Herr talman! ''Hur fan kunde det bli så här?''
Förlåt, herr talman, jag vet att man inte skall svära
från denna talarstol, men just den här rubriken
återfinns över en artikel i ett av förra veckans
nummer av Dagens Industri. Det är Anders
Isaksson som har skrivit en mycket klarsynt artikel
med denna rubrik. Han syftar på just det som Bo
Holmberg har beskrivit en del av, nämligen det
svenska samhällets problem.
Anders Isaksson beskriver det svenska samhällets
problem så här: ''en solid, effektiv och rationellt
skött stat med en stark valuta blev inom loppet av
ett par decennier skuldtyngd och svag, kronan
devalverades och industrin reducerades till mindre
än en femtedel av BNP''.
Jag skulle bildligt vilja beskriva de svenska
generella trygghetssystemen och det s.k.
välfärdsbygget med dess socialförsäkringssystem
som ett ''socialpolitikens regalskepp Vasa''. Vasa,
som numera kan ses igen, var ståtligt, imponerande
och detaljrikt, med gyllene ornament osv. Hon var
en stolthet för Sverige.
Regalskeppet var avsett att skydda Sverige och
Sveriges medborgare. Det skulle skänka trygghet.
Det var byggt av skickliga och välmenande
arkitekter -- det var det -- men det var också
våldsamt överriggat och i grunden helt
felkonstruerat. Det är precis vad det svenska
välfärds-Vasa också är.
Orden som bar systemet var lika vackra och
troskyldiga: solidaritet, rättvisa, trygghet. I själva
verket var systemet felkonstruerat, och det var
länge sedan det orkade med sina åtaganden.
Medborgarna behandlas olika i stället för lika.
Antalet bidragstagare växer och allt färre
arbetande försörjer allt fler som inte arbetar. Det
enda som vuxit de senaste åren är statens skulder.
Regalskeppet Vasa kapsejsade och sjönk
omedelbart på sin jungrutur, och det var bra, för då
kom larmet direkt och man kunde lära av misstaget.
Tyvärr har inte välfärds-Vasa gjort detta. Den flyter
fortfarande. Den har hållits flytande med nya
tillbyggnader, flera segel, mera bly i kölen, allt
kraftigare länspumpar, och nu är den på väg att
sänka hela den nation, Sverige, som den skulle
skydda och ge trygghet.
Herr talman! Jag skulle vilja säga: Det är dags att
rädda Sverige, och då måste vi sänka välfärds-Vasa!
Det är dags att vakna, för fortfarande kan vi välja.
Men tiden rinner, och vågar vi inte välja nu, finns
det faktiskt inga val om några år. Då är det
Ackordscentralen som i samråd med Världsbanken
tar över. De lägger strikt ekonomiska aspekter på
tillvaron, och de är inga humanister. Den som
tvivlar på det rekommenderar jag ett studiebesök
i t.ex. Uruguay eller Nya Zeeland. Det finns inget
självklart i att Sverige skall vara en rik och
välmående nation.
Vi som är företagare vet att det finns lagar och
paragrafer för vår verksamhet. Ett aktiebolag kan
vara skuldtyngt och hamna i ekonomiska problem,
och då konstaterar man ganska snart att om halva
aktiekapitalet är konsumerat är det dags enligt lag
att upprätta vad som kallas en
kontrollbalansräkning.
Fortsätter man och inte klarar upp situationen, blir
det betalningsinställelse, fortfarande snyggt och
prydligt, lagligt reglerat. Larmsignalerna finns där.
Människor känner till dem.
Klarar man inte det heller, blir det konkurs, och
även då finns det lagregler som reglerar det hela. I
värsta fall slutar det med likvidation, företaget
upphör att existera. Ofta klarar man av en
rekonstruktion.
Tyvärr finns inte de här larmsystemen och reglerna
för en nation. Sverige borde upprätta en
kontrollbalansräkning omedelbart.
Vi i Ny demokrati är oerhört kritiska såväl mot
regeringens som mot Socialdemokraternas s.k.
välfärdspolitik. Förstår ni inte hur allvarligt läget
är? Statsskulden skenar, och Bo Holmberg var
upprörd över att regeringen skickar räkningen till
kommunerna. Jag kan instämma i upprördheten,
men vad jag tycker är mera upprörande är att vi inte
ens en gång skickar en räkning. Vi skuldsätter våra
barn och deras framtid, och det tycker jag är
ansvarslöst. Långt över skorstenen intecknar vi
deras framtida välstånd.
Jag har barn som studerar. Vore jag krass och
enbart resonerade ekonomiskt, skulle jag
rekomendera dem: Studera färdigt på Handels i
Göteborg, lämna sedan Sverige och jobba inom
EU! Jag ger dem inte det rådet, för jag tycker att
det vore ansvarslöst, men när man pratar med
ungdomar hör man faktiskt ungdomar som
resonerar på det sättet, och det tycker jag är
ytterligt oroväckande.
Nej, vi har fortfarande chansen, men då måste vi
vakna. Vi måste sluta prata om välfärd, för det
handlar om välstånd. Vi måste acceptera att det är
pengar och ekonomi det handlar om, för utan det
kan vi sitta och prata välfärd hur länge som helst,
allt under det att Sverige sjunker.
Grunden för Ny demokrati, den ideologiska
grunden för hur denna totalrevidering måste gå till,
är tillämpad humanism och en okuvlig tilltro till de
enskilda medborgarnas vilja och förmåga.
Djupt i folksjälen har det länge hetat: Du är din
egen lyckas smed. Vi kallar det för personlig frihet
och hänsyn till andra. Själv är bästa dräng -- eller
piga -- är ett annat känt uttryck. Det är nygamla
värderingar, men tyvärr har staten och samhället
under decennier skapat ett slags inlärd hjälplöshet
som gör att många människor tycker att det är
samhället, dvs. alla de andra människorna, som
skall ta ansvaret för deras välstånd.
Det är dags att vakna för dem som har den
inställningen. Staten har många gånger tagit ifrån
människor ansvaret för deras eget liv.
Detta är inte egoism eller, som vulgärpropagandan
säger, sköt dig själv och skit i andra, definitivt inte.
Det handlar om tillämpad humanism. Men denna
totalrevision är nödvändig, och den kommer att
svida. Den måste ske tufft men naturligtvis med
hänsyn och över tid, även om tiden blir allt
knappare.
Bildligt skulle jag vilja dra en parallell. Man
behöver inte vara särskilt djupt medicinskt kunnig
för att känna till hur man skall hantera kallbrand.
Har kallbrand fått grepp i någon av kroppens
lemmar, finns det bara en lösning, och det är
amputation. Det är en drastisk åtgärd, och även om
den sker under bedövning så gör det ont sedan.
Patienten känner smärta ett bra tag efteråt.
Nu skulle man kunna säga att den hänsynsfulle
läkaren ger morfin i stället. Det är precis vad vi
håller på att göra. Vi ger morfin -- det skall inte
kännas! Allt mera måste vi amputera efter hand
som vi ger morfin. Det finns ingen återvändo. En
patient som har kallbrand, och som behandlas med
morfin för att det inte skall göra ont, dör. Jag tror
att de flesta svenskar hellre överlever med litet
smärta än att de smärtfritt tvingas köra rakt in i
väggen.
En grundprincip för Ny demokrati är att staten skall
behandla alla medborgare lika. Vi tycker att
inkomstbortfallsprincipen i
socialförsäkringssystemen är djupt orättfärdig och
omoralisk, för det är ingen försäkringsprincip. Det
är vad man kallar det för, men det är det inte.
Ta föräldraförsäkringen som ett exempel. Där får
jag ut mycket mycket höga ersättningar utan att ha
betalt i stort sett någon premie alls, och det är en
omvänd Robin Hood-mentalitet när
höginkomsttagare unnar sig detta på
medelinkomsttagares bekostnad.
Staten skall aldrig garantera olika nivåer i
levnadsstandard. Staten skall inte garantera
individuella behov. Staten skall skydda och värna
alla medborgare. Vi kallar det för
grundtrygghetsprincipen. Ett annat sätt att uttrycka
det är att staten skall garantera golvet, och det
golvet skall vara en anständig överlevnad men
ingenting mer -- punkt.
Allt därutöver är faktiskt mitt och alla andra
medborgares eget ansvar att tillsammans med
kommunen, facket, företaget, arbetsgivaren,
föreningen, försäkringsbolag osv. välja någon av
oändligt många individuella lösningar som
tillfredsställer mina trygghetsbehov, efter mina
behov och efter mina resurser.
Grundtrygghet är en grundprincip, men naturligtvis
har den undantag. Ett är t.ex. svårt handikappade
och kroniskt sjuka, som naturligtvis måste få en
högre hjälpnivå. En annan undantagsgrupp är
miljonärer och höginkomsttagare, människor som
inte behöver vare sig barnbidrag eller andra bidrag.
Varför skall man ge dem det då? Det tycker vi är
omoraliskt.
En annan grundprincip är att all hjälp från
samhället skall vara hjälp till självhjälp. Kloka
kineser var redan för länge sedan klara över det.
Hungrande människor kan man ge fisk, och då blir
de mätta. Det är vad vi har gjort i Sverige i
decennier. Vi i Ny demokrati hävdar att man måste
lära människor att fiska. Då klarar de sig själva.
En annan grundprincip är alltså att självkänslan är
människans viktigaste och mest oumbärliga
fundament. Om man tar ifrån människor
självkänslan, dvs. känslan av att klara sig själv, har
man underminerat deras liv. Dagens system
berövar ofta människor denna självkänsla. Man har
skapar ett slags inlärd hjälplöshet.
Det lilla barnet säger ganska snabbt ''Kan själv''.
Det är uttryck för en djup insikt om vikten av att
själv få ta ansvaret.
Välstånd handlar ytterst enbart om pengar och
ekonomi. När jag sade det på socialhögskolan på
60-talet blev jag nästan lynchad. Det var minst sagt
revolutionärt att påstå något sådant då, eftersom
95 % av studenterna var röda i olika schatteringar.
Då var det socialism som gällde.
Även socialisterna har tvingats inse att basen för
allting i en marknadsekonomi faktiskt är
ekonomin. Icke desto mindre kunde man för inte så
många månader sedan i olika debatter höra: Rör
inte vår anställningstrygghet! Det gällde LAS --
som om LAS skulle skapa anställningstrygghet.
Det finns bara en anställningstrygghet. Det är
lönsamma, livskraftiga företag. Allt annat är
chimärer.
Det är inte så många år sedan det framfördes krav
på lagstadgad rätt till arbete åt alla som om det
skulle hjälpa att lagstadga. Varför inte då lagstadga
om lönsamma företag, lagstadga om trygghet osv?
Man kan hoppas att morfininjektionen hjälper.
Det finns bara ett fundament, och det är ett lönsamt
och livskraftigt näringsliv.
Har vi råd? Nej, vi har inte råd till de
välfärdssystem vi beviljar oss i dag. Därför blir man
bekymrad när t.ex. socialdemokratin redan lovar
att återställa socialförsäkringsnivåerna till de gamla
nivåerna. Ingvar Carlsson har sagt att det skall ske
så snart ekonomin tillåter. Vad betyder det? Det
var längesedan ekonomin tillät någonting.
Det har inte hindrat särskilt många beslut.
Pensionsuppgörelsen är ett av de senaste exemplen.
Den är inte finansierad, och det verkar som om
man tänker genomföra den. Ny demokrati är bland
de få som skriker och protesterar allt vad de förmår.
Vårdnadsbidraget är ett annat kusligt exempel på
hur man flyttar runt pengar som inte finns.
Husläkarreformen kostar ytterligare 200 miljoner,
trots att Bo Könberg förklarade från denna talarstol
att den inte skall kosta mer. Exemplen är många.
Jag tar bara de här.
Det är kris i Sverige. Vi var Europas rikaste land.
Därför måste fundamentet även för socialpolitiken
fokusera på att vi skall få råd att ge den välfärd vi
vill ha. Det skrämmer mig fortfarande hur få
sådana resonemang man hör i debatten.
Förhoppningsvis kan denna dag utgöra en
brytpunkt. Låt oss slippa höra en debatt som hör
hemma på 60- och 70-talet!
Det är faktiskt ett ansvar vi har, och det är en
pedagogisk uppgift. Det är synd att säga ''Vad var
det vi sade'' från Ny demokratis sida, även om det
skulle vara roligt för en del. Vi har fått rätt många
gånger. Vi vill helst inte ha rätt. Vi vill inte säga
''Vad var det vi sade'' när Sverige håller på att
sjunka. Men kom inte och säg att vi inte har slagit
larm i tid!
Vi har under hela mandatperioden anvisat större
besparingar än något annat parti. Vi har i ord och
handling försökt göra besparingar i många
budgetposter utan att i de flesta fall få något stöd,
varken från regeringen eller från oppositionen.
I valrörelsen hånade man och närmast
idiotförklarade oss för att vi ville spara 196
miljarder över sex år. I dag är budgetunderskottet
på över 200 miljarder och statsskulden på över
1 200 miljarder. Beloppen tappar sin betydelse. Det
är ofantliga belopp. Jag skulle föreslå att man gick
över till att räkna underskotten i kilo enkronor. Jag
tror att det skulle göra det lättare att förstå vilka
ofantliga mängder pengar det handlar om.
Herr talman! Det viktiga är att våga tala om detta.
Dess värre är det valår i år, vilket gör att modet att
prata klartext sjunker eftersom viljan att bli
återvald är större. Jag tror att det är ett förräderi i
ett långt perspektiv.
Jag vill återigen ta upp den artikel med rubriken
''Hur fan kunde det bli så här?'' som jag nämnde i
början. Anders Isaksson slår fast att politikerna
knappt ens vågar kisa ut över sitt elände.
Problemen, kraven och utmaningarna är
desammma. Det måste till omtänkande, nya grepp
och genomgripande förändringar -- annars går det
åt helvete, skriver Anders Isaksson.
Herr talman! Jag yrkar bifall till gott ekonomiskt
omdöme och våra reservationer nr 3 och 10.
(Applåder)