Herr talman! Före den 1 januari 1970, då den s.k.
sjukronorsreformen infördes, arbetade landets
provinsialläkare med prestationsersättning.
Förutom en relativt låg fast grundlön, som ofta
uppgick bara till mellan en femtedel och en
tredjedel av totallönen, fick vederbörande
ersättning för varje behandlad eller undersökt
patient enligt en detaljerad åtgärdstaxa. Denna
åtgärdstaxa ledde till att en provinsialläkare
behandlade mellan 20 och 40 patienter dagligen --
ibland ännu fler, ibland något färre -- förutom
nödvändiga hembesök, som arvoderades enligt en
separat hembesökstaxa, där betalningen varierade
efter avståndet till patienten osv.
Läkare i många andra länder, som Tyskland, Japan
och Frankrike arvoderas fortfarande på liknande
sätt och tar emot ungefär samma antal patienter
som våra provinsialläkare gjorde före 1970. Jag
läste för ett tag sedan en beskrivning av en
allmänpraktikers dag i Frankrike. Han börjar med
10--12 hembesök på morgonen, och sedan har han
30--40 besök på mottagningen. Så går det till
utomlands.
Dagens svenska distriktsläkare har per
mottagningsdag cirka tio patienter och gör mycket
sällan hembesök. Det finns områden där läkaren
inte har gjort hembesök på flera år.
Om vederbörande distriktsläkare etablerar sig som
privatpraktiker, händer följande. Han får ingen fast
lön utan ersättning enbart på grundval av en
detaljerad åtgärdstaxa. I en sådan taxa redovisas
hundratals åtgärder.
Distriktsläkaren kunde fram till i år bli
allmänläkare. Om han blev det hände följande.
Enligt Riksförsäkringsverkets statistik blev han då
dubbelt så effektiv som tidigare. Han behandlade
då genomsnittligt ungefär 20,4 patienter per dag
mot tidigare mindre än 10.
Det förhållandet att åtgärdstaxans försvinnande
den 1 januari 1970 förstörde vår sjukvård och dess
effektivitet har ingen velat redovisa förrän Ny
demokrati trädde fram. Arbetsgivarna tyckte att
det var penibelt, likaså arbetstagarna,
Läkarförbundet osv. På statligt håll tyckte man
detsamma.
Det som hände under 70-talet kan förenklat
beskrivas så som en ganska framstående
sjukvårdspolitiker sagt till mig, dock icke offentligt.
Han framhöll att vi fördubblade lönerna för läkarna
på 70-talet och halverade produktionen. Det ligger
något i detta. Trots att antalet läkare och annan
personal ökat lavinartat är väntetiderna på många
vårdcentraler och sjukhusmottagningar i dag längre
än på 60-talet. Jag har till leda påpekat detta i
tidningsartiklar och i upprepade debatter, bl.a. i
riksdagen. Ingen som intresserat sig för
husläkarfrågan borde vara okunnig om den
betydelse som vi tillmäter prestationsersättningen.
Ny demokrati vill ha en sjukvård som baseras på en
allmän obligatorisk sjukförsäkring vilken sätter
patienten i centrum.
Patienten själv skall få avgöra vilken vårdgivare
som skall anlitas. Någon plats för husläkare finns
inte inom vårt sjukvårdspolitiska program. Vi tror
att svenskarna är kompetenta att gå till en
öronläkare när de har besvär med örat, att gå direkt
till en ögonläkare när de har besvär med ögat och
direkt till en gynekolog när de har gynekologiska
problem. Det behövs inte någon grindvakt som
sorterar och bestämmer om man får gå vidare.
Vid upprepade tillfällen har vi påpekat att vi är
emot ett husläkarsystem, särskilt den
folkpartistiska urmodellen med centralstyrning och
detaljreglering. Jag har t.o.m. kallat den för en
stalinistisk modell och som väntat blivit avhånad i
vederbörlig ordning i Folkpartiets tidning Nu.
Bengt Holgersson, socialdemokratisk talesman i
sjukvårdsfrågor, använder även han beteckningen
stalinistiskt när han i svenska Dagbladet kritiserar
husläkarsystemet. Så det smittar det här ordet.
Vår grundinställning torde inte ha varit obekant för
någon när vi för ett år sedan väckte vår motion med
anledning av husläkarpropositionen. Vi påtalade
att om vi ''inte i huvudsak får gehör för våra
viktigaste krav förbehåller vi oss rätten att yrka
avslag i utskottet''. Vilka var då våra krav, som vi
sedan förhandlade om?
Det viktigaste kravet var att en åtgärdstaxa
infördes, detta för att uppnå dynamiska effekter.
Våra krav baserade sig till stor del på utredningar
och skrifter från Läkarförbundet, där man angav
att åtgärdstaxans del av husläkarnas inkomster
skulle utgöra cirka 20-25 %. Om den nu föreslagna
åtgärdstaxan ger en procent, skulle jag bli mäkta
förvånad. Det gällde alltså att en rejäl del av
inkomsten skulle komma från åtgärdstaxan, för att
få fart på det hela och uppnå de dynamiska
effekterna.
Regeringspartierna gick med på en åtgärdstaxa som
en tredje ersättningsdel för husläkarna, utöver den
s.k. kapitationsavgiften och patientavgiften. Man
gick med på våra krav på grund av att ''den
särskilda kompetensen hos husläkare som har
specialistkompetens inom annan specialitet än
allmänmedicin bör utnyttjas'', dvs. om en husläkare
var ögonspecialist skulle han även kunna verka som
ögonläkare, vilket han inte kan i dag. Han skulle
kunna skaffa sig instrument och ha en del
ögonpatienter. Ute i glesbygden kan man ofta inte
försörja sig på heltid som ögonläkare, öronläkare
osv. Det skulle alltså bli mer av mångfald, om man
såg till att specialisterna kunde skaffa sig
instrument och göra ingrepp.
Den här åtgärdstaxan skulle även uppmuntra
husläkarna att själva bistå sin patient i stället för att
skriva remiss till sjukhus. Det skulle bli av särskild
betydelse i glesbygden.
De som vill kontrollera vad som stod i skriften kan
läsa socialutskottets betänkande 1992/93:SoU22.
Jag ger alltså en referens, så att det går att kolla upp
att jag inte står här och ljuger.
Resultatet av allt detta blev en åtgärdstaxa med 14
åtgärder inom allmänmedicinens ram. Det fanns
inga åtgärder inom t.ex. ögon- och öronsjukdomar.
Det bidde alltså inte ens en tumme! Vi hade blivit
grundlurade.
Åtgärdstaxan tog jag upp igen i december, när
regeringen lade fram en proposition om bl.a. fri
etablering för specialistläkare. Då ingick en del som
gällde åtgärdstaxan, och jag skrev att det var en
Potemkimkuliss. Riksdagen beslutade att
åtgärdstaxan skulle skickas till
Husläkardelegationen för komplettering. Vad
gjorde då regeringen? Jo, den skickade
åtgärdstaxan till trycket. Där finns den tydligen nu.
Vårt andra huvudkrav i förhandlingarna när vi
släppte igenom husläkarreformen var att patienten
utan extra kostnad skulle kunna direkt gå till en
specialistläkare. Under ärendets gång hade man
talat om att det skulle bli 200-300 % dyrare att gå
till specialistläkare. Vi nådde inte ända fram, utan
vi uppnådde att patientavgiften fick vara högst 1,5
gånger patientavgiften hos husläkare, dvs. en 50-
procentig höjning om man går till specialisten
direkt.
Hur länge respekterades då detta
förhandlingsresultat? Inte särskilt länge. Redan
efter ett halvt år, i samband med propositionen om
specialistläkare m.m., kom det förslag om att taxan
för nyetablerade specialister skall vara 75 % högre
än den för husläkare. De som vill kontrollera det
här kan läsa proposition 1993/94:75.
Vi var faktiskt tvungna att gå med på den här
förhöjningen, trots att det stred mot
husläkaruppgörelsen, för att förhindra att
utbetalningen av privatläkarnas ersättningar
hamnade hos landstingen i stället för hos
Försäkringskassan.
Det tredje huvudkravet som vi hade för att släppa
igenom husläkarpropositionen -- det var någon
gång i maj 1993 -- var att husläkaren skulle ha
ersättning för hembesök. Vad är det för en
husläkare som inte kommer hem till ett hus? Det
kravet fick vi inte gehör för, och fortfarande kan vi
konstatera att husläkarna i Sverige inte får
någonting extra när de gör hembesök. Därför torde
antalet husläkarbesök i hemmet bli minimalt. Det
blir sannolikt ungefär det som i dag gäller för
distriktsläkare.
I dag blev jag uppringd av en doktor i Gävleborgs
län som hade gjort en undersökning bland
distriktsläkarna där. Av dem var 80 % mot
husläkare.
Sedan vill jag poängtera att avskaffandet av
husläkarlagen inte innebär att husläkarna
försvinner, vilket många har missförstått, utan det
innebär att landstingen själva skall få avgöra om de
vill ha husläkare eller inte. De som har husläkare
kommer med stor sannolikhet att ha dem kvar.
Vägen till målet att avskaffa husläkarna har varit
lång och krånglig. Jag skulle vilja använda en term
som används inom medicinsk litteratur, nämligen
serendipity. Det anspelar på en folksaga från
Serendip, gamla Ceylon, där jungfrurna med sina
oljelampor väldigt ofta gick vilse i mörkret och
vandrade omkring i djungeln och hade en massa
olika äventyr för sig. Men till slut kom de till målet.
Vår väg till det här beslutet har varit en irrfärd, och
jag ångrar faktiskt en del inslag, att vi över huvud
taget gick med på att släppa igenom propositionen
för ett år sedan.
Jag hoppas nu att riksdagen beslutar att avslå
husläkarlagen och pengarna, 200 miljoner kronor,
som ibland har varit villkorade och ibland inte -- jag
vet inte vad sista budet är. I alla fall vill vi avslå
husläkarlagen och se till att spara 200 miljoner
kronor i år. Sedan kan det bli ytterligare
besparingar längre fram, om husläkarlagen
avskaffas.