Fru talman! När utrikespolitik diskuteras, säker-
hetsfrågor prövas, biståndsinsatserna ventileras och
flyktingsituationen besvärar oss inser vi alltmer att vi
i Sverige och Norden lever i den privilegierade delen
av världen. Sverige har, fru talman, trots sin litenhet
en roll att spela i världspolitiken.
Över hela vår värld finns otaliga konflikter tydligt
markerade, här i Europa, inte minst på Irland och
Balkan, men också i Mellanöstern, Fjärran Östern,
Afrikas många fattigländer och också på den ameri-
kanska kontinenten. Mycket mänsklig tragik utspelas
och strävsam uppbyggnad slås sönder. Oerhörda
resurser går till krigsindustri och militärinsatser, och
det finns, fru talman, inga vinnare. Förlorarna är
desto fler.
Vårt privilegium i Norden handlar också om att vi
i nära 200 år inte har haft några militära samman-
drabbningar inom eller mellan de nordiska länderna.
Tvärtom har vi exempel på hur tvistefrågor kan lösas
utan konflikter. Åland är ett sådant exempel. Union-
supplösningen mellan Norge och Sverige och föränd-
ringen 1921 av gränsen mellan Tyskland och Dan-
mark är andra exempel. I det senare fallet flyttades
landsgränsen sex mil norrut. Detta ger tydliga besked
om att frågor kan lösas om de blir rätt hanterade. I det
dansk-tyska fallet var det gränsöverskridande över-
läggningar och en folkomröstning. Det jag nu nämnt
är bra exempel på hur man löser konflikter och skulle
mycket väl kunna vara stilbildande för många länder
ute i världen.
Det som kom att spela vårt historiska demokratis-
ka förlopp i händerna var den folkliga rörelse som
fick en bredd och en styrka i såväl det religiösa livet
som inom socialpolitiken och det fackliga arbetet.
Liberala strömningar drev fram kravet på den all-
männa skolutbildningen, och 1842 beslöts den folk-
skolestadga som skulle garantera alla svenska barns
rättighet att lära sig läsa, skriva och räkna. Inom pa-
rentes sagt var det en reform som för övrigt ännu inte
nått sitt mål, då man ser till dagens alltför stora ut-
slagning ur den svenska skolan. Men när det är sagt
är det ingen tvekan om att 160 års rätt till allmän
folkskola har varit en styrka som de klassiska folkrö-
relserna - väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och
den fackliga rörelsen - kunde bygga på då de i allt
väsentligt och i stor enighet drev fram den demokrati
som vårt land och de nordiska länderna haft så stor
glädje av.
Demokratin har ett stort egenvärde. Ett demokra-
tiskt genombrott skulle i många länder kunna bli den
hävstång som skulle lyfta folk och länder till ett an-
ständigt umgänge. Mycket blod skulle hindras från att
flyta på slagfälten och tyranneriet skulle bli starkt
begränsat. Våra erfarenheter och iakttagelser av fasc-
istiska och kommunistiska diktaturregimer har hjälpt
oss att inse hur förödande det blir då respekten för
människor och människovärdet trampas under stövel-
klacken eller där kulorna genomborrar och dödar.
Demokrati och folkstyre skulle också kunna bli fram-
gångsreceptet därför att det inte är folken som driver
krigsteserna. Det är i stället deras okloka och grymma
ledare.
En stabil och utvecklad demokrati på Nordirland
eller Balkan, i Ryssland, Afrika och Mellanöstern
skulle vara något av ett universalmedel för att över
huvud taget få slut på våld och terror och kunna få en
fair chans att bygga upp det som är sönderslaget och
hjälpa unga människor till en ny och fredlig start i sitt
eget land.
Att folkligt umgänge och politisk demokrati bety-
der mycket kan vi se av den utveckling som har skett
av nära samarbete mellan Baltikum och Norden.
Nordiska rådet blev ju för övrigt en dörröppnare, för
att inte säga murbräcka, då rådet rent fysiskt var före
de nordiska ländernas ambassader när man öppnade
informationskontor i Tallinn, Riga och Vilnius. Det
blev en viktig signal till den gamla sovjetledningen,
nämligen att det fanns ett tydligt nordiskt intresse för
hur utvecklingen på Baltikum skedde.
Tidigt var också den nordiska liberala gruppen på
besök i Kaliningrad. Detta lilla landområde har
mycket av gammal sovjetisk prägel och är ett
skräckinjagande exempel på etnisk rensning intill
hundra procent. Den ungefär en miljon stora befolk-
ningen drömmer om att få en utvecklad demokrati
och ett liv i fred och frihet. Därför är det en svensk
men också samlad nordisk uppgift att kring våra Ös-
tersjöländer främja demokratin, freden, miljön och
näringslivets utveckling och därmed en bas för den
folkliga välfärden.
Det går en urbaniseringsvåg över våra länder. Det
gäller fattiga u-länder och rika i-länder. Allt färre
storstadsområden får alltfler invånare och allt större
områden glesnar och tunnas ut på befolkning. I våra
välfärdsländer leder det till försvagad service i stora
områden och trängselproblem i våra städer. När det
sker i fattiga u-länder blir ett sådant problem ännu
större.
Det svenska biståndet, som i hög grad har fått sin
inspiration ur frivilligorganisationerna, kyrkorna och
de många ideella rörelserna, har gått i täten för att
också Sverige och andra välfärdsstater ska göra insat-
ser för de fattiga länderna. Vi har ofta sagt att det är
genererande att samtidigt som regeringen talar om att
det går bra för Sverige har majoriteten i denna riks-
dag legat och bromsat en snabb uppräkning av svensk
biståndsinsats till utlovad nivå. Här har främst social-
demokrater och moderater funnit varandra när det
gäller att pruta på globala solidaritetsinsatser.
Svensk biståndspolitik har i sina metoder förbätt-
rats avsevärt från 50-talets mer krampaktiga för att
inte säga komplexfyllda attityd mot de s.k. NGO-
insatserna. Min uppfattning är att betydligt mer skulle
kunna kanaliseras över det frivilligarbete som inte
minst ungdomar från många länder är beredda att gå
in i. Sådant arbete i nära kontakt med flykting- och
fattigländer behöver uppmuntras.
Fru talman! Vår flyktingpolitik behöver delas upp
i tre bitar:
1. I det korta perspektivet behövs ett generöst
flyktingmottagande.
2. Andra västländer måste engageras till att ta en
större andel av flyktingbördan.
3. Sverige måste, nationellt och genom EU, FN
och andra samarbetspartner, hårt driva frågor
som undanröjer skälen för att människor behö-
ver fly.
Vi får inte glömma att det ytterst handlar om
människor, våra systrar och bröder. Alla har rätt till
det som i bästa mening kan kallas för en människo-
värdig tillvaro.