjligt.
Det måste givetvis även finnas förutsättningar för
att baka kakan. Tyvärr kan det på kort sikt finnas
beslutssituationer då motsättningar uppstår mellan
målen att få kakan att växa och att fördela den
rättvist.
Herr talman! Den viktigaste fördelningspolitiska
uppgiften är att skapa förutsättningar för nya
riktiga jobb. Med fler människor i arbete kommer
kakan att växa samtidigt som de nya jobben i sig är
en mycket effektiv fördelningspolitik. Det är den
ena delen i fördelningspolitiken.
Den andra delen är att vi, när vi sanerar finanserna,
måste se till att de pengar som finns fördelas så
rättvist som möjligt. På många områden har detta
lyckats. Men ett område där det fortfarande råder
en stor orättvisa är inom barnomsorgen. 43 % av
föräldrarna till alla barn mellan 3 månader och 6 år
får inte del av pengarna till barnomsorgen.
Här är det intressant att lyssna till vår värderade
utskottsordförande Bo Holmberg, som lovar att
den socialdemokratiska politiken nu skall bli
rättvis. Det hälsar jag med tillfredsställelse, inte
minst när det gäller barnomsorgen.
Trots att dessa barns föräldrar betalat höga skatter
just för att få barnomsorg i någon form, antingen
genom kommunal försorg, hemma eller på annat
sätt, står de nu utanför samhällets subventioner.
Det är således endast tre av fem barn som får ta del
av det som alla betalat. Granskar man gruppen
ettåringar och tvååringar som får del av samhällets
stöd ser man att de är ännu färre. Endast 40 % av
alla ettåringar och 60 % av alla tvååringar får
tillbaka vad deras föräldrar betalat i form av skatter
för barnomsorgen.
Ett sätt att lösa detta och föra tillbaka pengar och
beslutanderätt till föräldrarna är införandet av
vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget återför en del
av pengarna till denna kategori. Barnfamiljerna
själva kan med ett vårdnadsbidrag bättre välja hur
deras barn skall tas om hand. Man kan ta större
individuell hänsyn till barnens behov. Detta är
egentligen en självklarhet.
Huvudansvaret för vård och fostran måste ligga på
familjen, medan statens och kommunernas insatser
i första hand skall vara stödjande och
kompletterande. För att detta skall fungera även
ute i kommunerna krävs ett vårdnadsbidrag. Det
skall bli intressant att här i riksdagen få vara med
om den debatten om någon månad.
Herr talman! När vi talar om prioriteringar och
välfärd måste vi ha i åminnelse att det finns ett
värde som alltid måste sättas i första rummet, alltid
måste vara basen och utgångspunkten, nämligen
människovärdet. Att ett samhälle håller
människovärdet högt är grundläggande och viktigt.
Det gäller allt, från den första början till livets slut.
Välfärd är att känna trygghet, att känna
framtidstro. Med förnuftiga prioriteringar anser
jag, trots att vi har en svår ekonomisk situation, att
vi kan komma en lång bit på väg för en välfärd 1994
och framåt som inte bara är bibehållen utan också
kan utvecklas.
Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att
kommentera Bo Holmbergs inledningsanförande.
Gång på gång ute i debatter i vårt land kommer
precis samma påstående från Bo Holmbergs parti
om att vi har raserat välfärden. Det har till och med
utarbetats ett dokument om hur kristdemokraterna
har förvaltat sitt pund -- en intressant läsning i och
för sig. Därför känner man igen en del av de här
påhoppen.
När det gäller avgifter har man i många kommuner
och landsting i vårt land i fullständig enighet antagit
vilka avgifter man skall ha. Jag vill påminna Bo
Holmberg om det högkostnadsskydd vi har just av
det skälet att det skall finnas en högsta nivå för vad
man behöver betala för vård och omsorg. Då
kanske inte 10 kr eller 20 kr har så stor betydelse.
De som är kroniskt sjuka och har ett stort
vårdbehov får ändå vården subventionerad över
högkostnadsskyddet.
Jag vill också gärna säga att när man läser
Kommunförbundets sammanräkningar finner man
att det inte alltid är socialdemokratiskt styrda
kommuner som ger den högsta andelen vård och
omsorg, ibland är det tvärtom.
Jag tror att det är viktigt att vi har en ordentlig
grund att stå på när vi kritiserar för att vi skall få en
saklig och seriös valrörelse. Vi måste tillsammans
försöka åstadkomma en god välfärd. Som politiker
måste vi försöka att göra det bästa av den svåra
ekonomiska situationen. Vi bör åtminstone ta ett
gemensamt ansvar för den.