Fru talman! En händelse under Bosnienkriget på-
verkade mig och många andra djupt. Den etniska
rensningen pågick. Fruktansvärda kränkningar av
mänskliga rättigheter pågick också. Hundratusentals
människor var på flykt. Förenta nationerna hade för-
klarat den lilla staden Srebrenica som en skyddszon,
ett fredat område, dit också tiotusentals flyktingar
hade kommit.
Den blåvita FN-flaggan vajade över en holländsk
kontingent, som hade till uppgift att fullfölja världs-
samfundets beslut. Men president Milosevic serbiska
trupper struntade fullkomligt i världssamfundets
beslut. De holländska soldaterna fick hala den blåvita
FN-flaggan, och ett fruktansvärt folkmord - mass-
mord - ägde rum. Då och då visas fortfarande bilder-
na på TV. Det är en pastoral idyll i den sommarfagra
jugoslaviska dalen, men det man inte ser på filmbil-
derna är att hundratals och åter hundratals människor
slaktades.
Före detta hade FN agerat. EU hade agerat. OSSE
hade agerat. Natotrupper fanns redan i regionen. Från
hangarfartyg i Adriatiska havet var amerikanska plan
redo att komma till skydd för de attackerade männi-
skorna, men FN-systemet förmådde inte be om den
hjälpen. Det var alltför byråkratiskt, alltför komplice-
rade beslutsstrukturer och alltför många hänsyn.
Lars Ohly talade om solklara brott mot folkrätten,
apropå detta skede i världshistorien. Han syftade då
på när en koalition av stater strax efter den händelse
jag nu har beskrivit sade att detta inte är acceptabelt i
vår tid. Diktatorernas tid i Europa måste vara över.
Nu måste vi leva i folkrättens tid. Folkrätten kan inte
definieras som att diktatorer har rätt att slakta sina
egna och andras medborgare.
För mig blev den händelsen ett exempel på att det
i dagens värld inte räcker med Förenta nationerna.
Hur mycket vi än ska sluta upp bakom den organisa-
tionen och hur mycket vi än ska hoppas på att den
kan stå för fred och säkerhet, är vi ännu inte där där
vi helt och hållet kan lägga världens säkerhet i FN:s
händer.
Det finns många, många bra formuleringar i den
utrikesdeklaration som vår utrikesminister läste upp.
En av dem lyder enligt följande: EU och Nato utgör,
tillsammans med Europarådet och OSSE, grundvalar-
na för Europas säkerhetsarkitektur.
Det är helt rätt. Då noterar var och en att i tre av
dessa fyra organisationer är Sverige fullvärdig och
aktiv medlem. Vi är det i EU, i Europarådet och i
OSSE. Men Nato har vi valt att ställa oss utanför.
Lars Ohly sade mot slutet av sitt anförande några
mycket engagerade och fina ord om mänskliga rättig-
heter. Sedan fortsatte han med att säga att det därför
behövs partier som fortsätter att kritisera USA:s roll.
När jag hörde detta tänkte jag att om Lars Ohly är
så djupt engagerad för mänskliga rättigheter, är det
också viktigt att det finns partier som vågar kritisera
Folkrepubliken Kina, Nordkorea, Irak, Libyen och
Kuba.
Jag såg att Vänsterpartiet på sin kongress mottog
hälsningar från den svensk-kubanska vänskapsföre-
ningen som framhöll att ingen inblandning skulle ske
i Kubas inre angelägenheter. Det är ett orimligt ställ-
ningstagande, tycker jag. Kongressen beslöt att retur-
nera hälsningen till denna vänskapsförening, som är
ett verktyg för Castrodiktaturen.
Nej, ska vi stå för mänskliga rättigheter måste vi
vara redo att kritisera alla regimer som kränker dem.
Vi måste också vara redo att inse att i vår värld måste
folkmord kunna stoppas, måste det finnas krafter som
står på demokratins och de mänskliga rättigheternas
sida på ett effektivt sätt, också när t.ex. diktatorerna i
Beijing lägger in sitt veto i FN:s säkerhetsråd eller,
som i Milosevic fall, när man fullkomligt struntar i
FN:s beslut.
För mig var det en mycket stor dag i går när den
f.d. diktatorn Milosevic stod inför rätta i Haag. Det är
den nya världen. Vi ska sträva dithän att han får säll-
skap framför skranket av många av hans kumpaner
bland diktatorer i världen.
Det faktum att Milosevic stod där var ett resultat
av en händelsekedja som Lars Ohly betecknade som
ett solklart brott mot folkrätten. Det var det faktum att
USA i kretsen av Natoländer, och i tät samverkan
med andra länder, inte minst Ryssland, till sist ställde
sig på de mänskliga rättigheternas sida och med va-
pen i hand ingrep till skydd för hotade människor.
Det är den här verklighetsbilden som har fört mig
och många andra till ställningstagande att det vore ett
naturligt steg för Sverige att bli medlem i Nato. Precis
den formuleringen använde också Bo Lundgren. Han
redogjorde för den valsituation vi står inför när det
gäller Natomedlemskap. Han sade att valet borde vara
enkelt. Men det är uppenbarligen inte enkelt för Mo-
derata samlingspartiet och för ett antal andra partier.
Ställningstagandet skjuts på framtiden av skäl som
jag inte riktigt förstår.
Låt oss se på vår omvärld. Norge är medlem i
Nato. Danmark är medlem i Nato. Tyskland - både
gamla Väst- och gamla Östtyskland - är medlem i
Nato. Polen är medlem i Nato. Sedan kommer Kali-
ningrad, som tillhör Ryssland. Ryssland kommer
senare i vår, av allt att döma, att få ett avtal med Nato
som ger landet ett mycket stort inflytande i Nato, en
mycket tät relation till Nato. Det är mycket, mycket
bra. Sedan kommer Litauen, Lettland och Estland. De
länderna kommer med all sannolikhet att inbjudas
som Natomedlemmar senare i år. Som vi hörde tidi-
gare i dag var Finlands försvarsminister i Stockholm i
förra veckan. Han konstaterade att vi inte skulle vara
så säkra på att Finland kommer att vänta på Sverige
med sitt Natomedlemskap.
Sverige är på väg att bli säkerhetspolitiskt isolera-
de i den meningen. Det är - som jag sade häromda-
gen - snart bara Sverige och Vitryssland, med Luka-
sjenko i ledningen, som envist slår fast att vi ska stå
utanför Nato. Det är ett oklokt ställningstagande. Det
är ett ställningstagande som i ett visst läge också kan
bli farligt. Det är precis som det konstateras i dekla-
rationen, nämligen att Nato utgör, tillsammans med
andra, den viktigaste säkerhetsstrukturen i Europa.
Att då stå utanför den strukturen, där de avgörande
besluten fattas, är potentiellt farligt.
Fru talman! Det står väldigt mycket bra i utrikes-
deklarationen. Det är väldigt få meningar som jag kan
bryta ut och säga att här tycker jag annorlunda. Me-
ningen "Sverige är militärt alliansfritt" tycker jag är
olycklig. Vi borde inte vara det. Men även den är ju
en korrekt skildring av ett faktum som råder just i
dag.
Om man snarare utgår från verkligheten än från
det som försiggår på internationella kongresser och
konferenser ser verkligheten något dystrare ut. Dekla-
rationen nämner t.ex. målet om att halvera
världssvälten. Om den takt som världssvälten nu
pressas tillbaka i inte höjs kommer det inte att ske till
2015 utan till 2050 då många av oss här inne är döda.
Då har vi alltså bara halverat världssvälten. Då har vi
andra halvan kvar. Detta är naturligtvis helt orimligt.
Världen har i dag resurser att föda alla sina männi-
skor. Jag tycker att det här målet borde höjas. Vi
borde naturligtvis ha som mål att utrota världssvälten
från världens yta och sätta upp ett årtal för det. Det
blir bara meningsfullt om vi kombinerar det med att
höja biståndet från världens rika länder och förändra
handelspolitiken radikalt.
Jag hade hoppats och hoppas fortfarande att hän-
delserna den 11 september mitt i allt elände skulle
utlösa en ny handlingskraft. Jag tycker faktiskt att
man har kunnat se spår av det hittills. Koalitionen
mot terrorism var och är viktig. Den kom till mycket
snabbt och har varit effektiv. EU:s beslut att följa en
Big Bang-strategi för utvidgningen, som man väl
måste kalla det som nu är på gång, tycker jag också är
ett uttryck för en ny handlingskraft. Händelserna på
WTO:s toppmöte tycker jag också var lovande. Men
väldigt mycket återstår ju. Än så länge har inte de
konkreta beslut fattats som behövs för att människor
som svälter, förföljs och lever i fruktansvärd fattig-
dom ska se en ljusning.
Jag vill särskilt lyfta fram toppmötet i Monterrey
som nämns i deklarationen. Jag menar att det är ett
gyllene tillfälle för världens ledare att gå från ord till
handling. Det vore intressant att höra hur regeringen
planerar inför det mötet. Kommer t.ex. statsministern
kommer att delta i det här toppmötet i Mexiko? Jag
tycker att det vore en mycket värdefull markering av
vilken vikt vi fäster vid det. Ämnet där, finansiering
av utveckling, är ju just nyckelfrågan. Det duger inte
att prata längre. Vi måste komma till konkreta beslut
som gör att välståndsklyftan i världen kan slutas
snabbare och att svältande människor kan få mat.
Det gäller naturligtvis också miljösituationen.
Även där är sanningen att flera trender går åt fel håll,
och världssamfundet har inte haft kraft att samla sig
till en strategi, i varje fall inte en effektiv strategi, mot
stora miljöhot, t.ex. utsläppen av växthusgaser.
Allt det jag har sagt här har ju varit en hyllning till
enskilda människors rättigheter och demokratin. In-
ternationell samverkan är ett absolut nödvändigt me-
del för att hävda dessa rättigheter. Det finns väldigt
mycket fagert tal om internationell samverkan i Sve-
rige, men starka politiska krafter är isolationistiska i
sin grundhållning. Jag tycker också att regeringen,
t.ex. i sin hantering av EMU-frågan, har visat otill-
räckligt ledarskap när det gäller att tala för att Sverige
självklart ska delta i internationella samarbetsprojekt
som är bra och som gynnar både oss och andra.
Folkpartiet kommer att fortsätta att tala för demo-
krati, mänskliga rättigheter och fördjupad internatio-
nell samverkan.
(Applåder)