Fru talman! Vi har i dag i kammaren lyssnat på
utrikesminister Anna Lindh som å regeringens vägnar
har avlämnat den utrikespolitiska deklarationen för år
2002. Det finns många delar i deklarationen som jag
vill utveckla synpunkter kring, men jag får prioritera.
Då griper jag tag i det som framfördes om att rege-
ringen stöder FN:s domstol om Rwanda. Längre fram
sades att det är bra att fler länder själva tar itu med
sitt förflutna. Krigsförbrytelser, folkmord och brott
mot mänskligheten måste bestraffas. Det är nödvän-
digt för att värna rättssamhället, förhindra nya dåd
och underlätta försoning.
Fru talman! Så långt är jag naturligtvis helt över-
ens med det som sades här. Väldigt mycket görs i
denna riktning. Men jag har ett frågetecken. Det gäl-
ler Rwanda, de tusen kullarnas land. Det är det vackra
land, som också i sin historia rymmer mycket grym-
het. Jag vill ställa en fråga, som jag hoppas når fram
till UD.
Gömmer sig personer i Sverige misstänkta för att
deltagit i folkmordet i Rwanda 1994? Den frågan har
jag fått, och jag har sedan försökt att ställa frågan
vidare utan att fram till i dag ha kunnat få ett tillfreds-
ställande svar. Frågan är så allvarlig att vi måste gå
till botten med den.
Vad jag förstår gömmer sig personer som miss-
tänks för delaktighet i folkmordet inom EU:s gränser.
Därigenom blir Italiens, Belgiens, Frankrikes och
några andra länders brist på agerande även vårt an-
svar. Vi har ett gemensamt ansvar för dessa frågor
inom EU.
Schengenavtalet gör det möjligt att resa inom EU.
Dessa personer uppges röra sig mellan länderna. Vi
har på flera plan ett gemensamt ansvar för denna
fråga inom EU. Jag vill omigen understryka detta. Jag
förväntar mig ett svar från regeringen rörande båda
dessa frågor - gärna i min mejl redan i morgon.
Fru talman! När jag ändå är inne på temat frågor
till regeringen, vill jag också ta upp en fråga som jag
hade hoppats skulle vara besvarad i samband med ett
besök som jag gjorde till Rwanda för en vecka sedan.
Tyvärr har inte det avtal trätt i kraft mellan Sverige
och ett land som skulle kunna vara Schengenackre-
diterad vad gäller visumansökningar till Sverige. Det
är viktigt att detta träder i kraft så snabbt som möjligt.
I dag tar det minst tre veckor att få ett visum till Sve-
rige, samtidigt som Rwanda har slopat visum för oss
svenskar. Det bör vara en enkel sak att fixa. Detta är
oerhört viktigt för att underlätta kontakter för bl.a.
parlamentariker. Nyligen var en grupp kvinnliga
parlamentariker från det rwandiska parlamentet på
besök här. Ömsesidigt utbyte mellan olika delar i det
civila samhället - t.ex. kyrkor och idrottsföreningar -
måste underlättas. Där är visum en viktig del. Inte
sällan blir det avsevärda kostnader som kan utgöra
hinder för ett utbyte.
Jag sade att jag hade varit i Rwanda. Det kom en
inbjudan från UNDP:s nordiska kontor till några av
oss nordiska parlamentariker att delta i en resa. Jag
själv hade förmånen att få ta del av denna studieresa
tillsammans med företrädare från oppositionen och
norska kolleger - också från utrikesutskottet. Vi hade
tillsammans möjlighet att fokusera på frågor gällande
demokratiskt styrelseskick, social stabilitet, förso-
ningsprocessen och hiv/aids.
Vi mötte regeringsrepresentanter och oppositio-
nen, och vi besökte naturligtvis parlamentet och tal-
mannen. Vi samtalade vid flera tillfällen med parla-
mentariker. Vidare besökte vi institutioner och mötte
internationella organisationer som finns på plats -
även svenska utsända från Pingstkyrkan i Norrkö-
ping. Det var ett brett program som även möjliggjor-
de besök i olika delar av landet.
Varför räknar jag upp det här besöksprogrammet?
Jag tror att det är viktigt att som parlamentariker få
tid och möjlighet att få bred information. Utan bred
information från ett så pass komplicerat land som
Rwanda är det omöjligt att förstå inte bara landets
historia utan framför allt också dess framtid. Sverige
är den tredje största givaren till UNDP per capita och
den femte största givaren totalt. Tillsammans står de
nordiska länderna för nära en tredjedel av UNDP:s
totala budget. Självklart ska vi följa upp vårt bistånd.
UNDP:s kontor i Kigali visade sig vara ett professio-
nellt skött kontor. Det är roligt att kunna ha ett posi-
tivt exempel att peka på. Det är inte alltid när vi reser
ut som vi känner att allt fungerar så väl, att persona-
len är så kunnig och har den största förståelsen och
kunskapen om hur folk lever i vardagen. Det räcker
inte att kunna huvudstadens politiska korridorer, man
måste också ha andra referenspunkter. Så långt var
det positivt.
Vid en historisk tillbakablick tror jag allmänt att
en del av de misstag som har gjorts beror på just det
faktum att alltför få parlamentariker har haft möjlig-
het att på ett aktivt sätt följa upp och själva granska
och utvärdera biståndsinsatser.
Rwanda är under ytan ett djupt traumatiserat land.
Men skillnaden från mitt besök i Kigali för tre fyra år
sedan är påtaglig. Det är påtagligt tryggare i Rwanda i
dag. Jag är lika lite orolig i Rwanda som i min egen
hemstad. Så var det inte vid mitt förra besök. Atmos-
fären är starkt förändrad till det bättre, och man kan
se hus som restaureras och nya hus byggas. Vardags-
livet har kommit i gång. Det finns dagliga rutiner.
Rutiner skapar struktur i människors liv.
Fru talman! Rwanda är ett litet land - lika litet
som mitt landskap Småland - men har åtta miljoner
invånare. Landet är ett jordbrukarsamhälle som i dag
inte är självförsörjande på basmat som t.ex. bananer.
Landet är tätbefolkat, och all jord är redan uppodlad.
Visst går det att effektivisera jordbruket ytterligare,
och visst behövs en landreform. Landsbygden är
huvudsakligen ett kontantlöst samhälle. Ett småska-
ligt näringsliv behöver utvecklas, och det behöver
skapas arbetstillfällen utanför jordbrukssektorn för att
på så sätt skapa förutsättningar för den landreformen
som behövs. Många har i dag i Rwanda inte tillgång
till fullvärdig kost, och det behövs inte mycket av
torka eller tillväxt för att svälten ska stå för dörren.
Livet är skört.
Det gäller att skapa förutsättningar för investe-
ringar. Det är många frågor som regeringen och par-
lamentet måste arbeta med. Frågorna är uppe på deras
egna agendor.
Rwanda är en gammal stat. Den är inte skapad av
kolonialmakterna. Det är ett gammalt feodalt kunga-
döme som kolonialmakterna tog över. Det är ett land
som förvånade kolonialmakterna då det var så väl
organiserat och fungerade väl. På så sätt finns det en
traditionell samhällsstruktur att utgå från när ett de-
mokratiskt samhälle ska byggas upp.
Samtidigt finns det i den här strukturen sådant
som underlättade och blev ett redskap vid folkmordet.
Man behöver decentralisera och bryta ned en del av
dessa traditionella strukturer. Ett arbete med detta
pågår också.
Vi som i vårt politiska arbete försökt få till stånd
rätt marginella organisationsförändringar inser vilka
svårigheter som landet står inför och vilket stöd man
där behöver från omvärlden. Vi bearbetar här i Euro-
pa fortfarande Förintelsen, som inträffade för över 50
år sedan, medan folkmordet i Rwanda skedde så sent
som 1994. Under 100 dagar dödades drygt en miljon
invånare. Två miljoner flydde till grannländerna och
en miljon blev internflyktingar. Nära 150 000 perso-
ner som misstänks ha deltagit i folkmordet fyllde på
fängelserna.
Vi måste försöka men kan aldrig helt förstå vad
som hände 1994. Vi har hyst starka önskemål om att
regeringen skulle besöka Rwanda och angränsande
område av Afrika. Jag har nu också starka förhopp-
ningar om att så kommer att ske. Jag tycker att det är
alldeles nödvändigt att Sverige höjer sin profil i det
här området. Vi bör skapa oss en bild av det, och vi
bör driva dessa frågor i EU. Jag återkommer när det
gäller att forma en lite aktivare politik i området.