Fru talman! Miljöläget i världen allt sämre. Det är
en rubrik på ett TT-meddelande som kom i går efter
det att Worldwatch Institute presenterat sin årliga
miljörapport. De säger så här: Vi kan konstatera att
tillståndet inte blivit bättre de senaste tio åren. Alltfler
av jordens växt- och djurarter går mot utrotning.
Världens skogar huggs ned i samma takt som tidiga-
re. Och alltfler människor måste hålla till godo med
alltmer begränsade naturresurser, framför allt vatten.
Den här rapporten omfattar en sammanställning
efter Riokonferensen för tio år sedan. Den är oerhört
alarmerande. Trots många vackra ord och många
påskrivna deklarationer ser inte världens miljösitua-
tion, sociala eller ekonomiska situation så mycket
bättre ut för de som har det värst.
Trots att världens inkomster mer än tredubblats
sedan 60-talet lever mer än en miljard människor i
absolut fattigdom. Tre miljarder, hälften av världens
befolkningen, har mindre än två dollar per dag att
leva på. 800 miljoner människor har inte ens mat för
dagen. Runt 20 000 barn dör varje dag av undernä-
ring. Denna statistik visar ju att det inte står rätt till i
vår värld.
Institutioner som Världshandelsorganisationen,
WTO, Internationella valutafonden och Världsbanken
saknar i dagsläget en förmåga att ta ett helhetsansvar
för den globala kampen mot fattigdomen. Deras sty-
rorgan och verksamhet måste radikalt demokratiseras
för att de ska kunna återfå en trovärdighet hos värl-
dens medborgare.
I mitten av mars arrangerar FN en konferens som
jag tror kan bli väldigt avgörande för om en föränd-
ring är möjlig. Det är Världsbanken, FN, Internatio-
nella valutafonden, WTO m.fl. som ska titta på finan-
sieringen och möjligheten till en annan världsordning.
Frågan är bara om den politiska viljan kommer att
finnas. Är man villig att förändra politiken och sam-
ordna den så att den inte motverkar en utvecklings-
politik som gör det möjligt för de fattiga människorna
att leva utan fattigdom?
Konferensen i Mexiko ger världens beslutsfattare
en chans att göra något åt situationen, men det krävs
stora ansträngningar och en samordnad politik.
Kommer denna samordnade politik att finnas, och
finns det från regeringens sida en vilja att samordna
politiken så att man når resultat vid Mexikokonferen-
sen? Det behövs stora reformer inte minst inom de
internationella institutionerna vad gäller både han-
delsregler och de finansiella stöden via IMF och
Världsbanken.
En mycket viktig roll i fattigdomsbekämpningen
spelar de allra fattigaste ländernas utlandsskulder.
Frågan om skuldavskrivning kom högst upp på den
politiska dagordningen i slutet av 90-talet, då bl.a.
den internationella jubelkampanjen för att göra skul-
davskrivningar var en viktig del i den internationella
debatten. I dag skrivs skulderna ned till en nivå som
Världsbanken anser vara hållbar, men som hållbar
skuld definieras inte vad landet har råd med för att
uppnå målet att halvera fattigdomen.
I skuldsatta länder utarbetas nu nationella strate-
gier för fattigdomsbekämpning som kan bli effektiva
om de kan finansieras. Anna Lindh! Finns det en vilja
från EU att bidra med ytterligare skuldavskrivningar,
så att de nationella fattigdomsbekämpningsprogram-
men blir möjliga att genomföra, eller ska de fattiga
länderna tvingas att prioritera skuldbetalningar fram-
för satsningar på skola, hälsokliniker och lands-
bygdsutveckling? Var står regeringen i dag i skuldav-
skrivningsfrågan, och hur drivs den inför mötet i
Mexiko?
Det var intressant att lyssna till Lars Leijonborgs
inlägg. Av det kunde man tro att bara Sverige blev
medlem i Nato skulle i stort sett alla problem i värl-
den lösas och att väl helst alla skulle vara med i Nato.
Jag tycker att det var en ganska snäv syn på utveck-
lingsfrågorna och de stora globala problem som vi
står inför. Jag tror inte att en militär organisation kan
klara fattigdomsbekämpningen, utan det är helt andra
resurser och en annan fördelning och solidaritet som
behövs för denna uppgift.
Det var också intressant att lyssna på Moderater-
nas tolkning av den säkerhetspolitiska doktrinen. Det
är ju tillsammans med Moderaterna som regeringen
har förhandlat fram en ny doktrin, och Moderaternas
företrädare sade att medlemskap i Nato bör vara nästa
steg. Om jag inte har missuppfattat det hela har Mo-
deraterna tolkat den nya säkerhetsdoktrinen ungefär
så som Miljöpartiet har gjort, nämligen att den är ett
stort steg i förändringen av den svenska säkerhetspo-
litiken.
Regeringen byter nu på flera sätt fot i säkerhets-
politiken. För det första väljer regeringen att lägga
fram en säkerhetspolitisk doktrin som det inte längre
råder en bred enighet om i riksdagen. Tidigare har det
varit en politisk strävan att alla partier i riksdagen ska
vara någorlunda överens om skrivningarna. Nu från-
går regeringen detta genom att göra upp om skriv-
ningarna med Moderaterna, Kristdemokraterna och
Centerpartiet.
För det andra väljer regeringen också att göra
skrivningarna så öppna att de ger ett handlingsut-
rymme för i stort sett allting i framtiden. Egentligen
är det ingen deklaration utan ett stort frågetecken. Var
står regeringen i frågorna om alliansfrihet, och hur
länge tänker man hålla fast vid den ståndpunkten?
Det som också är intressant är att regeringen full-
ständigt kör över sin egen kongress och dess beslut
vad gäller säkerhetspolitiken. Det finns förmodligen
en anledning till detta och även ett samband med att
regeringen inte har tagit med Miljöpartiet och Väns-
terpartiet i diskussionen, nämligen den syn som rege-
ringen i dag har på EU:s gemensamma försvarspoli-
tik. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på om regeringen
i nuläget är ense med övriga EU-länder om att EU
också i framtiden ska vara en militärmakt.
När man läser Anna Lindhs deklaration får man
intrycket att utrikesministern nu öppnar dörren på vid
gavel för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
inom EU och att denna innebär ett gemensamt försvar
med betydligt större befogenheter än hittills. Hade
regeringen valt att utforma en doktrin i enlighet med
s-kongressens beslut, hade också Miljöpartiet kunnat
ställa sig bakom den.
Det är inte bara på det säkerhetspolitiska området
som vi kan se att regeringen har förändrat utrikespo-
litiken. Vi har också noterat att regeringen blivit allt-
mer USA-anpassad. Det är inte alls förvånande att
Sverige och övriga länder känner och lider med USA
efter terroristangreppen. Det var händelser som inte
lämnade någon oberörd. Det är dock förvånande att
regeringen i allt större utsträckning och i alltfler frå-
gor blivit USA-kramare.
Vi kunde i går läsa en debattartikel i DN av Sver-
ker Åström där denne tyckte att regeringen blivit
transportkompani för USA. Vi har också med oro
noterat att regeringen inte längre lika kraftfullt som
tidigare agerar i Palestinafrågan. Jag vill fråga Anna
Lindh om regeringen tänker agera i Mellanösternfrå-
gan eller om ni lämnar över den till USA:s agerande
framöver.
Miljöpartiet ser med oro på Bushadministratio-
nens upprustning. Att satsa stort på ökad militarise-
ring i dagens värld är helt fel medicin mot globalise-
ringen. Sverige och EU borde mycket kraftigt agera
mot denna upprustning. Det är förvånande att utri-
kesministrarna vid sitt möte nyligen var tysta i denna
fråga.
Jag tycker att det är bra att regeringen tagit initia-
tiv för ett totalförbud mot dödsstraff. Det är dock
mycket förvånande att regeringen i det läget väljer att
blixtutvisa människor till Egypten, ett land som både
använder tortyr och tillämpar dödsstraff. Trovärdig-
heten i regeringens inställning för totalförbud mot
dödsstraff blir, som jag ser det, naggad i kanten av ett
sådant utvisningsbeslut. Ännu mer förvånande blir
beslutet som det också omfattar hustru och barn, som
inte anklagats för brott men som lätt kan bli förmål
för tortyr i detta sammanhang.
Utrikespolitiken, globaliseringen och det interna-
tionella samarbetet kräver att vi i dag i betydligt stör-
re utsträckning för ihop ekologi och ekonomi i ett
sammanhang. Inför den kommande Rio+10-
konferensen i Johannesburg kommer miljöfrågorna
förmodligen återigen att ställas på agendan och bli
viktiga. Vi kan konstatera att det tyvärr inte har hänt
särskilt mycket i form av miljöförbättringar i världen
sedan Riokonferensen hölls. Det är, som jag ser det,
mycket oroväckande att EU:s politik inte leder till en
hållbar utveckling.
Ta som exempel EU:s fiskeripolitik. I dag kan vi
se hur EU stöder allt effektivare fiskeriflottor som
sopar bottnarna i Östersjön, vilket leder till att vi i
dag borde ha ett omedelbart stopp för torskfisket om
vi över huvud taget ska kunna fiska och äta torsk i
framtiden. Trots det fortsätter EU med en fiskeripoli-
tik som kommer att leda till att fler och fler av havets
bottnar sopas rena från de bestånd som behövs för att
kommande generationer också ska ha möjlighet att
äta fisk. Det man använder fisken till är ju inte män-
niskoföda, utan 80 % av fisken går till djurfoder.
Det finns mycket som man skulle behöva ändra på
i EU:s politik för att den globala internationella soli-
dariteten skulle vara ledstjärna. Ofta hör man just att
det är så viktigt med det internationella samarbetet
eftersom man då kan åstadkomma så mycket mer,
och så borde ju vara fallet. Men i EU:s fall är det ju
ofta så att det tyvärr leder åt fel håll när det gäller den
internationella solidariteten.