Herr talman! Ulla Orring ställde ett par frågor. Jag
skall försöka att svara på dem.
Eftersom vi är företrädare för ett
grundtrygghetssystem när det gäller välfärd och
trygghet, undrade Ulla Orring var golvet låg. Jag
skall inte vara vitsig och överföra det i bildlig
betydelse. Jag sade faktiskt var golvet ligger. Det
handlar om en anständig överlevnad. Om det
innebär exakt två, två och ett halvt eller tre
basbelopp, kan vi inte säga, och det vore förmätet
att göra det. Vad vi vill slå fast är att systemet skall
gälla lika för alla. Det är det enda som vi tycker är
moraliskt försvarbart i ett demokratiskt samhälle.
Låt mig understryka att trots den underton som
finns i Ulla Orrings anförande, att Folkpartiet
skulle ha monopol på det goda och på att veta vad
som är gott för människor, är inte Folkpartiet ett
dugg ''godare'' än några andra partier. Jag tvivlar
inte på något svenskt politiskt partis -- när det gäller
partier som finns representerade i den här
kammaren -- goda vilja. Det gör att jag betackar
mig för att försöka mig på en rangordning.
Jag förstod inte riktigt Ulla Orring när hon sade
någonting om att vi i Ny demokrati inte tar ansvar.
Det är precis det vi gör och det som var den röda
tråden i mitt anförande. Tala om att ta ansvar! Vi
varnar ju för vad som håller på att ske med Sveriges
ekonomi. Tala om att ta ansvar för framtiden, för
Sverige och för våra barn! Ulla Orring menar att
man tar ansvar när man fortsätter att köra med den
generella välfärdspolitiken. Alla vet ju att det är
Folkpartiet som är bromsklossen, som utgör ett
hinder. Ett exempel på detta är
föräldraförsäkringen. Med en rabiat envishet, som
skulle få en fjällämmel att framstå som en
vingelpetter, höll man sig fast vid 90 %. Först när
det skulle fattas beslut i kammren insåg man att
man inte hade något val, men man tycker
fortfarande att det var fel. Det kallar inte jag för
ansvarstagande.
Det är okej att vara kamikazeskeppare på
välfärdsskeppet Vasa, vilket socialministern är, om
det bara är sig själv som man tar livet av. Men att
ta livet av en hel nation och knäcka dess ekonomi
kallar jag för ansvarslöst.
Vi skall återkomma till husläkeriet, men när det
gäller just avtalsbrottet står inte regeringspartierna
fast vid den överenskommelsen. Det är därför som
vi är så upprörda. Vi känner igen mönstret. Jag kan
bara nämna 17-december-kalabaliken. Inte heller
då ville socialministern stå fast vid avtalet.
Statsministern tvingades ingripa, och det tänker
han kanske göra också den här gången.