Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Socialpolitik -- inriktning och anslag

STEFAN KIHLBERG (nyd), 1994-04-20 (riksmöte 1993/94).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Herr talman! ''Hur fan kunde det bli så här?''

Förlåt, herr talman, jag vet att man inte skall svära

från denna talarstol, men just den här rubriken

återfinns över en artikel i ett av förra veckans

nummer av Dagens Industri. Det är Anders

Isaksson som har skrivit en mycket klarsynt artikel

med denna rubrik. Han syftar på just det som Bo

Holmberg har beskrivit en del av, nämligen det

svenska samhällets problem.

Anders Isaksson beskriver det svenska samhällets

problem så här: ''en solid, effektiv och rationellt

skött stat med en stark valuta blev inom loppet av

ett par decennier skuldtyngd och svag, kronan

devalverades och industrin reducerades till mindre

än en femtedel av BNP''.

Jag skulle bildligt vilja beskriva de svenska

generella trygghetssystemen och det s.k.

välfärdsbygget med dess socialförsäkringssystem

som ett ''socialpolitikens regalskepp Vasa''. Vasa,

som numera kan ses igen, var ståtligt, imponerande

och detaljrikt, med gyllene ornament osv. Hon var

en stolthet för Sverige.

Regalskeppet var avsett att skydda Sverige och

Sveriges medborgare. Det skulle skänka trygghet.

Det var byggt av skickliga och välmenande

arkitekter -- det var det -- men det var också

våldsamt överriggat och i grunden helt

felkonstruerat. Det är precis vad det svenska

välfärds-Vasa också är.

Orden som bar systemet var lika vackra och

troskyldiga: solidaritet, rättvisa, trygghet. I själva

verket var systemet felkonstruerat, och det var

länge sedan det orkade med sina åtaganden.

Medborgarna behandlas olika i stället för lika.

Antalet bidragstagare växer och allt färre

arbetande försörjer allt fler som inte arbetar. Det

enda som vuxit de senaste åren är statens skulder.

Regalskeppet Vasa kapsejsade och sjönk

omedelbart på sin jungrutur, och det var bra, för då

kom larmet direkt och man kunde lära av misstaget.

Tyvärr har inte välfärds-Vasa gjort detta. Den flyter

fortfarande. Den har hållits flytande med nya

tillbyggnader, flera segel, mera bly i kölen, allt

kraftigare länspumpar, och nu är den på väg att

sänka hela den nation, Sverige, som den skulle

skydda och ge trygghet.

Herr talman! Jag skulle vilja säga: Det är dags att

rädda Sverige, och då måste vi sänka välfärds-Vasa!

Det är dags att vakna, för fortfarande kan vi välja.

Men tiden rinner, och vågar vi inte välja nu, finns

det faktiskt inga val om några år. Då är det

Ackordscentralen som i samråd med Världsbanken

tar över. De lägger strikt ekonomiska aspekter på

tillvaron, och de är inga humanister. Den som

tvivlar på det rekommenderar jag ett studiebesök

i t.ex. Uruguay eller Nya Zeeland. Det finns inget

självklart i att Sverige skall vara en rik och

välmående nation.

Vi som är företagare vet att det finns lagar och

paragrafer för vår verksamhet. Ett aktiebolag kan

vara skuldtyngt och hamna i ekonomiska problem,

och då konstaterar man ganska snart att om halva

aktiekapitalet är konsumerat är det dags enligt lag

att upprätta vad som kallas en

kontrollbalansräkning.

Fortsätter man och inte klarar upp situationen, blir

det betalningsinställelse, fortfarande snyggt och

prydligt, lagligt reglerat. Larmsignalerna finns där.

Människor känner till dem.

Klarar man inte det heller, blir det konkurs, och

även då finns det lagregler som reglerar det hela. I

värsta fall slutar det med likvidation, företaget

upphör att existera. Ofta klarar man av en

rekonstruktion.

Tyvärr finns inte de här larmsystemen och reglerna

för en nation. Sverige borde upprätta en

kontrollbalansräkning omedelbart.

Vi i Ny demokrati är oerhört kritiska såväl mot

regeringens som mot Socialdemokraternas s.k.

välfärdspolitik. Förstår ni inte hur allvarligt läget

är? Statsskulden skenar, och Bo Holmberg var

upprörd över att regeringen skickar räkningen till

kommunerna. Jag kan instämma i upprördheten,

men vad jag tycker är mera upprörande är att vi inte

ens en gång skickar en räkning. Vi skuldsätter våra

barn och deras framtid, och det tycker jag är

ansvarslöst. Långt över skorstenen intecknar vi

deras framtida välstånd.

Jag har barn som studerar. Vore jag krass och

enbart resonerade ekonomiskt, skulle jag

rekomendera dem: Studera färdigt på Handels i

Göteborg, lämna sedan Sverige och jobba inom

EU! Jag ger dem inte det rådet, för jag tycker att

det vore ansvarslöst, men när man pratar med

ungdomar hör man faktiskt ungdomar som

resonerar på det sättet, och det tycker jag är

ytterligt oroväckande.

Nej, vi har fortfarande chansen, men då måste vi

vakna. Vi måste sluta prata om välfärd, för det

handlar om välstånd. Vi måste acceptera att det är

pengar och ekonomi det handlar om, för utan det

kan vi sitta och prata välfärd hur länge som helst,

allt under det att Sverige sjunker.

Grunden för Ny demokrati, den ideologiska

grunden för hur denna totalrevidering måste gå till,

är tillämpad humanism och en okuvlig tilltro till de

enskilda medborgarnas vilja och förmåga.

Djupt i folksjälen har det länge hetat: Du är din

egen lyckas smed. Vi kallar det för personlig frihet

och hänsyn till andra. Själv är bästa dräng -- eller

piga -- är ett annat känt uttryck. Det är nygamla

värderingar, men tyvärr har staten och samhället

under decennier skapat ett slags inlärd hjälplöshet

som gör att många människor tycker att det är

samhället, dvs. alla de andra människorna, som

skall ta ansvaret för deras välstånd.

Det är dags att vakna för dem som har den

inställningen. Staten har många gånger tagit ifrån

människor ansvaret för deras eget liv.

Detta är inte egoism eller, som vulgärpropagandan

säger, sköt dig själv och skit i andra, definitivt inte.

Det handlar om tillämpad humanism. Men denna

totalrevision är nödvändig, och den kommer att

svida. Den måste ske tufft men naturligtvis med

hänsyn och över tid, även om tiden blir allt

knappare.

Bildligt skulle jag vilja dra en parallell. Man

behöver inte vara särskilt djupt medicinskt kunnig

för att känna till hur man skall hantera kallbrand.

Har kallbrand fått grepp i någon av kroppens

lemmar, finns det bara en lösning, och det är

amputation. Det är en drastisk åtgärd, och även om

den sker under bedövning så gör det ont sedan.

Patienten känner smärta ett bra tag efteråt.

Nu skulle man kunna säga att den hänsynsfulle

läkaren ger morfin i stället. Det är precis vad vi

håller på att göra. Vi ger morfin -- det skall inte

kännas! Allt mera måste vi amputera efter hand

som vi ger morfin. Det finns ingen återvändo. En

patient som har kallbrand, och som behandlas med

morfin för att det inte skall göra ont, dör. Jag tror

att de flesta svenskar hellre överlever med litet

smärta än att de smärtfritt tvingas köra rakt in i

väggen.

En grundprincip för Ny demokrati är att staten skall

behandla alla medborgare lika. Vi tycker att

inkomstbortfallsprincipen i

socialförsäkringssystemen är djupt orättfärdig och

omoralisk, för det är ingen försäkringsprincip. Det

är vad man kallar det för, men det är det inte.

Ta föräldraförsäkringen som ett exempel. Där får

jag ut mycket mycket höga ersättningar utan att ha

betalt i stort sett någon premie alls, och det är en

omvänd Robin Hood-mentalitet när

höginkomsttagare unnar sig detta på

medelinkomsttagares bekostnad.

Staten skall aldrig garantera olika nivåer i

levnadsstandard. Staten skall inte garantera

individuella behov. Staten skall skydda och värna

alla medborgare. Vi kallar det för

grundtrygghetsprincipen. Ett annat sätt att uttrycka

det är att staten skall garantera golvet, och det

golvet skall vara en anständig överlevnad men

ingenting mer -- punkt.

Allt därutöver är faktiskt mitt och alla andra

medborgares eget ansvar att tillsammans med

kommunen, facket, företaget, arbetsgivaren,

föreningen, försäkringsbolag osv. välja någon av

oändligt många individuella lösningar som

tillfredsställer mina trygghetsbehov, efter mina

behov och efter mina resurser.

Grundtrygghet är en grundprincip, men naturligtvis

har den undantag. Ett är t.ex. svårt handikappade

och kroniskt sjuka, som naturligtvis måste få en

högre hjälpnivå. En annan undantagsgrupp är

miljonärer och höginkomsttagare, människor som

inte behöver vare sig barnbidrag eller andra bidrag.

Varför skall man ge dem det då? Det tycker vi är

omoraliskt.

En annan grundprincip är att all hjälp från

samhället skall vara hjälp till självhjälp. Kloka

kineser var redan för länge sedan klara över det.

Hungrande människor kan man ge fisk, och då blir

de mätta. Det är vad vi har gjort i Sverige i

decennier. Vi i Ny demokrati hävdar att man måste

lära människor att fiska. Då klarar de sig själva.

En annan grundprincip är alltså att självkänslan är

människans viktigaste och mest oumbärliga

fundament. Om man tar ifrån människor

självkänslan, dvs. känslan av att klara sig själv, har

man underminerat deras liv. Dagens system

berövar ofta människor denna självkänsla. Man har

skapar ett slags inlärd hjälplöshet.

Det lilla barnet säger ganska snabbt ''Kan själv''.

Det är uttryck för en djup insikt om vikten av att

själv få ta ansvaret.

Välstånd handlar ytterst enbart om pengar och

ekonomi. När jag sade det på socialhögskolan på

60-talet blev jag nästan lynchad. Det var minst sagt

revolutionärt att påstå något sådant då, eftersom

95 % av studenterna var röda i olika schatteringar.

Då var det socialism som gällde.

Även socialisterna har tvingats inse att basen för

allting i en marknadsekonomi faktiskt är

ekonomin. Icke desto mindre kunde man för inte så

många månader sedan i olika debatter höra: Rör

inte vår anställningstrygghet! Det gällde LAS --

som om LAS skulle skapa anställningstrygghet.

Det finns bara en anställningstrygghet. Det är

lönsamma, livskraftiga företag. Allt annat är

chimärer.

Det är inte så många år sedan det framfördes krav

på lagstadgad rätt till arbete åt alla som om det

skulle hjälpa att lagstadga. Varför inte då lagstadga

om lönsamma företag, lagstadga om trygghet osv?

Man kan hoppas att morfininjektionen hjälper.

Det finns bara ett fundament, och det är ett lönsamt

och livskraftigt näringsliv.

Har vi råd? Nej, vi har inte råd till de

välfärdssystem vi beviljar oss i dag. Därför blir man

bekymrad när t.ex. socialdemokratin redan lovar

att återställa socialförsäkringsnivåerna till de gamla

nivåerna. Ingvar Carlsson har sagt att det skall ske

så snart ekonomin tillåter. Vad betyder det? Det

var längesedan ekonomin tillät någonting.

Det har inte hindrat särskilt många beslut.

Pensionsuppgörelsen är ett av de senaste exemplen.

Den är inte finansierad, och det verkar som om

man tänker genomföra den. Ny demokrati är bland

de få som skriker och protesterar allt vad de förmår.

Vårdnadsbidraget är ett annat kusligt exempel på

hur man flyttar runt pengar som inte finns.

Husläkarreformen kostar ytterligare 200 miljoner,

trots att Bo Könberg förklarade från denna talarstol

att den inte skall kosta mer. Exemplen är många.

Jag tar bara de här.

Det är kris i Sverige. Vi var Europas rikaste land.

Därför måste fundamentet även för socialpolitiken

fokusera på att vi skall få råd att ge den välfärd vi

vill ha. Det skrämmer mig fortfarande hur få

sådana resonemang man hör i debatten.

Förhoppningsvis kan denna dag utgöra en

brytpunkt. Låt oss slippa höra en debatt som hör

hemma på 60- och 70-talet!

Det är faktiskt ett ansvar vi har, och det är en

pedagogisk uppgift. Det är synd att säga ''Vad var

det vi sade'' från Ny demokratis sida, även om det

skulle vara roligt för en del. Vi har fått rätt många

gånger. Vi vill helst inte ha rätt. Vi vill inte säga

''Vad var det vi sade'' när Sverige håller på att

sjunka. Men kom inte och säg att vi inte har slagit

larm i tid!

Vi har under hela mandatperioden anvisat större

besparingar än något annat parti. Vi har i ord och

handling försökt göra besparingar i många

budgetposter utan att i de flesta fall få något stöd,

varken från regeringen eller från oppositionen.

I valrörelsen hånade man och närmast

idiotförklarade oss för att vi ville spara 196

miljarder över sex år. I dag är budgetunderskottet

på över 200 miljarder och statsskulden på över

1 200 miljarder. Beloppen tappar sin betydelse. Det

är ofantliga belopp. Jag skulle föreslå att man gick

över till att räkna underskotten i kilo enkronor. Jag

tror att det skulle göra det lättare att förstå vilka

ofantliga mängder pengar det handlar om.

Herr talman! Det viktiga är att våga tala om detta.

Dess värre är det valår i år, vilket gör att modet att

prata klartext sjunker eftersom viljan att bli

återvald är större. Jag tror att det är ett förräderi i

ett långt perspektiv.

Jag vill återigen ta upp den artikel med rubriken

''Hur fan kunde det bli så här?'' som jag nämnde i

början. Anders Isaksson slår fast att politikerna

knappt ens vågar kisa ut över sitt elände.

Problemen, kraven och utmaningarna är

desammma. Det måste till omtänkande, nya grepp

och genomgripande förändringar -- annars går det

åt helvete, skriver Anders Isaksson.

Herr talman! Jag yrkar bifall till gott ekonomiskt

omdöme och våra reservationer nr 3 och 10.

(Applåder)

Debatten

Hämtad sida: 50

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

STEFAN KIHLBERG (nyd): Socialpolitik -- inriktning och anslag (1994-04-20) — PRESS0