Fru talman! Ärade åhörare! Det finns i dag fler
fattiga och samtidigt fler mycket rika i världen än
någonsin tidigare. Samtidigt finns det resurser som
gör att ingen skulle behöva att leva fattig eller svälta.
En majoritet av dem som lever i absolut fattigdom
är kvinnor och flickor. En tredjedel av alla kvinnor i
u-länderna är analfabeter. 110 miljoner barn går inte i
skolan. En majoritet av dem är flickor.
De allra flesta som flyr undan krig och konflikter
är kvinnor och barn. En halv miljon kvinnor dör årli-
gen i samband med barnafödande. Kvinnor saknar
ofta äganderätt till det hus som de bor i, till den jord
som de brukar och de lever i rättslöshet.
Miljoner kvinnor i u-länder har anställts i tillverk-
ningsindustri och exportjordbruk som en följd av de
fattiga ländernas satsning på exportindustrier. Kvin-
nor har generellt lägre löner och sämre arbetsvillkor
än män.
De fattiga länderna konkurrerar på världsmarkna-
den med låga löner, och den billigaste arbetskraften
är den fattigaste av de fattiga, dvs. kvinnor i u-
länderna.
Därför måste Sveriges bistånd och utrikespolitik
genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Därför
måste en större del av biståndet gå till att förbättra
kvinnors möjligheter till utbildning och hälsovård.
Fru talman! Handelspolitiken är sannolikt väsent-
ligt viktigare för u-ländernas framtid än biståndspoli-
tiken. Biståndspolitikens mål bör vara att avskaffa sig
själv. I dag är det nödvändigt med ett högt och kvali-
tativt säkert bistånd till många områden i världen.
Men utan att den rika världen bekämpar sin egen
protektionism och på allvar tar ansvar för fattiga
länders tillgång till världsmarknaden kommer väl-
ståndsökningen att fortsätta att fördelas orättvist.
Tullar och handelsregler gynnar nästan enbart de
rika. Dessutom försvårar de ofta för länder att föra en
bra miljöpolitik. Handelsreglerna måste därför för-
ändras så att de bidrar till att utjämna skillnaderna
mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män.
Världshandeln måste anpassas till vad naturen tål.
Fokus måste flyttas från västvärldens krav på tillgång
till råvaror och avsättningsmarknader till de fattiga
ländernas berättigade krav på utveckling.
Internationella handelsavtal ska fullt ut respektera
FN-konventioner om miljö och arbetsvillkor.
Världsbanken, Internationella valutafonden och
världshandelsorganisationen WTO måste demokrati-
seras. USA:s och EU:s makt över dessa organisatio-
ner måste minska.
De internationella institutionernas politik måste
förändras från att ensidigt kräva avregleringar och
ökade klasskillnader till att verka för en hållbar ut-
veckling, rättvisa och generell välfärd för alla.
Fattiga länders skuldbörda till den rika världen
måste minska genom att skulder avskrivs.
Fru talman! Den europeiska unionen har under de
senaste åren tagit flera steg på väg mot en federal
statsbildning. Den snabba uppbyggnaden av en ge-
mensam snabbinsatsstyrka kan inte karakteriseras
som något annat än ett embryo till en gemensam
försvarspolitik.
Nu har också eliternas och den europeiska storfi-
nansens projekt EMU sjösatts. Valutaunionen kom-
mer att leda till starka krav på en samordnad ekono-
misk politik med skatteharmonisering och gemensam
välfärdspolitik som följd.
Den svenska regeringen har, trots uttalade ambi-
tioner om att slå vakt om EU:s mellanstatliga karak-
tär, på punkt efter punkt accepterat - och ibland
t.o.m. entusiastiskt förespråkat - förslag som minskar
väljarnas möjlighet att utkräva politiskt ansvar. Däri-
genom försvagas demokratin.
Regeringens agerande i den europeiska framtids-
debatten är mer än lovligt svagt. Å ena sidan talar
man fint om de nationella parlamentens roll och om
vikten av att åtgärda det s.k. demokratiska under-
skottet i EU. Å andra sidan viker man sig så fort fede-
ralisterna tar till brösttoner.
Fru talman! Regeringen brukar hävda att deras ut-
rikespolitik är densamma som socialdemokratiska
regeringar i alla tider har fört. Det är svårt att se att
det stämmer med verkligheten. Svensk utrikespolitik
är numera underordnad EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik, och det har lett till en olycklig
tystnad om internationella konflikter och en besvä-
rande underdånighet gentemot den kvarvarande su-
perstaten USA:s ambitioner att styra världen. Om det
finns en röd tråd i svensk utrikespolitik genom histo-
rien är det omsorgen om folkrätten och engagemanget
för internationell rättvisa. Den nuvarande regeringen
förvaltar denna tradition genom att ibland acceptera,
ja, ibland t.o.m. direkt stödja, brott mot internationell
rätt och genom att fördunkla konflikter.
När USA och Nato började bomba Jugoslavien
var detta ett solklart brott mot all internationell rätt.
Likväl uttryckte Göran Persson förståelse för USA:s
bombningar och för bruket av militärt våld. Statsmi-
nisterns djärva slutsats var att det inte finns något
entydigt stöd i folkrätten för bombningarna. Det hade
varit rimligt att Sverige protesterade högljutt och
starkt mot superstaten USA:s sätt att ställa världssam-
fundet åt sidan och själv ta sig rätten att använda
militärt våld för att lösa en konflikt.
Regeringens förhållningssätt har mycket lite med
alliansfrihet eller försvar av folkrätten att göra. Det
handlar om en dramatisk förändring av svensk utri-
kespolitik som de svenska Natoanhängarna har an-
ledning att jubla över.
Den nya säkerhetspolitiska beskrivningen är säm-
re än vi hade trott att den kunde vara. Alliansfriheten
framstår där som ett oönskat faktum. Meningen om
framtida säkerhet luktar Natomedlemskap lång väg.
Den formulering man har kommit överens om inne-
bär en mycket klar poängseger för den borgerliga
synen. Neutraliteten är borta, och nu tas ett mjukt
avsked av alliansfriheten. Det är närmast en recension
av den politik som har bedrivits: Alliansfriheten -
denna säkerhetspolitiska linje - har tjänat oss väl,
säger man. Den var bra en gång i tiden, alltså, men
för framtiden talar man inte längre om alliansfrihet
och neutralitet. Det är ett konstaterande av ett sakför-
hållande: Sverige är militärt alliansfritt. Men det är en
deskriptiv formulering, inte en formulering som pekar
mot framtiden.
När man talar om framtiden formuleras det mjuka
avskedet från alliansfriheten i påståendet att hot också
mot Sveriges säkerhet bäst avvärjs i samverkan med
andra länder. Kontrasten mot neutralitetssynens och
alliansfrihetens linje kunde knappast vara starkare!
Det finns ingenting alls i dessa formuleringar som
innebär ett nej till en kommande svensk anslutning
till Nato. I själva verket är det svårt att se att en Nato-
anslutning inte skulle vara en logisk följd av den
förändrade svenska säkerhetspolitik som i dag har
presenterats. Den lämnar också mycket öppet för
tolkningar. Vi hörde hur Bo Lundgren sade att den
säkerhetspolitiska doktrinen var modern och öppen
och lägger den gamla alliansfriheten bakom oss.
Detta skulle enligt honom vara väl i linje med det
borgerliga förslaget från augusti: Den ryggradslösa
säkerhetspolitikens tid är förbi; ett medlemskap i
Nato är nästa naturliga steg.
Den nya doktrinen uppfyller inte ens det mest
primära syfte som en doktrin ska ha, nämligen att
skapa säkerhet i omvärlden när det gäller Sveriges
säkerhetspolitiska val. De olika tolkningar som görs
av de partier som kommit överens om den här skriv-
ningen leder tvärtom till en osäkerhet i omvärlden om
vilken väg Sverige väljer i framtiden.
Hur skulle det då ha kunnat låta? Exempelvis så
här: Sverige är militärt alliansfritt. Det är den säker-
hetspolitiska linje som ger oss störst handlingsfrihet i
olika krislägen. Om en konflikt trots allt skulle bryta
ut i vårt närområde står det oss fritt att i enlighet med
FN:s stadga agera, vara icke krigförande eller förklara
oss neutrala. Den svenska militära alliansfriheten,
grundad på en betryggande försvarsförmåga, bidrar
till stabilitet i vår del av Europa. Den är en god platt-
form för fortsatta svenska strävanden för nedrustning
och icke-spridning av kärnvapen. Så löd det förslag
som regeringen stod för i augusti. Det var det förslag
som man förhandlade bort i överenskommelsen med
de tre borgerliga partierna.
Doktrinen kunde också ha kunnat låta så här: Sve-
rige ska vara militärt alliansfritt. Alliansfriheten är ett
viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Alliansfriheten ger
oss handlingsfrihet att driva en självständig politik i
krislägen, och också i frågor som nedrustning och
kärnvapenavveckling. Som militärt alliansfria kan vi
välja att ställa oss neutrala i en eventuell kris- eller
krigssituation. Det var den socialdemokratiska parti-
kongressens beslut när man fattade beslut om nytt
partiprogram på kongressen i höstas.
Fru talman! Efterdyningarna efter terroristdåden i
New York och Washington har lett till att den gamla
jesuitregeln att ändamålet helgar medlen har fått ny
aktualitet. Vi ser att rättssäkerhet och respekt för
mänskliga rättigheter riskerar att dumpas under det
vällovliga syftet att utrota terrorismen.
Regeringen har förklarat att det gäller att finna en
balans mellan terroristbekämpningen å ena sidan och
respekten för mänskliga rättigheter å andra sidan.
Detta är feltänkt. Mänskliga rättigheter är inte för-
handlingsbara. Det gäller inte att finna en balans. Det
gäller att i varje läge försvara rättssäkerhet och
mänskliga rättigheter mot övergrepp från vem det
vara månde. Endast det kan utgöra grunden för ett
försvar av demokrati och öppenhet.
Därför är det sorgligt att se den svenska regering-
ens svaga agerande när tre svenska medborgare får
sina tillgångar frysta och man uppenbarligen inte har
redovisat några som helst skäl för beslutet.
Därför är det sorgligt att se att Sverige avvisar två
asylsökande till Egypten under hänvisning till att man
har erhållit garantier för deras säkerhet - garantier
som i princip innebär att den egyptiska regeringen
lovar att dessa asylsökande ska behandlas i enlighet
med egyptisk lag. Vi talar om ett land som systema-
tiskt kränker mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.
Vi vet också att rättssäkerheten sitter trångt till när
USA behandlar fångar som djur.
Vi vet att också att den internationella brottmåls-
domstolen ifrågasätts och bekämpas av starka krafter
i USA. När hörde vi utrikesministern säga något om
den lagstiftning som den amerikanska senaten antog
den 7 december och som innebär att den internatio-
nella brottmålsdomstolen ska bekämpas med alla
möjliga medel av presidenten om någon amerikansk
människa skulle ställas inför rätta av denna domstol?
Det finns en stor risk att rättssäkerhet och mänsk-
liga rättigheter i framtiden blir en lyx som man kan
hänvisa till i högtidstal. I denna värld, fru talman,
behövs partier och regeringar som ifrågasätter USA:s
dominerande roll. I denna värld behövs partier och
regeringar som tar ställning för global rättvisa och
internationell solidaritet. I denna värld behövs de som
vågar uttrycka att en annan värld är möjlig.
(Applåder)