Herr talman! Mellanöstern och länderna öster
därom har under senare år hamnat i världspolitikens
centrum. De flesta av dem är f.d. kolonier. Kolonial-
makterna var inte intresserade av demokrati. De var
intresserade av koloniernas ekonomiska tillgångar.
Efter avkoloniseringen bildades nya stater. Det
blev självfallet inga demokratier. Vi fick stater som
Irak, Iran, Jordanien, Syrien, Afghanistan och Pakis-
tan. Några av dem håller sig med en demokratisk
fasad, men i själva verket är det andra maktstrukturer
som avgör den politiska, sociala och ekonomiska
utvecklingen.
Kolonialmakternas dominans har efter det kalla
kriget avlösts av USA:s dominans. I USA:s politik
har viljan att dominera varit viktigare än demokratin.
Man har spelat utrikespolitiska spel där kontroll och
herravälde varit det viktigaste.
Vad ska man säga om att USA först har Irak som
bundsförvant i kriget med Iran? När Saddam Hussein
under denna tid gasar ihjäl 5 000 kurder i staden Ha-
labja vägrar USA att i FN fördöma denna förbrytelse.
Några år senare blir Irak en av USA:s värsta fiender
och utnämns till skurkstat.
Det handlar om ett spel om makt och herravälde -
inte om demokrati kontra diktatur. Hur många dikta-
turer har för övrigt inte USA stött på sin bakgård
Latinamerika?
Herr talman! I Mellanöstern bildades 1947 staten
Israel. Under decennier har Israel och Palestina ut-
gjort en källa till konflikter i Mellanöstern. I dag är
den israeliska staten beväpnad till tänderna med den
modernaste utrustningen. Man är militärt vida över-
lägsen grannländerna. Man ockuperar palestinska
områden. Man bygger bosättningar på ockuperad
mark. Som ockupant uppträder man föraktfullt och
brutalt mot palestinierna, raserar deras bostäder och
inrättar civila och militära installationer på palestinsk
mark. Man uppträder som om man kommit för att
stanna och ta över. Man förstör och skjuter sönder
den bräckliga infrastruktur som den palestinska myn-
digheten byggt upp.
Sharonregeringen har omringat palestiniernas le-
dare Yasir Arafat och i praktiken gjort honom till sin
fånge. Samtidigt predikar israeliska talesmän oupp-
hörligen om att Yasir Arafat måste stoppa själv-
mordsbombare och terrorister. Hur ska han kunna
göra det när man isolerat honom från sitt eget folk?
Vad den israeliska staten gjort är att man inlett ett
krig mot det palestinska folket. De militära aktioner
Ariel Sharon genomfört är inte något steg på vägen
mot fred eller mot en fredsprocess. Snarare börjar det
likna ett försök till en ny fördrivning av palestinierna
- ett försök till etnisk rensning.
Även israeliska soldater och officerare börjar få
nog av Sharons politik och vägrar ställa upp på alla
folkrättsbrott och på förföljelser av palestinierna.
Herr talman! När situationen går så långt som till
att man flygbombar palestinska myndigheter mitt i ett
bostadsområde i Gaza växer sig bara en riktning
bland palestinierna stark - den som representeras av
Hamas, Hizbollah och Islamiska Jihad. De funda-
mentalistiska riktningarna bland palestinierna blir
starka - de som får sin uppmuntran från Iran. De som
försvagas är de bland palestinierna som Arafat repre-
senterar.
Samtidigt är det en skam att de arabländer som
säger sig stödja palestiniernas sak inte förmår ge det
stöd och det bistånd de utlovat. Ekonomiskt bistånd
har uteblivit, och det palestinska stödet ges inte sällan
samtidigt som man sneglar på USA, som är den vikti-
gaste importören av arabvärldens olja.
Vilka tänker sig Sharon förhandla med i framti-
den, om hans syfte är att förhandla, när Arafats linje
på olika sätt försvagats? Ska det till slut bara bli för-
handlingar med Islamiska Jihad och Hamas? Den
sortens folk förhandlar knappast. Det vet alla. Det vet
Sharon.
Alla vet också att Sharon inte skulle kunna göra
det han gör utan stöd från USA och president Bush.
Bush gör som Sharon. Han manar Arafat att få bort
självmordsbombarna och terroristerna. Han manar
den misshandlade till besinning.
Självfallet vet jag att självmordsbomber och ter-
rorhandlingar aldrig leder till något gott. Det är ett
fruktlöst sätt att försvara sina rättigheter. Det är en
sak att bekämpa terrorister, men en helt annan är att
bekämpa terrorism.
Att döda eller infånga några terrorister kräver na-
turligtvis vissa insatser. Lyckas man med den upp-
giften har man för den skull inte bekämpat terroris-
men eller själva källan och den ursprungliga orsaken
till terrorn. Att bekämpa terrorismen som fenomen
kräver stora insatser. Det är helt andra insatser än en
serie militära ingripanden.
Man kan inte ha en så enkel syn på världen och
människorna att man bara utpekar vissa människor
som ondskefulla och som terrorister. Det finns orsa-
ker till att människor begår onda gärningar. Det är
under dessa förhållanden ondskan växer. Det är soci-
ala missförhållanden och missförhållanden sprungna
ur förtryck. Det är förhållanden som kränker männi-
skor. Det är missförhållanden som i andra ändan har
sin grund i en makthunger och en strävan efter domi-
nans och herravälde. Det finns t.o.m. en önskan om
och vilja till världsherravälde.